Fråga oss här!
Vi erbjuder
Foto: Ylva Sundgren

Månadens fråga: Hur förebyggs utbrändhet på ditt jobb?

Zandra Hedlunds starka berättelse om utbrändhet i senaste numret av magasinet Naturvetare har delats 19 000 gånger i sociala medier. Arbetsgivaren har ett ansvar för att medarbetarna inte drabbas av utmattningssyndrom. Nu undrar vi om arbetsgivaren tar det ansvaret på ditt jobb.

Publicerad: Uppdaterad:

Kommentera längst ner på sidan.

Vill du läsa Zandra Hedlunds berättelse? Klicka här.

Kommentarer

Trött och besviken 2015-12-09

Min arbetsgivare gick ihop med en annan stor offentlig aktör vid årsskiftet och omorganisationen ledde till att jag upplevde en mängd försämringar på flera plan för mig och mina arbetsuppgifter. Sökte hjälp hos företagshälsovården i våras då jag kände att det var ohållbart. Fick prata med en sjukgymnast. Det gav såklart inte mycket. Hen rekommenderade mig att säga upp mig eftersom de problem jag upplevde låg utanför min makt att påverka/förändra. Harvade på tills jag inte orkade gå dit mer, fick ångest av tanken på jobbet, ångest av jobbtelefonen med mailen som hela tiden jagade mig etc. Sjukskrev mig själv en vecka och när chefen ringde och frågade hur det egentligen var berättade jag hur det kändes och gick till hälsocentralen för att få hjälp. Eftersom jag "bara" var utmattad och inte led av ångest eller depression blev jag bara sjukskriven med ordination vila. Min chef tog ny kontakt med företagshälsan och jag fick åter igen träffa samma sjukgymnast. Det gav inget mera och någon coach som jag frågade efter fanns inte att uppbringa mer än på privat väg. Ansåg mig inte ha råd med det som sjukskriven. Sov bort hela sommaren. I september kände jag mig så stressad av att få sjukskrivningen förlängd en månad i taget att jag valde att söka en distansutbildning och söka tjänstledigt. Min arbetsgivare ville ge mig sex månader och påpekade att jag skulle säga upp mig om tre månader då jag har tre månaders uppsägningstid. Fick själv plocka fram lagstiftningen för att påvisa min rätt att vara tjänstledig för studier. Sitter nu här men en utbildning på distans som inte bidrar till social utveckling (snarare avveckling) och ökade studieskulder och en arbetsgivare som jag upplever struntar i mig och gärna vill ha mig ur rullarna (har inte blivit kontaktad av hr eller någon annan än min närmsta chef under hela tiden). Självförtroendet går i botten samtidigt som kompassen snurrar runt runt och jag har ingen aning om hur framtiden ska bli. Inser att jag inte är så frisk som jag önskar...

handläggare 2014-10-27

Svar nej, det förebyggs inte. Det händer gång på gång på vår myndighet. Nu senast var vi två som gick hem nästan samtidigt. När jag funderar på att komma tillbaka efter ett antal månaders sjukskrivning, blir jag både orolig och arg - vid tanken på att antagligen ingenting har ändrats.. Man "jobbar på det" men jag känner mig inte det minsta trygg med att man nu tar detta med arbetsmiljö på allvar.. Och det känns upprörande att inte ta tag i detta mer handfast och på allvar! Det är inte ok att en enda till medarbetare blir sjuk av att jobba! Det känns nästan som ett hån mot mig/oss som fått offra så mycket! Slutsatsen blir ju att arbetsgivaren antigen 1. tycker att det är individens problem..?! Eller 2. skiter i det?! Så kortsiktigt.. att inte se vad det "kostar" i form av lidande, förlorad tid och inkomst.. icke utförda arbetsuppgifter.. (egentligen en besparing eftersom man inte ersätts fullt ut och myndigheten inte straffas för allt som inte blir gjort.. generellt ingen "kostnad" utanför den privata världen..) En jättestor och viktig uppgift för facken, skyddsombud, arbetsmiljöverket! Hur ska man själv orka driva frågan när man kommer tillbaka som utmattad..?! Upplever att kollegorna inte har tillräcklig insikt eller engagemang för att ställa krav på arbetsgivaren. Alla vill väl hoppas och tro att det inte drabbar dem.. att det blir bättre. Det känns som ett hån och jag funderar allvarligt på om jag verkligen kan ge den arbetsplats som gjorde mig sjuk fortsatt förtroende.. Men vart ska jag annars ta vägen..?

Blue 2014-04-14

Tack alla som har delat med sig. Vi kanske är en självselekterad skara som skriver här, men jag upplever att höga stressnivåer är utbredda och det därför behövs mera förebyggande arbete för att förhindra att fler far illa. För min egen del hade det hjälpt med 1) medarbetarsamtal och 2) chefer som tar ansvar för sina medarbetare och projekt. Angående 1, så är jag inne på fjärde året på samma arbetsplats och – förutom mitt eget tillkallad krismöte när jag inte klarade av jobbet längre – har aldrig hört att ”mjuka värden” har diskuterats. Angående 2, så har min närmsta ledare inte kunnat ge mig verktygen jag behöver för att göra mitt jobb och tvärtom motarbetat mig. Hen har ständigt gömt sig bakom sitt fullproppade schema. När jag lyfte problemet högre upp i hierarkin hände inte mycket: även för de högre cheferna var det lättare att duka bakom sina filofaxer än att ta ansvar. Åt ena sidan är jag grymt besviken på dem, att det tillåter att folk gå in i väggen och lägger allt ansvar för det på den enskilde. Åt andra sidan är jag tacksam, eftersom högsta chefen har godkänt att jag får gå en stresshanteringskurs – här på sidan kan jag se att jag är en av de som har haft tur.

Göran 2014-04-07

Jag gick in i väggen hösten 2011 och friskskrev mig (på uppmaning av min fackrepresentant) våren 2013. Eftersom min utbrändhet uppstod p g a den behandling jag och min kollega fick utstå av vår chef, kan man inte tala om något förebyggande mot detta tillstånd på SFV. Innan jag verkligen inte orkade arbeta mer, försökte vi få kontakt med någon högre upp i hierarkin inom verket för att få stöd och hjälp med hur vi skulle klara av vår situation. Ingenstans fick vi hjälp - tvärtom. Visst skrevs en artikel om mobbing på arbetsplatsen i personaltidningen, men den handlade ENBART om mobbing de "lägre" anställda emellan - aldrig ett ord om en chefs behandling av sin personal. Efter att jag gått in i väggen beviljades jag enbart fem besök hos en psykolog på företagshälsovården (besök som verkligen inte ledde till någon skillnad) och under hela min sjukperiod hade jag bara kontakt med någon från SFV ett par gånger högst. Det gjordes en till intet förpliktigande psykosocial utredning under min sjuktid...en utredning som raskt glömdes och gömdes i en byrålåda. Till glädje enbart för konsulten som fått utföra den. Det finns enligt min mening inget förebyggande arbete för att motverka utbrändhet - jag har i varje fall aldrig hört talas om något sådant. Det hade ändå inte gjort någon skillnad när man hade en chef som vår.

Blomma 2014-04-04

Detta har diskuterats mkt på vår enhet, men arbetsgivaren lägger allt ansvar på den enskilde att bromsa arbetsuppgifterna, vilket ju inte är så lätt. Undrar just hur lång tid det tar innan vi alla drabbas av utmattningssyndrom. Jag har redan trillat dit.

Mia 2014-04-04

Nej, det förebyggs inte alls på mitt jobb, som är inom kommun (samhällsbyggnad). Flera på sektorna har blivit sjukskrivna för utbrändhet de senaste åren, däribland jag själv. När man kommer tillbaka är arbetssituationen precis densamma och organisationen verkar inte ha några ambitioner att ändras.

Också trött 2014-04-04

Det finns fina ord i olika protokoll och minnesanteckningar angående hur vår institution (på LU) ska motarbeta ohälsa vid arbetsplatsen men vad hjälper det när ingen tar tag i det? Vår prefekt sa bland annat åt en doktorand som gått in i väggen "men du mår bättre nu, det gör du väl?", folk pratar bakom ryggen på de som blivit sjukskrivna för utbrändhet, en annan doktorand hoppade av under sista månaden pga att stressen blev för jobbig och då är det tydligen synd om doktorandens handledare som "investerat såå mycket i hen" men ingen tycker synd om doktoranden som mest anses bete sig konstigt, och ALLA skryter om hur mycket de jobbar (dock ser man väldigt många Facebook-skärmar när man går förbi i korridorerna). En postdoc blev lovad ett stipendium men visade sig jobba gratis, och när detta uppdagades lades locket på nästintill direkt. En annan doktorand hade problem att få resultat med sina projekt. Istället för att ifrågasätta projekten alternativt felsöka så kallade hennes handledare till ett möte där de kom fram till att de skulle underlätta för doktoranden så att hen kunde jobba ännu mer kvällar och helger.

Sara 2014-04-03

Jag arbetade som biträdande forskare på ett av våra universitet. På min arbetsplats tog man inte mina frågor om avlastning överhuvudtaget på allvar. Allt klonades utom jag och arbetsbördan mångdublades. Under mina sju år på arbetsplatsen fick jag aldrig några lönesamtal (utom det första) eller utvecklingssamtal. Varje gång ströks de för att någon doktorande hade en intressantare fråga. När jag sa att jag inte hann en arbetsuppgift chefen bad mig göra gick han till den person han anstält för att göra en del av mitt rutinarbeteg och fick henne att göra det - för att hon inte skulle däcka helt så fick vi då dela på övriga av hennes arbetsuppgifter. Under semestrar mm ringde alltid någon doktorand minst en gång varje vecka och bad om hjälp.så jag var aldrig helt ledig. När jag första gången gick i väggen 2000 visste jag knappt mitt eget namn och kunde inte äta och dricka så jag fick läggas in på dropp. Först fick jag en blomma av kollegorna men efter ett par veckor blev jag bortglömd. Inga mail, inga inbjudningar till träffar, ingen info om flytt till nya lokaler mm. När jag kom tillbaks 2002 (var föräldraledig emellan) lovades introduktion och uppföljingar varje vecka. Istället stack hnadledaren på semester, jag skulle följa helt nya protokoll. halva avdelningen stack på konferens i Japan så då fanns ingen kvar att fråga. För att kuna jobba mer hade det dessutom införskaffats vatten/ kaffekokare till labben/ doktorandrummen och man tog inte längre gemensam fika. För att spara yta hade inte heller alla varsin skrivbordsplats längre och jag som enda fasta anställd fick sitta vid en avsides avställningsbänk och ha den som labbänk utan hyllor mm. Chefens löften till företagshälsovården om uppföljning mm varje vecka blev till att han gick genom labbet och frågade " går det bra?" och försvann innan jag hann svara. Man bytte företagshälsovård och efter några veckor sändes jag hem av mina kollegor när jag inte längre kunde stå upp utan att hålla i mig i en bänk eller stol. Företagshälsovården gav mig 4-5 träffar med psykolog och sedan drogs det in. På Göteborgs Universitet hade precis avdelningen för stressmedicin öppnat och man sökte patienter, men FHV vägrade skriva den remiss som krävdes - trots att det bara var 1km bort. VC kunde inte erbjuda psykolog men föreslog att eftersom jag hade små barn skulle jag söka spädbarnsgruppen - där sa de att jag inte hörde dit med mina problem men de kunde inte neka mig och försökte hjälpa bäst de kunde - denna kontakt har FHV läkare noga skrivit in i mina journaler - men inte mina önskemål om psykolog, remiss eller mina kraftiga smärtor i hela kroppen, resultaten från kognitiva tester och neuropsykologiska test som visade på kraftig stress. Denna gång med "utbrändhet" dröjde det 1,5 år innan jag kunde läsa en dagstidning igen utan att behöva börja om från början på varje artikel 4-5 gånger och innan jag slutade tappa ord när jag talade och orienteringen när jag var ute. Jag var tvungen at tskriva på en lapp o ta med mig när jag skulle någonstans och jag hade altid en lapp med mig med telefonnummer och adress hem och namnet på min man + telefon. Efter 4 års sjukskrivning blev jag utredd av Försäkringskadssan som tvingade mig till sjukpension för min egen hälsas skull för att jag är så känslig för o beroende av stresshormonerna att risken för ny utbrändhet var frö stor. En specialistläkare konstaterade ockkså att jag har en mycket kraftig allra mest stressorsakad fibromyalgi. jag har också en försvagning i muskulaturen i axlarna från mitt tidigare arbete. FHV uttalanden och journaler har lett till att försäkringsläkarna har klassat min utbrändhet som icke arbetsskada. Man kan inte ha en så hög arbetsbörda under så lång tid enligt dem och ändå trivas på arbetet i en av skandinaviens mest framgångsrika forskargrupper inom sitt område. Dessutom räknar de att man inte kan få skador på axlar och nacke efterom jag ju "bytte arbetsuppgifter" flera gånger per dag mellan ;datorarbete, pippetering, arbete över mikroskop, arbete i dragskåp. Idag är jag fortfarande stressoholic och mår toppen när cortisolet går upp... ett tag, sedan däckar jag.flera dagar. Jag håller lite kurser genom Studiefrämjandet och 4H, går hundpromenader och har fantasktiska vänner som passar på mig och stoppar mig och tar ned mig på jorden när jag jag blir entusiastisk över något och "går igång". Tack vare mina vänner och deras omtanke kan jag för det mesta klara det vardagliga livet och familjen. Till alla som inte jagar kan jag säga att särskilt att sitta på älgpass är bland de bäst mindfullness övningar man kan göra och att gå med hundarna i skogen alla årstider gör att jag för det mesta klarar mig utan smärtmediciner.

Utan framtid på arbetsmarknaden 2014-04-03

På min arbetsplats är det många som blivit och är utbrända. Men man talar inte om det. Jobbar i en liten bransch där alla känner alla. Har därför inte kunnat få något annat jobb efter att jag friskförklarat mig själv till 75%. Dvs tjänstledig utan annan orsak än att jag inte klarar av jobbet jag har. Det är så de flesta försöker klara av arbetet. Fackliga representanten tycker det finns andra mer spännande saker att ta tag i. "Har en gång under tio år fått frågan hur går det? Tänkte på att ditt beting blev kanske lite stort.?" Feedback och positiva kommentarer är ytterst sällsynta. Men har själv slutat påpeka att det är ohållbart i längden, med detta sätt att bryta sönder medarbetare. Fast i h-t

Maria 2014-04-03

Många i vår lilla grupp på ca 10 personer känner sig stressade. Vi har påpekat detta för chefen och facklig representant. Trots detta händer det inget. Vi har påpekat att de mål vi har kanske är för höga. Jobbet är eg ganska stimulerande men förstörs genom att allt så vara så effektivt och dokumenteras och kunna mätas. Chefen verkar själv vara rädd för att använda ordet nej. En chef som gärna vill va många till lags är inte så bra. Jag tycker en utomstående organisation borde gå igenom hälsan på en arbetsplats varje år. Bra att ni lyfter upp detta!!!

Tiny 2014-04-03

Tyvärr finns en ovilja att ta tag i detta. I mitt fall, jag har just kommit tillbaka till 100% arbete efter 1 års hel/delstidssjukskrivning, så var stödet initalt obefintligt från vår HR-avdelning. Först när det var mer praktiskt för företaget, så kontaktades företagshälsovården. Att under den värsta initiala fasen träffa husläkare som inte har förståelse för detta, skriver undermåliga intyg till försäkringskassan, jag kände inte igen mig i det hon skrev, och allt skulle jag sköta och boka själv, det var verkligen inte optimalt! Som utbränd slutar man fungera normalt, jag glömde tider jag skulle hålla, mitt närminne slutade helt att fungera, jag fick afasi, jag hade panikångest, jag vaknade konstant på nätterna och var så trött... Jag ösnkade att någon på mitt arbete kunnat ta min hand och säger, så här är det, så här gör vi nu och det kommer bli bra, även om det tar tid. Jag önskar att jag hade fått träffa de kompetenta läkarna och psykologerna från dag 1 och inte bli ifrågasatt eller pressad av både HR och f-kassan. Jag har förslagit åtgärder ifall detta händer någon annan. Tyvärr tror jag inte att de lyssnar.

Lite trött 2014-04-03

Jobbar på myndighet. De ska väl vara bättre på de här med förebyggande. Men vad gör man när chefen som kommentar till "jag har för mycket att göra kan någon ta lite av mig" svarar - men tror du inte att du kan göra detta också, bara till denna deadline. Vi sitter alla på Individuella arbetauppgifter där "ingen" kan hoppa in o avlasta. Är du sjuk så ligger jobbet kvar tills du är tillbaka o då får du alltså jobba dubbelt för o hinna med.

Smulan 2014-03-31

Utbrändhet förebyggs inte alls - vi har ingen arbetsmiljöplan, inget skyddsombud och ingen företagshälsovård. Chefen sade till en medarbetare att 'det har synts på dig senaste halvåret att du inte mått bra på jobbet - kanske ska du överväga att byta jobb'. Detta efter att medarbetaren själv försökt ta tag i sin hälsa genom primärvården, vilket har resulterat i frånvaro och receptbelagda mediciner.
Kommentera
Naturvetarna sparar viss data (cookies) för att ge dig en bättre upplevelse. Genom att använda Naturvetarnas webbplats godkänner du detta / Om cookies