Vi erbjuder
Höjdmätning på Kebnekaises sydtopp

Svenska forskare tar tempen på smältande Arktis

För varje grad jordens medeltemperatur ökar, stiger den två i Arktis. I ett EU-projekt under svensk ledning ska tusentals klimatforskare från Grönland till Sibirien ge den första tvärvetenskapliga bilden av de våldsamma förändringar som väntar den frusna världen i norr.
Publicerad: Uppdaterad:

Redan i början av augusti i år stod det klart att 2007 inte hade varit ett undantag, utan en ny regel. Den arktiska havsisen drog sig under sensommaren tillbaka till nya mininivåer när områden som varit täckta av is i tusentals år förvandlades till öppet hav. Sedan satellitmätningarna började i slutet av 1970-talet har 3,3 miljoner kvadratkilometer is försvunnit, motsvarande sju gånger Sveriges yta.

Den smältande havsisen är ett av de mest påtagliga tecknen på de hastigt ändrade livsbetingelserna för Arktis flora och fauna, men långt ifrån det enda. Från Alaskas permafrost till trädgränsen i de svenska fjällen ger sig den globala uppvärmningen till känna i en hastighet som ofta trotsar tidigare klimatmodeller. För forskarna är det en kamp mot klockan att hinna förstå vad som håller på att hända innan det redan har hänt.

– Det görs fortfarande alldeles för få mätningar på den arktiska landmassan. Om man till exempel tittar på satellitbilder över fotosyntesen i växtligheten kan man se att Arktis blir grönare. Men bilden är mer komplicerad än så, många skogsbevuxna områden har inte påverkats alls och på vissa håll har fotosyntesaktiviteten faktiskt gått ner. Så något händer, men vi vet fortfarande inte vad, säger Terry Callaghan.

Han är professor i arktisk ekologi vid Sheffield-universtitet och har lagt mycket av sin forskarmöda på att studera den svenska fjällvärlden. Fram till 2010 basade han över forskningsstationen i Abisko för Kungliga Vetenskapsakademins räkning. I dag leder han det EU-finansierade projektet Interact, som knyter ihop ett 40-tal existerande forskningsstationer runt polcirkeln. Totalt är flera tusen forskare inom en rad olika discipliner anslutna till Interact, som koordineras från Lunds universitet.
Bland annat ska projektet se till att samma teknik och metoder används vid liknande mätningar, oberoende av var de görs. Samordningen är helt nödvändig för att kunna förstå vad som händer med den arktiska miljön, menar Gunhild Rosenqvist, professor i naturgeografi vid Stockholms universitet och chef för Tarfala forskningsstation vid foten av Kebnekaise.
– Tidigare har det mest blivit spridda skurar av enskilda studier, det gör det mycket svårare att samla ihop resultaten och göra jämförande undersökningar, säger hon.

Det tvärvetenskapliga angreppssättet är också viktigt för att förstå det komplexa samspelet mellan klimat, växter och djur. Terry Callaghan tar Norrlands krympande bestånd av lämlar och renar som exempel.

– En av de mest dramatiska förändringar jag sett vad gäller vegetationen var i ett område i närheten av Abisko, medan växtligheten varit i stort sett oförändrad bara två kilometer därifrån. Tittar man närmare ser man dock att området var en viktig betesmark åt renar för 50 år sedan. Kombinationen av stigande temperatur och minskat betande får en stor påverkan på växligheten, säger han.

Den internationella prägeln på Interact är en viktigt poäng, eftersom den arktiska landmassan är uppdelad på en rad nationer som alla bedriver forskning på sin tårtbit. Av projektets 7,3 miljoner euro i budget går ett antal miljoner till en pott för forskare som vill besöka en forskningsstation i ett annat land och göra jämförande studier. Tarfala har exempelvis gästats av grupper från Storbritannien, Ryssland och Frankrike.

Majoriteten av forskningsstationerna ligger i otillgänglig vildmark, men även där blir den mänskliga påverkan allt svårare att bortse ifrån. Trots svårigheterna lockar stigande priser på olja, gas och mineraler till exploatering både på land och till sjöss. Exempelvis har brittiska Cairn Energy plöjt ner en miljard dollar sedan 2007 på att hitta olja utanför Grönlands kust, medan Shell efter flera års förberedelser började provborra i ishavet norr om Alaska i september. I norra Finland och Sverige är det istället järnmalm, koppar och zink som lockat till en boom i gruvbrytning.

Parallellt har de smältande havsisarna öppnat upp nya farleder för sjöfarten. Nordostpassagen norr om Sibirien, som för ett decennium sedan bara kunde forceras med tunga isbrytare, används nu av ett 40-tal fraktfartyg om året.

Och än har vi bara sett början på den mänskliga aktiviteten i Arktis, menar Terry Callaghan.
– Det som händer med Arktis smältande glaciärer och havsisar avgör vad som händer med miljontals människor i exempelvis Bangladesh. Var ska de ta vägen när deras land översvämmas? Om 20 år tror jag vi får se mycket mer människor i Arktis, människor som söker efter en plats att bo och ett sätt att försörja sig. Vad gäller djur och natur tror jag vi kommer att fokusera på att bevara det som finns kvar, för det kommer inte finnas så mycket kvar, säger han.

 

Text: Erik Olausson

Naturvetarna sparar viss data (cookies) för att ge dig en bättre upplevelse. Genom att använda Naturvetarnas webbplats godkänner du detta / Om cookies