En klasskompis till mig sa att ingen tycker synd om en student. Först tänkte jag att det var sant och beror på att folk inte förstår hur dagens studenter har det. Men nu har jag börjat tänka: Varför ska man tycka synd om studenter?
Publicerad:
Visst, vi är nog många som sitter ensamma och känner en oro som växer samtidigt som känslan av kontroll över vår vardag minskar. Hur isolering och distansering tär på oss samtidigt som stressen i skolan är densamma om inte mer på grund av bristande kommunikation.
Många kämpar med föreläsningar som inte riktigt fäster på samma sätt när man sitter instängd på sitt rum klistrad framför skärmen dagarna i ända. Samtidigt lider utbildningarna av distansundervisningen också, kvaliteten sjunker när laborationer, praktiska moment och studiebesök ställs in på löpande band.
Jo, det finns gott om anledningar att tycka synd om ensamma studenter som mår ännu sämre under pandemin och det är enkelt att stämma in i klagokören. Frågan är om saker kommer förändras av att makthavare säger att de tycker synd om oss eller inte.
Att lägga fokus på att det är synd om en grupp leder oftast till en diskussion om vem det är mest synd om, något som är hopplöst att reda ut. Lika hopplöst är att försöka behålla rollen som veckans ömkling i mediernas fokus då de alltid rusar vidare till nästa behjärtansvärda grupp.
Vi har vetat att studenters psykiska hälsa är ett problem långt före pandemin bröt ut. Det pratas om, försvinner ur fokus och dyker sen upp igen ett år senare. Så går det runt och trots att politiker säger att de såklart känner med de stackars studenterna fortsätter det.
Som jag ser det kan inte målet vara att få våra makthavare att tycka synd om oss. Det spelar ingen roll hur de känner om inga förbättringar görs. Därför måste fokus ligga på att just kräva det som skulle göra våra liv bättre. Som jag ser det är det grunden för ett fackligt engagemang.
Jag vill se löften om livet efter pandemin. Även om vi inte kan göra mycket åt situationen just nu då alla måste ta sitt ansvar behövs ett ljus att se fram emot. Jag hoppas på fler krav om löften som rör studenters trygghet, ekonomiska villkor och boendesituation.
Det vi behöver är framtidstro. Det vi behöver är faktiska förbättringar av våra livsvillkor. Det vi inte behöver är fler som tycker synd om oss.
Text: Daniel Nord, ordförande för Naturvetarnas studentråds styrelse
