Vi erbjuder

Kan du se ditt barn i ögonen?

"Som tonåring bläddrade jag i en broschyr från Flygvapnet som beskrev möjliga karriärvägar. Det var då mitt intresse för att utbilda mig till meteorolog väcktes." Gästkrönikör i nummer 5 av magasinet Naturvetare är Pär Holmgren.

Publicerad: Uppdaterad:

Som tonåring bläddrade jag i en broschyr från Flygvapnet som beskrev möjliga karriärvägar. Det var då mitt intresse för att utbilda mig till meteorolog väcktes.

Redan första året fick vi information om vad meteorologyrket innebär, förutom att göra väderprognoser. Miljöfrågorna kändes både viktigare och mer intressanta än själva försvaret. Min karriär i Flygvapnet blev därför rekordkort. Så fort jag kunde sökte jag tjänstledigt för forskarstudier på Uppsala universitet.

Det var då, åren runt 1990, som jag började fundera mer på klimatfrågan. I samma veva startade FN:s klimatpanel sitt arbete och presenterade sin första rapport.

Det jag tyckte var roligast på universitetet var att undervisa. Viljan att förklara hur saker fungerar var något jag tog med mig till tv. För mig var det lika viktigt att förklara varför det skulle bildas åskskurar över land, som att berätta det.

Jag var tjänstledig i perioder från tv-jobbet, främst för att skriva böcker, men också för att föreläsa. Som SVT-anställd kunde jag uttala mig som naturvetare och expert om klimatforskningen i sig. Men jag kunde inte säga något om lösningar som kunde uppfattas som politiska. Efter det stora genomslag som klimatfrågan fick i media i slutet av 2006 förändrades snabbt frågorna, från "hur funkar det?" till "vad ska vi göra?".

Jag ville svara även på de frågorna, och lägga min tid och energi på att bidra till en hållbar utveckling. Då kunde jag inte längre vara kvar som anställd på SVT. Ibland har jag sagt att jag inte hade kunna se mina egna barn i ögonen om jag varit kvar och pekat på väderkartor – i stället för att arbeta med miljöfrågorna. Det är ingen överdrift att mina egna barn har varit den starkaste drivkraften för mitt engagemang.

Klimatfrågan måste sättas in i ett större sammanhang. Det räcker inte att prata om miljondelar koldioxid och visa kurvor i ett diagram, som fångar intresset för många naturvetare. Det är inte uppvärmningen i sig som är problemet. Istället är det effekterna av en global uppvärmning som orsakar bland annat översvämningar, jordskred och torka.

Visst är det spännande att teoretiskt sätta sig in i hur klimatsystemet fungerar. Men för mig är det främst en rättvisefråga, inte minst mellan olika generationer. Det är inte bara mina egna barn som får uppleva hur klimatet förändras under det här århundradet. Barn i hela världen får göra det. Och många kommer att drabbas betydligt hårdare än vi här uppe i Norden.

Pär Holmgren,

tidigare tv-meteorolog, i dag miljödebattör och föreläsare

Kommentarer

Kommentera
Naturvetarna sparar viss data (cookies) för att ge dig en bättre upplevelse. Genom att använda Naturvetarnas webbplats godkänner du detta / Om cookies