Vi jobbar för

Lokal lönebildning fungerar inte

Även vi vill se en utvecklad individuell lönebildning. Men innan den lokala ­löneprocessen fungerar i praktiken är vi inte beredda att acceptera sifferlösa centrala avtal. Det skriver företrädare för Naturvetarna, Sveriges ingenjörer, Jusek, Civilekonomerna med flera.
Publicerad: Uppdaterad:

Vi är på väg in i den viktigaste avtalsrörelsen på mycket lång tid. Många branscher har klarat sig bra i den finansiella krisen även om arbetsgivarna inte vill tala om det i detta sammanhang. Almegas tjänsteindikator för fjärde kvartalet 2009 pekar uppåt. En avtalsrörelse som omfattar 3,3 miljoner privatanställda i Sverige präglas givetvis av detta. En avtalsrörelse där vi vill ta ansvar och skapa långsiktigt hållbara löner och villkor.

Arbetsgivarsidan har beskrivit sin version av en sådan avtalsrörelse. De vill åstadkomma lokal lönebildning där själva fördelningen skall ligga på företagsnivå. Så långt är vi överens med våra motparter. Till det kommer krav på att de centrala löne-avtalen inte ska ange något allmänt löne- ökningsutrymme för 2010. I den delen är vi inte överens.

Innan den lokala löneprocessen med individuell lönesättning fungerar i praktiken på flertalet företag är vi inte beredda att acceptera centrala avtal utan angivet utrymme för lokala löneökningar.

För vi vill se krisen, liksom den stundande avtalsrörelsen, i ett större sammanhang. Vi lever i ett kunskapssamhälle som ställer höga krav. Då behövs duktiga medarbetare som får tydliga signaler från chefen om att professionalitet, ansträngning och kreativitet lönar sig.

Vi vill även se krisen som startpunkten för det förändringsarbete som måste till för att visa respekt för tecknade centrala avtal genom att mer än tidigare börja tillämpa det som undertecknas. Företagen behöver bättre stöd vid lokal tillämpning, bland annat information om de centrala avtalens syfte och innebörd.

Den svenska modellen förutsätter såväl centrala som lokala parter som har förmåga och vilja att leva upp till träffade överenskommelser i de centrala kollektivavtalen. Huvudproblemet är att de centrala arbetsgivarorganisationerna i många fall träffat avtal om lokal lönebildning, och att man därefter har saknat förmåga att få till stånd den praktiska tillämpningen i företagen.

Att undertecknade centrala kollektivavtal idag inte tillämpas lokalt av arbetsgivare finns tyd- liga bevis för. Stora grupper akademiker har inte i dialog med sin chef delgivits vad som krävs för att förbättra lönen och göra karriär.

En Saco-rapport (Lokal lönebildning i praktiken, 2009) visar att sju av tio akademiker på privat sektor har haft lönesamtal. Endast tre av tio av dem som haft lönesamtal hade informerats om vad som krävdes för att höja lönen. Tre av tio hade denna dialog med en chef som inte hade mandat att sätta lön.

Ytterligare exempel på brister i tillämpningen är att företag ofta saknar en tydlig lönepolicy så att medarbetarna vet vad som belönas i företaget.

En lönepolicy är en förutsättning för att arbetsgivare ska kunna använda den lokala lönebildningen för att premiera goda insatser. Istället för att använda lönebildning som en sporre och motivation för goda individuella insatser ”smetas” det lokala löneutrymmet ut, jämnt över alla anställda.

Andra exempel på vad som kan ske när företag inte får tillräcklig vägledning inför lokal tillämpning av centrala avtal ”utan siffror” är att arbetsgivare ofta tolkar avtalet som att löneökningen ska vara ”noll”.

I mångt och mycket delar vi arbetsgivarsidans uppfattningar. Vi instämmer i att den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska sätta det så kallade märket för löneutrymmet i de centrala avtalen och vi instämmer i att den lokala lönebildningen ska kopplas till företagets ekonomiska förutsättningar.

Även vi vill ha en lönebildning som utgår ifrån lokala löneförhandlingar med individuell lönesättning som utgår från individens kompetens, ansvar och prestation och vi bejakar i allra högsta grad ökad lönespridning.

Men, så länge det inte fungerar i praktiken så går vi i 2010 års avtalsrörelse fram med yrkanden – särskilt inom handels och tjänsteområdena – om centrala kollektivavtal med fortsatt lokal lönebildning kombinerad med ett i avtalet angivet allmänt utrymme i procent som utfaller om de lokala parterna inte kan komma överens (en så kallad stupstock). Denna konstruktion medger att de lokala parterna kan träffa överenskommelse om löneökningar som såväl över- stiger som understiger nivån i stupstocken.

Visst är det ”arbetsgivaren som leder och fördelar arbetet”. Men det är inte bara en rättighet utan också en skyldighet. Vi vill ha arbetsgivare som leder tydligt och premierar goda individuella insatser. Vi behöver starka lokala lönesättande chefer med tydliga mandat och framför allt behöver vi ett partsgemensamt arbete – centralt och lokalt – under den kommande avtalsperioden för att understödja och utveckla lokal lönebildning.

Arbetsgivarsidan säger sig lägga extra stor tyngd vid lokal lönebildning i 2010 års avtalsrörelse. Gäller det förverkligandet också? Klarar ni av att bli moderna och professionella i denna ekonomiska lågkonjunktur som kräver så mycket av alla parter? Vi är beredda.

För Saco-P (akademikerförbunden inom privat sektor):

Mari-ann Hjulräck, Sveriges Ingenjörer

Hans Sköld, Jusek

Claes Oldin, Civilekonomerna

Ramón Sánchez-Lövy, Naturvetarna

Eva Fagerberg, Akademikerförbundet

SSR, Britt Sundström, Sveriges Psykologförbund

Kommentarer

Kommentera
Naturvetarna sparar viss data (cookies) för att ge dig en bättre upplevelse. Genom att använda Naturvetarnas webbplats godkänner du detta / Om cookies