Fråga oss här!
Vi erbjuder

Universitetsturnén: Kreativitet kräver trygghet

Trygghet är bra för kreativitet. Ett problem är att det inte finns några mellantjänster. Det akademiska systemet är för långsamt. Vi behöver mer frihet att få fördela hur pengar vi får som forskningsmedel ska användas. Det är några röster från rundabordssamtal om svensk forskningspolitik i Uppsala.
Publicerad: Uppdaterad:

universitetsturnén Rundabordssamtalen i Uppsala den 2 februari ägnades åt att ta upp olika aspekter av situationen för svenska forskare och var premiär på  universitetsturnén som Kunglig. Vetenskapsakademien, Stiftelsen för Strategisk Forskning och Naturvetarna genomför i februari och mars. Fem universitet ska gästas för att samla studenter, doktorander, universitetspersonal, näringsliv, opinionsbildare, fackliga företrädare och andra som är engagerade i svensk forskningspolitik.

- Diskussionerna är det viktiga, sade Stig-Roland Rask, som var kvällens programledare.

De fem talare som höll korta inlägg kallades också därför för inspiratörer för att på så sätt lägga tonvikten på samtalen kring borden, för att betona att talarna skulle ge inspiration till diskussioner och inte leverera några färdiga lösningar.

Vikten av unga forskare

Varför unga forskare är så viktiga togs upp av Joseph Nordgren, vicerektor teknisk-naturvetenskaplig fakultet i Uppsala, som menade att unga forskare kan vara rörliga och föra in nya tänkesätt.

- Det är de unga forskarna som gör de stora och banbrytande upptäckterna. Sannolikheten för att man har förmågan att tänka nytt är störst när man är ung, sade Joseph Nordgren.

Lars Rask, vd för Stiftelsen för Strategisk Forskning, berättade om hur stor skillnad det idag är i jämförelse med några decennier tidigare:

- När jag var forskare var det lätt att vara forskare. Även om jag inte hade fast tjänst hela tiden var jag aldrig orolig. Det fanns rekryteringstjänster och olika tjänster. Vi var inte så många i relation till de här tjänsterna. Vi fick alltid jobb, sade Lars Rask.

Han tog upp fler skillnader:

- Fram till för 20 år sedan hade professorerna fakultetsanslag, pengar till lön och resurser. Då fanns det fler vågade projekt, man vågade testa allt möjligt. Det är omöjligt idag. Vi har mängder av professorer som inte har sina löner garanterade utan måste använda sin tid åt att dra in anslag. Det här tror jag är ett problem för svensk forskning.

- Den forskning som görs på universitet är bra, men inte så revolutionerande, den bygger mer på säkerhet, tillade Lars Rask.

Fördel/nackdel att åka utomlands?

Ett annat problem som togs upp var att ansökningar till medel för forskningsprojekt kräver hög precision.
- Man vet inte alltid vad som blir resultatet av forskningen och att behöva ange för precist kan hämma kreativiteten, sade flera av deltagarna under kvällens lopp.

Att åka utomlands och skaffa sig nya vyer och andra sätt att ta itu med problem, rekommenderades av flera av inspiratörerna. Det kan dock ha sina sidor, menade en del av de medverkande som påpekade att det tar tid att åka utomlands och under tiden kan någon annan ta över de uppgifter som forskaren har. ”Det finns många som står i kö och vill ta över”.  

Röster från samtalen vid borden:
Går inte att skilja på orden organisera och finansiera.
Forskningsprojekten måste ha mer tid på sig. Tre år är för kort tid.
Forskarmiljön måste vara så organiserad och ha så högt i tak att vi tillåter ökat risktagande.
Det krävs mötesplatser mellan de som jobbar inom liknande områden och mellan olika ämnesområden, mellan fakultet och mellan akademi och näringsliv.
Alla vill inte fortsätta som forskare, då bör det finnas vettiga jobb.
Departement skulle må bra av att ha forskarutbildade medarbetare.
Kreativitet kräver trygghet och att slippa söka pengar hela tiden.
Att söka anslag tar energi: tankeresurser och tid.
Forskare behöver få frihet att styra över sina medel, också unga forskare behöver sådan frihet, annars blir det förmynderi.
Med forskning vet man inte alltid hur det slutar, vad resultat blir.
Det behövs fler och tydligare karriärvägar.

 

De fem inspiratörerna:  
De fem inspiratörerna var Joseph Nordgren, vicerektor teknisk-naturvetenskaplig fakultet, Lars Rask, vd Stiftelsen för Strategisk Forskning, Lars-Erik Nyström, research director GE Healthcare
Martin Wikström, programchef forsknings- och innovationspolitik Naturvetarna och Suparna Sanyal, forskare vid institutionen för cell- och molekylärbiologi, Uppsala.


Några citat från kvällen:
Martin Wikström:
- En av de stora problemen är att det inte finns karriärsystem för svenska forskare.

 

Lars-Erik Nyström:
- Vi vill absolut få in fler forskare inom industrin.
Efterlyser något liknande Råd & Rön för studenter. Finns det någon kvalitetskontroll av era handledare till exempel? Ni sätter ju er framtid i deras händer.

 

Suparna Sanyal:
Fyra puzzelbitar i balansen för att nå framgång:
Support, Trust, Confidence, Freedom

Fakta
Universitetsturnén besöker fem universitet:
2 februari, Uppsala universitet
9 februari, Lunds universitet
16 februari, Linköpings universitet
23 februari, Umeå universitet
2 mars, Göteborgs universitet

 

Läs också:
Diskutera unga forskare och forskningspolitik 

Två frågor till tre naturvetare 

 

Mer om universitetsturnén på webbplatsen för Stockholm Meeting.

 

Här kan du anmäla dig till universitetsturnén och till Stockholm Meeting.

 

 

Kommentarer

Jacqueline Otabbong 2010-02-11

Jag var med på universitetsturne i Uppsala och är överens om att trygghet är en av de föruttsättningarna för kreativitet men är inte överens om att man måste vara ung för att vara kreativ, tycker att detta är falskt. Det är bra att vara ung eftersom man är hungrig efter kunskap men också personerna som lyckas hålla sig ajour med det som försiggår i samhället, samtidigt som har stabilitet och tillräckligt med resurser och flexibilitet att göra saker det är de som har möjlighet att göra vanbrytande förskning och arbete. Det var inte bara under gamla tiders som de rikaste människorna var de som var främst med kunskaperna det händer fortfarande tyvärr.

Rosemari 2010-02-10

Jag tog med det för: 1. Jag hörde flera deltagare uttrycka det. 2. Att lyfta fram olika syn på saker är mer utvecklande än att bara lyfta fram det man håller med om.

Joseph Samec 2010-02-08

Jag kan inte förstå varför följande stycke citerades: ”Att åka utomlands och skaffa sig nya vyer och andra sätt att ta itu med problem, rekommenderades av flera av inspiratörerna. Det kan dock ha sina sidor, menade en del av de medverkande som påpekade att det tar tid att åka utomlands och under tiden kan någon annan ta över de uppgifter som forskaren har. ”Det finns många som står i kö och vill ta över”.” Om jag vill minnas det rätt, så diskuterades snarare att en utlandsvistelse var en förutsättning för att överhuvudtaget ha en chans att bedriva självständig forskning senare i karriären. Det är helt i sin ordning att det finns nya personer som ska ta över ens doktorandprojekt. Det är ju en del av utvecklingen. Det är ju inte doktorandens projekt utan handledarens. För att gå vidare ska den nyblivne doktorn åka på en så kallad postdoktorvistelse. Under postdoktorvistelsen ska doktorn lära sig ett nytt forskningsområde eller åtminstone ett helt nytt angreppsätt på sitt tidigare för att på så sätt när hon/han kommer hem kunna skriva en självständig forskningsplan. Att stanna kvar hos sin gamla handledare bör inte vara möjligt! Är det inte oroväckande att amerikanska forskare byter lärosäte i snitt 4 gånger under sin karriär medan vi i Sverige diskuterar att överhuvudtaget åka ut en endaste gång. Vem tror ni får bredaste nätverken och flest infallsvinklar till sin egen och andras forskning? Detta var ju också en av diskussionspunkterna denna kväll. Jag tror inte att Sverige behöver mer forskare utan Sverige behöver premiera de unga forskare som har en ambition att vara självständiga. För att bli självständig så är det viktigt för forskaren att flytta hemifrån... /Joseph

Henrik Ottosson (UU) 2010-02-06

Det svenska akademiska karriärsystemet liknar i mångt och mycket ett förlegat lärlingssystem. Kommentaren ovan om "risken" med att åka utomlands från några av de medverkande styrker detta. Det står: "Det kan dock ha sina sidor, menade en del av de medverkande som påpekade att det tar tid att åka utomlands och under tiden kan någon annan ta över de uppgifter som forskaren har. "Det finns många som står i kö och vill ta över"." En typisk uppfattning man stöter på i grupper/avdelningar/institutioner som fungerar som familjeföretag, där tidigare doktorander stannar kvar och "ärver" forskningsprojekt från sin f.d. handledare. Då finns givetvis någon annan (lite yngre) f.d. doktorand i samma grupp som "vill ta över" projektet. Detta familjeföretagstänk är enligt min mening roten till kvalitetssänkningen vi ser inom svensk akademisk forskning. Den företagsekonomiska frasen "förvärva, ärva, fördärva" som beskriver ett familjeföretags upp- och nedgång över några generationer är applicerbar på många svenska universitetsinstitutioner. En ung forskare (på FoAss nivå) bör istället bygga upp en EGEN grupp med en EGEN forskningsprofil (enligt amerikansk modell), vilket är jobbigt och något som kräver egna visioner. Om man däremot som FoAss mest är en slags senior postdok som arbetar som assistent under sin tidigare doktorandhandledare finns det givetvis någon annan (yngre) f.d. doktorand i samma grupp som "vill ta över". Om man lämnar gruppen för ett år kan denne andre f.d. doktorand givetvis sno det som var/är "ens projekt". Fast om man verkligen har egna ideer finns ingen "som vill ta över" - det finns ingen som kan ta över! För den fortsatta diskussionen tror jag det är väsentligt att definiera vad som menas med en självständig ung forskare. Vissa verkar ha en luddig uppfattning om vad självständighet inom forskning är. Om någon vill läsa mer kolla gärna in den debattartikel jag publicerade i måndags (1 feb) i UNT med rubrik "Forskning ska vara "wow, cool"!" Andra artiklar finns på VR Tentakel i mars 2007 med rubrik "Foassar ska inte vara "assistenter"" och Expressen Sidan 4 den 10/12-2005 "Därför forskar vi bättre i USA"
Kommentera
Tack för din kommentar