Vi erbjuder

Bakvägen ut ur klimatkrisen

Klimatdebatten har satt fokus på hur vi kan minska utsläppen av koldioxid. Men kommer det att räcka för att stävja den globala uppvärmningen? Kanske måste vi angripa problemet även från andra hållet. En del forskare vill binda koldioxiden i växtkol. Ett annat alternativ är att helt enkelt lagra den i underjorden.
Publicerad: Uppdaterad:

klimatfrågor De senaste åren har den så kallade biochar-metoden lanserats som en räddningsplanka för vår planet. Genom att tillverka växtkol, framför allt träkol, av biomassa kan man ta bort koldioxid ur kretsloppet. Kolet läggs på marken istället för att eldas upp och bildar på så sätt en kolreservoar eller kolsänka som varar i åtminstone 6–7000 år.
– För att omvandla biomassa till träkol krävs inga komplicerade redskap. Det kan räcka att fylla en plåtburk med ved, halm, löv eller annan biomassa, sätta på ett lock, göra några mindre hål i botten där gaser kan pysa ut och sedan lägga burken i elden så att gaserna brinner, berättar Lars Hylander, docent i miljöanalys på Institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet. När biomassan hettas upp utan tillförsel av syre sker en ofullständig förbränning, en pyrolys – samma process som i gamla tiders kolmilor. Vid 400-450 grader blir biomassan till träkol.
Lars Hylander och hans kollegor har nu fått anslag för att utveckla en modern koltröska.

Två flugor i en smäll

Med Biochar-metoden slår man två flugor i en smäll. Träkolet kan nämligen också användas till jordförbättring.
– Träkolet ökar markens bördighet. Kolet i sig används inte som växtnäringsämne men har en finporig struktur som i mikroskop liknar en vaxkaka hos bin. I jorden fungerar det som en svamp, suger upp vätska och bidrar till en jämn fuktighet i marken. Samtidigt minskar näringsläckaget och miljön blir gynnsam för mikroorganismer, förklarar systemekologen Folke Günther. 
Genom sin struktur skyddar träkolet mykorrhizasvampar och andra nyttiga mikroorganismer från att ätas upp av frilevande jordorganismer.
– Jorden blir också luckrare, det är lättare för rötterna att tränga sig fram, säger Folke Günther. Bäst effekt har träkol på sandjordar och moränjordar.
Att träkolsrika jordar verkligen blir bördigare är en kunskap som har funnits hos människan i tusentals år men aldrig tillämpats på något systematiskt sätt i vårt västerländska jord- eller skogsbruk. I Amazonas däremot finns jättelika områden med träkolsrik jord – så kallad terra preta – som man vet har tillkommit genom människors försorg och som varit bördiga nog att bära stora samhällen.
IBI, International Biochar Initiative, som bildades 2006, verkar för att sprida kunskap om och opinion för biochar.  Metoden lanserades vid FNs klimatkonferens i Poznan i slutet av 2008 och är nu med på agendan när det nya globala klimatavtalet som ska ersätta Kyoto-protokollet förhandlas fram i Köpenhamn i december.

Gigantiskt projekt

Beräkningar visar att jordens atmosfär före industrialismen hade en koldioxidhalt på cirka 280 ppm. Fram till idag har en ökning skett med närmare 40 procent, den aktuella siffran ligger på cirka 385 ppm.
– En rimligt säker nivå, enligt forskare på Nasa, vore 350 ppm, men för att backa från 385 till 350 skulle 10 till 15 procent av världens tillväxt av biomassa behöva pyrolyseras, säger Folke Günther.
Samtidigt måste utsläppen av koldioxid minskas med 90 procent. Då tar det 70 år att nå det önskade målet.
– Det handlar alltså om ett gigantiskt projekt, en ansträngning för mänskligheten som motsvarar första och andra världskriget flera gånger om, säger Folke Günther, som ändå menar att projektet är genomförbart och att försiktighetsprincipen kräver att vi tar oss an det.

Koldioxid pumpas ner i underjorden

Ett annat sätt att minska koldioxiden i atmosfären är att pumpa ner den i bergrum som tidigare innehållit olja eller naturgas, eller i akvifärer – vattenrika geologiska skikt.
Globalt släpper vi ut cirka 30 gigaton koldioxid per år. Mycket av detta är omöjligt eller mycket kostsamt att samla in, till exempel utsläpp från bilar, flyg och andra transportmedel. Däremot är utsläpp från fabriker, kraftverk och andra stationära källor lättare att ta hand om. Hittills har metoden använts i samband med utvinning av naturgas. Statoil Hydro, till exempel, hämtar naturgas från 3000 meters djup, tar bort överflödig koldioxid och pumpar därefter ner den i lager med sandsten på 800-1000 meters djup, i den så kallade Utsiraformationen utanför Norges kust.
Sedan 1996 har cirka en miljon ton koldioxid pumpats ner här varje år. Tusen kubikmeter gas blir i komprimerat tillstånd 2,7 kubikmeter vätska. Sandstenslagret i Utsiraformationen är 26 000 kvadratkilometer stort och kan, enligt Statoil Hydro, rymma större mängder än Norges eget behov och bli slutpunkt för rörledningar från europeiska kontinenten.

Infrastruktur måste byggas

Förutom Norge ligger USA, Kanada, Australien och Nederländerna i frontlinjen när det gäller att deponera koldioxid i underjorden. Även svenska Vattenfall driver ett projekt med planen att pumpa ner koldioxid i uttjänta gasfält vid Altmarkt, norr om Berlin.
– Koldioxid kan transporteras antingen genom pipeline eller på fartyg. Pipeline är enklast och billigast, säger Olav Kårstad, specialrådgivare för koldioxid vid Statoil Hydro.
I Europa finns än så länge bara ett par rörledningar – i Norge och i Nederländerna – en infrastruktur återstår alltså att bygga ut.
– I USA finns omkring 3000 kilometer rörledningar, berättar Olav Kårstad. Hittills har de bara använts för koldioxid som tas upp ur underjorden och pumpas ner i oljekällor för att lättare få upp olja.
Till riskerna med nedpumpning av koldioxid hör att det kan finnas borrhål eller sprickformationer i de områden där man deponerar.
– De kan bli kanaler för koldioxid att läcka upp till ytan, säger Olav Kårstad. Riskerna är dock mindre i Europa än i USA och Kanada där gamla oljehål är dåligt kartlagda.

Koldioxid kanske inte boven

Alla forskare är inte överens om att koldioxiden i atmosfären behöver minskas till varje pris. En del tror inte på sambandet mellan koldioxid och global uppvärmning.
– Visst finns en teoretisk möjlighet att koldioxid bidrar till uppvärmningen av planeten, men bevisen är inte övertygande. Förra seklets tre sista decenniers ökning av koldioxid och global uppvärmning är en för kort period för att dra några säkra slutsatser, säger geologen David Gee, professor emeritus vid Uppsala universitet.
– Notera att den globala temperaturen inte har tilltagit sedan 1998 och tydligt varit på nedgång de senaste två åren.
Han anser dock att alla metoder att ta bort koldioxid är av intresse.
– Vi behöver känna till olika kolavskiljningstekniker om de skulle bli nödvändiga att använda. Biochar-metoden bör testas också eftersom jordbruket och skogen har nytta av den.

Text: Lars Edling

Kommentarer

Jan M Hedlund 2011-02-01

mycket intressant bara i den by där jag bor finns massvis med resurser att göra kol av på detta sätt. hur ska det då inte se ut i hela landet.
Kommentera