Tidsbegränsade anställningar inom högskolan överanvänds i dag på ett sätt som inte är förenligt med lagstiftningens syfte. De korta kontrakten slår mot forskarna och kvaliteten i forskningen, skriver Ivar de la Cruz, Naturvetarna, och Ulrika Lindstrand, Sveriges Ingenjörer i SvD.
Publicerad:
Forskning av hög kvalitet krävs för att bibehålla Sveriges konkurrenskraft och goda levnadsvillkor. De samhällsutmaningar vi står inför kräver långsiktiga lösningar som i sin tur kräver långsiktighet och risktagande forskning.
Många tror kanske att det är professorerna på universitet och högskolor som utför det mesta av forskningen. I själva verket utgör professorerna bara en liten del, 17 procent, av den forskande och undervisande personalen. Än mindre om doktoranderna räknas in, vilka utför en stor mängd av själva forskningen. Många professorer tvingas också lägga en stor del av sin tid på att söka externa forskningsanslag och andra administrativa arbetsuppgifter.
I det svenska högskolesystemet i dag är det forskare på juniora positioner med korta kontrakt som utför merparten av forskningen. Men särskilt juniora är de flesta inte. Med de möjligheter som finns i dag att tidsbegränsa anställningar inom högskolesektorn (doktorand, postdoktor, meriteringsanställning, allmän visstid, vikariat) kan en forskare ha tidsbegränsade anställningar i 14 år i rad. Det är inte ovanligt bland våra medlemmar inom högskolesektorn att de får sin första tillsvidareanställning efter att de fyllt 40 år.
En färsk rapport från Universitetskanslersämbetet (UKÄ), visar dessvärre att andelen forskande och undervisande personal med tidsbegränsad anställning på landets högskolor och universitet utgör hela 33 procent. Motsvarande andel på arbetsmarknaden är närmare 17 procent.
På flera lärosäten med fokus på teknik, naturvetenskap, medicin och livsvetenskap är det tyvärr ännu vanligare. På Karolinska Institutet och Chalmers till exempel är omkring 50 procent av den undervisande och forskande personalen tidsbegränsat anställda – exklusive doktorander. Räknas doktoranderna in är siffrorna avseende helårsprestationer 74 respektive 69 procent.
Situationen är inte acceptabel. De korta kontrakten drabbar både forskarna själva och kvaliteten i forskning och undervisning. En forskare med kortsiktig finansiering och otrygg anställning får svårare att fritt kunna välja forskningsproblem, utveckla nya forskningsmetoder och publicera obekväma resultat. Enklare forskningsfrågor som leder till snabba publiceringar prioriteras framför svårare och mer vågade forskningsprojekt. Bristande trygghet och långsiktighet för forskarna försvårar också för familjebildning samt möjligheten att skaffa bostad.
En annan följd av alltför stor otrygghet är att forskarrollens attraktivitet minskar. Det finns en stor risk, vilket även UKÄ uppmärksammar, att lovande studenter och blivande lärare och forskare väljer bort en akademisk karriär.
Tidsbegränsade anställningar inom högskolan överanvänds i dag på ett sätt som inte är förenligt med lagstiftningens syfte. Att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra under lång tid är inte godtagbart. Det är inte tillåtet på arbetsmarknaden i övrigt och ska heller inte vara det inom den akademiska världen.
Naturvetarna och Sveriges Ingenjörer anser att en trygg anställning är lika viktig för forskare inom universitet och högskolor som för alla andra på arbetsmarknaden.
Sveriges lärosäten behöver vara attraktiva arbetsplatser där forskarna ges förutsättningar att bedriva högkvalitativ forskning. En forskares roll och arbete handlar om att söka nya kunskaper, bryta ny mark, utmana gamla sanningar och kritiskt granska samhällsskeenden. Då behöver man ha möjlighet att satsa även på riskfyllda forskningsprojekt som tar tid. Förutsättningarna för detta är att man kan välja sina forskningsfrågor fritt och att man kan ägna sin tid åt att forska och undervisa. Det gör man bäst med en trygg anställning och långsiktig forskningsfinansiering.
Ivar de la Cruz
förbundsordförande Naturvetarna
Ulrika Lindstrand
förbundsordförande Sveriges Ingenjörer