Fackförbund måste arbeta mer aktivt för mångfald

Såväl Me Too som Black Lives Matter är exempel i vår samtid på hur sådana rörelser kan starta och hur engagemanget kan ta sig uttryck.

Även fackförbund har sin grund i en liknande rörelse, som dels utgick från en problematik som behövde åtgärdas (att arbetstagare utnyttjades och i stort var rättslösa) dels lyfte frågan till en internationell nivå, inte minst för att få större styrka i de nationella rörelserna initialt. Metoderna var annorlunda men i delar påminner den fackliga folkrörelsen i den industrialiserade världen på 1800-talet en del om Me Too- och Black Lives Matter-rörelserna på 2000-talet.

Naturvetarna och andra fackförbund i Sverige har väldigt tydligt inskrivet i våra stadgar att all form av diskriminering och trakasserier, sexuella eller andra, på svensk arbetsmarknad är helt oacceptabelt. När medlemmar i fackförbund hör av sig till de förbund de är medlemmar i, driver också fackförbunden dessa ärenden så långt det bara är möjligt.

Men det jag slås av när det gäller dessa frågor är vad fackförbund gör (eller snarare inte gör) mer konkret, förutom att hjälpa medlemmar att driva ärenden. Fackförbund borde rimligtvis kunna vara mycket mer aktiva för att engagera sig och driva utvecklingen kring dessa frågor, inte minst kring mångfald och mot all form av diskriminering nu när Black Lives Matter och andra har satt fokus på problematiken.

Att diskriminering förekommer på svensk arbetsmarknad finns det dessvärre också många studier som visar. Saco har bland annat presenterat att det bland akademiker finns ett oförklarat lönegap på åtta procent i privat sektor mellan individer med svensk och utländsk bakgrund. Bland OECD-länderna är Sverige det land som har den största andelen högskoleutbildade utrikes födda som känner sig överkvalificerade för sitt arbete jämfört med högskoleutbildade inrikes födda, enligt uppgifter från OECD. Och detta är bara en av diskrimineringsgrunderna.

Som medlem i ett fackförbund i Sverige, kräver jag att fackförbund är mer aktiva och har tydliga idéer om hur man ska motverka diskriminering och främja mångfald på en mer systematisk nivå på svensk arbetsmarknad. Då pratar jag som sagt inte primärt om Naturvetarna, där jag arbetar som tjänsteman på förbundets kansli, utan jag är personligen med i ett annat Saco-förbund (då jag inte är naturvetare i grunden) och menar faktiskt detta som en uppmaning till hela den fackliga rörelsen i Sverige.

Det är klart att fackförbund kan göra mer för att främja mångfald och för att motverka diskriminering. Att visa sitt stöd för dessa rörelser i samhället är viktigt liksom det är att till exempel göra ett tydligt ställningstagande genom att gå i Pride och kommunicera detta i alla kanaler som står ett fackförbund till buds. Allt man kan göra för att ge sitt stöd till ”alla olika, alla lika” är viktigt. Men det är inte nog, långt ifrån.

Den nationella fackliga rörelsen i Sverige i slutet på 1800-talet hade tre tydliga krav. Man krävde allmän och lika rösträtt; organisationsrätt och åtta timmars arbetsdag. Tre tydliga krav som alla arbetstagare kunde förena sig bakom och som rörelsen inte släppte förrän man var i mål.

När det gäller mångfald och att motverka diskriminering på svensk arbetsmarknad borde man rimligtvis kunna enas om en liknande trepunktsagenda. Varför inte i samklang och i dialog med de parallella folkrörelserna kring de frågor som berör svensk arbetsmarknad? Och det är inte fina ord jag är ute efter här, de har vi redan i våra stadgar, utan det jag är ute efter är konkret verkstad.