Vi erbjuder

Miljön i Azerbajdzjan är ingen schlager

I dagarna vänds världens blickar mot det okända schlagerlandet Azerbajdzjan. Bortom musiken och de pampiga showerna finns stora problem. Ta Sumgayit till exempel, som är en av världens mest förorenade städer. Naturvetare åkte dit och rapporterar på plats.
Publicerad: Uppdaterad:

När man åker från Bakus flygplats till centrala staden radar de nybyggda monumenten och skyskraporna upp sig. Åtskilliga Mercedes och BMW kör förbi min taxi. Överhuvudtaget verkar det inte råda någon brist på pengar i denna oljerika raketekonomi.

Endast fyra mil bort från huvudstaden, i Azerbajdzjans tredje största stad Sumgayit, är läget fullkomligt annorlunda. Här råder utbredd arbetslöshet, med missbruk och sjukdomar som hiv och tuberkulos som direkta följdproblem. Och på den tid när folk hade jobb här i staden, under Sovjetåren, släppte de många kemiska fabrikerna, aluminiumverken och andra industrier ut så stora mängder giftiga ämnen att Sumgayit utsågs till en av världens mest förorenade platser av välkända Blacksmith Institute 2007.

Inget utflyktsmål

Det är inte direkt troligt att turistmyndigheten i landet skulle vilja arrangera några utflykter till Sumgayit för de journalister som kommer till Azerbajdzjan i samband med schlagerfestivalen. – Jag har gjort en hel del fältarbete, i Louisiana, i Sydafrika och på olika ställen runt världen för industriforskning, men att se miljöförstöringen i

Sumgayit lämnade ett outplånligt intryck i mitt minne, berättar dr. Colin Soskolne, professor i epidemiologi som har forskat i Sumgayit. Det är lätt att förstå vad han menar. Jag tar taxi genom staden, och åker genom enorma kvarter efter kvarter med rostiga skelett av alla sorters tänkbara industrier.

Väldiga skorstenar gapar mot luften. Ibland syns en gaslåga från någon fortfarande aktiv fabrik. På ett fält nära en jätteanläggning löper smutsiga rörledningar. Det mesta är dock nedlagt – i och med Sovjetunionens kollaps försvann stora delar av efterfrågan och leverantörsnätverken för industrier bakom järnridån. Viss produktion har också lagts ned av rena miljöskäl. Idag vet ingen riktigt vad man ska göra åt de ödelagda industrierna.

Ärr på jordens yta

Dr. Soskolne arbetade i området år 2000 för att med WHO skriva en bok om epidemiologi och sambanden mellan miljöförstöring och cancer:
– Jag tyckte inte att de borde göra något åt de stängda fabrikerna, menar dr. Soskolne, utom kanske att arbeta med Disneykoncernen och få dem att sätta upp en tågbana eller berg- och dalbana så folk kunde se denna mänskliga dårskap, detta ärr på jordens yta. Stora delar av industrierna finns alltså kvar, men miljön har förstås förbättrats sedan de stängdes.

Dr. Soskolne pekar på vikten av att initiativen för att förbättra miljön i staden kommer från befolkningen själv:
– Man bör inte kasta sig in och säga ”det här är lösningen på era problem”, utan bygga upp kapaciteten så att unga forskare – och gamla personer från kommunisttiden – kan förstå etiologin [orsakssambanden] med syfte att själva förbättra sin situation. Och kanske bar dr. Soskolnes, och WHO-experten Francesca Racioppis, metoder frukt. Sumgayits stadsfullmäktige genomdrev nämligen 2003-2010 en mycket ambitiös miljöskyddsplan för att minska miljöpåverkan i staden till rimligare nivåer (se faktaruta).

Tydliga hälsoeffekter

Men även om miljön har förbättrats i modern tid i Sumgayit dröjer sig hälsoeffekterna kvar. Jag träffar Mirfurqun Miraliyev och hans familj i en enkel lägenhet i staden. Han befinner sig i ett fruktansvärt tillstånd av mycket långt gången cancer. Han har stora svullnader runt hela kroppen och i andningsvägarna, och han kvider stilla av smärta. Nu sitter han mest på sängkanten eftersom, som hans fru säger via min tolk, ”han skulle känna sig som om han kvävdes om han lade sig ned”. Mirfurqun arbetade fram till han var 50 år gammal i bland annat en fosfatfabrik och ett aluminiumverk i Sumgayit.

Ingen såg problemen

Det anmärkningsvärda under hela denna industrialiseringsboom i Sumgayit och på andra håll i Sovjetunionen var att ingen egentligen insåg vad den kunde leda till ifråga om allvarliga miljö- och hälsoproblem. Inte politikerna runtom i städerna. Inte heller forskare på plats. Och definitivt inte arbetarna som kom in från landet för att söka jobb i de slamrande, rykande och massiva fabrikerna. Troligen var det i fallet med Sumgayit till stor del dr. Soskolnes och hans kollegors forskning för över ett decennium sedan som ledde fram till att kunskapen om den höga cancerfrekvensen i staden (upp till 51 procent högre än i resten av landet) blev känd för omvärlden. Orsakssambanden blottades. Miljöförstöringen kunde tydligt sägas leda till cancer och andra sjukdomar. Samtidigt är många i landet fortsatt försiktiga med att peka på dessa samband:
– Om onkologiska sjukdomar är vanliga i en region kanske det beror på miljön, men kanske inte, säger Sevil Asadova, azerbajdzjansk expert vid WHO i landet. Sevil Asadova menar istället att man väntar på en miljöutvärdering (environmental assessment) som genomförs med stöd från Världsbanken och som förväntas bli klar till slutet av 2012.

Tappar ansiktet

Varför denna fortsatta vaghet? Dr. Soskolne vet inte, men pekar på att hans bok om epidemiologi i Azerbajdzjan blev tryckt på engelska först efter flera år.
– Och såvitt jag vet har de ryska och azerbajdzjanska översättningarna ännu inte getts ut, trots upprepade önskemål från mig. Jag vet inte, men jag tror inte den azerbajdzjanska regeringen vill släppa denna information till allmänheten i landet.

Och ifråga om hans azerbajdzjanska forskarkollegor på plats menar dr. Soskolne att de fick svårt att få jobb som forskare efter att ha publicerat resultat kring miljöförstöringen och cancerfrekvensen i Sumgayit.

Istället sökte de sig till den privata sektorn: BP, konsultföretag. I diktaturens Azerbajdzjan är det en svår balansgång att försöka förbättra miljö- och hälsosituationen och samtidigt se till att regimen inte tappar ansiktet.

 

Sovjets stolthet - Azerbajdzjans skam

• Sumgayit blev en stad 1949 och är idag Azerbajdzjans tredje största stad, med över 300 000 invånare.
• Utpräglad industristad. Sovjetregimen anlade redan på 30-talet en kraftvärmestation här för energi till närbelägna Bakus boomande oljeindustri. Efter andra världskriget kom en kemiindustri, och med den alltfler arbetstillfällen – och människor.
• Fler företagsetableringar följde med en metallrörsfabrik 1952, en tillverkningsindustri för syntetiskt gummi 1952, en stålfabrik 1953, ett aluminiumverk 1955, Europas största petrokemiska industri på 60-talet, liksom produktion av en tegel, polymerer och fosfor.
• Under sent 80-tal var Sumgayit navet för hela Sovjetunionens kemiska industri.
• Utsläppen från industrierna gick så gott som orenade ut i naturen. Inget egentligt hälsoskydd för personalen fanns heller.
• Cancerfrekvensen och förekomsten av många andra sjukdomar steg markant. Många dödfödda barn och barn födda med missbildningar.
• När Sovjetunionen kollapsade förföll Sumgayits industrisektor rejält. Detta, samt medvetna fabriksnedläggningar av miljöskäl, har idag lett till stor arbetslöshet med social utslagning och missbruk i spåren.

 

Miljöåtgärder ger resultat

På senare år har ett ambitiöst miljöprogram antagits av Sumgayits stadsfullmäktige.
• 118 enskilda aktiviteter har genomförts för att minska miljöpåverkan till rimligare nivåer.
• Programmet genomfördes genom deltagande från alla industriföretag i staden. Utförandet översågs av stadsfullmäktige i staden.
• Som en följd sjönk mängden avloppsvatten från industriproduktion från över 600 000 m3 på 1990-talet till 76 300 m3 2005.
• Mängden fast avfall minskade från 300 000 ton per år på 90-talet till 3 868 ton per år efter programmet.

 

 

JOAKIM RÅDSTRÖM
Frilansjournalist  

Kommentarer

Kommentera
Naturvetarna sparar viss data (cookies) för att ge dig en bättre upplevelse. Genom att använda Naturvetarnas webbplats godkänner du detta / Om cookies