Vi erbjuder

Ernies pappa var atomfysiker

Bud Grace är atomfysikern som sadlade om och blev serietecknare. – Jag trivs mycket bättre med det här jobbet. Nackdelen är ensamheten, berättar mannen bakom succéserien Ernie.
Publicerad: Uppdaterad:

Karriär Den amerikanska serien Ernie startade 1988 och blev snabbt en stor framgång, mycket tack vare sin grovkorniga humor och sitt färgstarka figurgalleri. I synnerhet blev serien populär här i Sverige. Den publiceras i en rad svenska dagstidningar och har även en egen serietidning.

Bud GraceBud Grace har en bakgrund som är mycket ovanlig i serievärlden. Innan han blev tecknare vid 35 års ålder jobbade han som atomfysiker. Bland annat har han sysslat med forskning och undervisning vid Florida State University.
– Mitt huvudområde var elektronspridning mot atomer vid mycket låga energier. Jag var först att bevisa existensen av Ramsauer-Townsend-effekten i helium. Jag jobbade med flytande helium vid de lägsta temperaturer som går att nå, berättar Bud Grace.

Under en period arbetade han för Floridas energimyndighet, där han bland annat tog fram riktlinjer för effektiv energianvändning i delstatens byggnader.
Jag sysslade också med att ge rekommendationer för kärnavfallshantering. Vi försökte hitta en bra lösning på problemet med slutförvaring, men det var uppenbart att det inte fanns någon.

 

Följde sitt hjärta

Snart hade han tröttnat att jobba som byråkrat, och han hade ingen lust att återvända till universitetet. Han följde sitt hjärtas röst och började teckna.
Det dröjde dock ett antal år innan serien om Ernie såg dagens ljus. Bud Grace inledde sin tecknarkarriär med att rita fristående skämtteckningar, som han sålde till The New Yorker och andra tidningar.
– Ibland gjorde jag teckningar som handlade om forskare. Men jag märkte att det bara var forskare som skrattade åt dem, berättar han med ett leende.

Han längtar inte tillbaka till den naturvetenskapliga världen.
– Jag trivs mycket bättre som serietecknare. Jag blev fysiker för att jag hade lätt för fysik, men jag tyckte aldrig att det var särskilt roligt. Och arbetsdagarna var långa, jag stod i labbet från morgon till kväll. Nu slutar jag i genomsnitt vid fyra på eftermiddagen.

– Nackdelen med tecknarjobbet är att det är så ensamt. Och ibland får jag kramp i handen eller problem med ryggen. Men bortsett från det kan jag inte tänka mig ett bättre jobb. Varje dag får jag flera miljoner människor att le, det känns verkligen bra.

Saknar du ingenting från jobbet som fysiker?
– Jag hade nog varit smartare i dag om jag hade stannat kvar. Som fysiker håller man hjärnan i trim.

OLOF SIVERBO