Coronakrisen har varit som Vätternrundan. Det är andningshålen på vägen och sträckorna vi gör tillsammans med andra som gör alla uppförsbackar överkomliga, skriver Love Chrisson, som är med i Naturvetarnas Studentråd.
Publicerad:
Det är ingen underdrift att påstå att denna vår och sommar har varit speciell på många plan. Utöver att pandemin skoningslöst förvisade många av oss till våra hem på obestämd tid, tog den även mycket av det vi värdesätter allra mest i vår vardag ifrån oss.
Som den envisa person jag är blev jag mer benägen att sitta och arbeta med saker och ting timme ut och timme in, utan avbrott, sociala interaktioner, miljöombyten eller annat som kommer naturligt med studier på campus. Jag vet att träning och social stimulans gör att man mår bättre, blir mer produktiv och att sannolikheten för att man når ens uppsatta mål ökar, men jag prioriterade inledningsvis ändå bort det. Inte konstigt att allt blev väldigt tungrott och oinspirerande. Jag fick tvinga mig själv till mina andningshål, som att springa en löprunda, delta i det digitala körrepet eller ringa en nära släkting, för att få någon variation i tillvaron överhuvudtaget.
Det här får mig att se tillbaka till Vätternrundan 2019. Jag och några andra tappra cyklister hade precis börjat cykla uppför en av de ganska branta och långa backarna mellan Karlsborg och Boviken. Flera av oss var oerhört trötta och slitna. På grund av en gammal knäskada kändes det som att någon förde in en kniv i mitt högra knä varje gång jag ansträngde detta, vilket tvingade mig att cykla med hjälp av bara ett ben. Det enda som förde mig framåt var mitt mål att faktiskt slutföra loppet, de cyklister jag hade turen att genomföra loppet tillsammans med och vetskapen att det snart kom en rastplats med mat och vätska. Jag var tvungen att ta ett tramptag i taget för att komma dit.
Jag tror att detta väl summerar hur man tar sig igenom nästan vilken kris som helst. Prioritera inte bort det som vi kan skatta oss lyckliga över att vi har, som nära och kära och meningsfulla aktiviteter med andra. Vi stärks av att få se fram emot något som väntar över krönet och att, efter att vi väl tagit oss dit, få återhämta oss från krisens upp- och nedförsbackar – även om det sker på distans.
Vi har redan kämpat oss uppför och över den längsta backen och rör oss nu mot flackare områden. Till er som har det kämpigt och svårt vill jag säga att ni inte är ensamma i detta. Nästa andningshål kommer troligtvis tidigare än vi anar. Jag tror på er och är övertygad om att vi kommer att gå stärkta ur krisen. Vi måste bara över den här backen först.
Text: Love Chrisson, ledamot i Naturvetarnas studentråd och doktorand på Uppsala universitet.