Fråga oss här!
Vi erbjuder

Så kan Sverige slippa en miljökatastrof

En giftolycka liknande den som inträffat i höst i Ungern kan ske i Sverige. Det anser hydrologer vid Stockholms universitet som pekar på stora brister i den svenska vattenförvaltningen.
Publicerad: Uppdaterad:

Hydrologi Arbetet med att sanera mark och vatten som drabbats av det röda giftslammet från Magyar Aluminiums anläggning utanför staden Aikaj i västra Ungern har bara börjat. Även om man lyckas sänka det dödligt höga pH-värdet på restprodukterna från aluminiumframställningen, finns tungmetaller som bly, arsenik och krom kvar. Efter att utsläppet från den brustna dammen färgat floden Mascal röd och dödat allt liv i den för vattnet gifterna vidare ut i Donau.
Bland andra svenska experter ger nu råd kring saneringen, men hydrolog Georgia Destouni (på bilden ovan) och hennes kollegor vid Stockholms universitet ser stora brister i svenska myndigheters kunskap om riskerna att föroreningar sprids i våra vatten. De menar att en liknande olycka kan inträffa i Sverige.
– Det har ju inträffat här. Det senaste uppmärksammade dammbrottet skedde vid koppargruvan i Aitik år 2000, säger Georgia Destouni.
Då läckte 1,6 miljoner kubikmeter vatten med en förhöjd kopparhalt ut. Även om giftigheten var betydligt lägre, så var volymen större än i höstens ungerska miljökatastrof.
– Det var stor dramatik när det hände, men det är klart att det kan hända igen och ansvarsfrågorna måste redas ut. Det finns ett generellt problem här som vi måste ta tag i, säger Georgia Destouni.

 
Går att förutse

I ett forskningsprojekt som har finansierats av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har hon tillsammans med två kolleger sammanställt en rapport som visar hur man skulle kunna förutse och begränsa de farligaste effekterna av föroreningarna.
Ett av budskapen i rapporten är att koncentrationen av ett ämne som läcker ut ofta spelar mindre roll för miljöeffekterna vid ett utsläpp än till exempel nedbrytningen av ämnet i vattnet och markens skiktning. Därför går mycket av miljöriskerna att förutse genom att kartlägga förhållandena nedströms från en potentiell föroreningskälla.
– Idag är det väldigt mycket fokus på gränsvärden för enskilda ämnen, säger Georgia Destouni. Istället borde man prioritera högriskområden.

 
Pågående process

Ett annat budskap är att det kan ta årtionden innan man kan överblicka effekterna av ett utsläpp. Olyckor sätter fokus på riskerna när gifter sprids i miljön, men föroreningen av vårt vatten är i själva verket en ständigt pågående process.
– Jag skulle säga att den långsamma kontinuerliga föroreningen är allvarligare än de stora olyckorna även om olyckor såklart är mer dramatiska, säger Georgia Destouni. Övergödningen i Östersjön är till exempel resultatet av förorening under lång tid. När vi ser effekterna så har det redan gått mycket långt.
Rapporten riktar forskarna till den uppsjö av myndigheter som har ansvar för sötvattenmiljön, med en förhoppning om att de ska kunna samarbeta och länka sina ansvarsområden och åtgärder.
– Förvaltningen av sötvatten är idag fragmenterad på en massa myndigheter som har ansvar för varsin liten del av vattnet och gör mätningar på olika ställen, säger Georgia Destouni. Den nya Havs- och vattenmiljömyndigheten får hand om ytvattenkvalitén, medan naturvårdsverket har hand om marken med alla föroreningskällor runt om ytvattnet, SGU har ansvar för grundvattnet som föder föroreningarna till ytvattnet, SLU mäter koncentrationer av ämnen i vatten, SMHI mäter vattenflödena och Kemikalieinspektionen har ansvar för vissa ämnen, medan ytterligare någon myndighet har ansvar för dammsäkerhet.
Georgia Destouni tror inte att den nya Myndigheten för havs- och vattenmiljö som ska starta sin verksamhet nästa sommar kommer att förbättra situationen för sötvattenförvaltningen.
– Det blir bara ännu en fragmentering för sötvattnet, eftersom den kommer att ansvara för vatten från med vattendragens och sjöarnas strandlinjer. Man skär totalt bort mark- och grundvatten, säger Georgia Destouni. Det verkar finnas en okunskap om hur inlandsvatten hänger ihop med havet.

 

Bilden: Georgia Destouni. Foto: Renato Tan

Hanna Meerveld

Jobbar inte längre på Naturvetarna

Kommentarer

Tonie Wickman 2010-11-21

Sveriges sydligaste sulfidmalmsgruva, Zinkgruvan, på gränsen mellan Närke och Östergötland, deponerar sitt gruvslam i traktens sjöar. Inom några år är den nuvarande sjön helt fylld och förberedelser pågår nu för att välja en ny sjö att fylla. För att det ska vara lönsamt måste större och djupare sjöar väljas. Alla sjöar ingår i vattensystem med vattendrag som går vidare och vattnet når så småningom Vättern eller Motala ström. Gruvavfallet är ett finkornigt slam med höga tungmetallhalter. Om avfallet friläggs, för vindar med sig avfallsdammet, vilket gör att det ständigt måste vara vattenhöljt. Sjöarna är idag uppskattade för friluftsliv och intill flera av sjöarna finns också bostäder. Vilda djur och växter förlorar sin livsmiljö. Storlom, häger, strandpipare, bäver och vattensalamandrar är exempel på djur som finns där idag. Gruvbrytningen har lagstiftningen på sin sida. Ingen vattenmyndighet, länsstyrelse eller kommun har visat intresse för frågan vid kontakt. Jag antar att liknande problem även finns vid de större gruvområdena längre norrut i Sverige. Jag skulle vilja veta om det finns några bra alternativ till deponering av gruvavfall. Alternativ som inte kräver 100 åriga kontroll- och åtgärdsprogram, och där säkerhetsaspekterna inte hotar natur och människor.

Bodil Esping 2010-11-17

Det var en mycket intressant artikel om mark, miljö och vatten. Det finns inte någon särskild myndighet som har hand om dammsäkerhet i Sverige utan det är dammägaren / dammbrukaren som ansvarar för att dammen är säker. Dammägarna följer ett säkerhetsprogram som heter RIDAS. Sen ska länsstyrelsen och kommunen där dammen ligger också inspektera den och kontrollera att ägaren fullgör sina skyldigheter så att allmänheten, miljö och infrastruktur inte skadas vid dammbrott. Det är knappast idealiskt eftersom det försvårar situationen ytterligare med fler ansvariga. Vi har många dammar i landet, både för vatten och gruvavfall. Med vänliga hälsningar Bodil Esping, geograf och säkerhetssamordnare
Kommentera