”Jag tänkte att distansstudier blir nog bra, ingen har undkommit det. Ett år senare, på samma stol, i samma lägenhet, fortfarande är studierna på distans. Naturen har aldrig varit viktigare. "Jag tror vi har klivit ut genom en dörr som vi inte kommer gå tillbaka genom", skriver Lovisa Sundström i sin krönika."
Publicerad:
Vi har inte kunnat undvika det. För ett år sedan satt jag här i min studentlägenhet och tänkte: ”det här med distansstudier blir nog bra, jag ska ju ändå skriva mitt examensarbete och vara mycket hemma”. Som många andra var jag naiv (eller hoppfull) och trodde att det skulle vara över till sommaren.
Så här ett år senare sitter jag på samma stol, i samma lägenhet, fortfarande är studierna på distans. Sa jag att jag pluggar? Ja, som nyexaminerad är det inte lätt att söka jobb när de flesta arbetsplatser ser framtiden som oviss. Högskolor och universitet har stängt sina lokaler, studenter har inte rätt att vara där, alla måste vi hjälpas åt för att minska spridningen.
Den här gången är jag lite mer pessimistisk och tänker att den här sommaren inte heller kommer bli som det brukar, eller vad är egentligen som det brukar? Jag tror att vi har klivit ut genom en dörr som vi inte kommer gå tillbaka genom.
Förvaltare av naturreservat har sett en stor ökning av antal besökare. Människor som inte brukar vara i skog och natur har nu letat sig ut, allt för att slippa titta på skärmen och lyssna på någon som pratar med dålig uppkoppling. Det ställs högre krav på information, vad innebär egentligen allemansrätten?
Fler uppmarkerade leder efterfrågas och budgetposten för tömning av sopkärl har ökat. En angenäm kostnad om ni frågar mig! För min del har det blivit färre långa resor än vad det brukar vara, men jag har fått betydligt mer tid i naturen i min vardag. Jag har besökt naturområden i min närhet och känner att jag verkligen uppskattar det.
Färre restaurangbesök och ingen bio, men de gröna korridorerna mellan bostadsområden i min närhet har jag bekantat mig med. De som jag förr inte såg som “riktig” natur har jag nu, vid närmare titt, insett att de har fina naturvärden.
De krokiga tallarna med sina talltickor några meter upp. Det krävs att man stannar till, ser sig omkring och umgås med skogen för att se dess riktiga skönhet. Och asparna, även utan gröna löv som imiterar regnet är en skönhet. De bidrar med ihåliga stammar som boplats åt bland annat ugglor. De bär asptickor som pärlsmycken och lavar av olika färger på dess stammar.
Även om jag inte vet namnet på alla arter jag ser kan jag njuta av naturens lugnande verkan och dess skönhet.
Vistelsen kanske får dig att undra vad det är för art du ser? Gå med i någon av alla facebookgrupper som intresserar sig för olika typer av organismer, där proffs och nybörjare möts, förundras över naturens skönhet!
Förståelsen och insikten i naturens mångfald kanske får dig precis som mig att inse att myggorna inte bara vill äta upp mig utan också är en väldigt viktig födoresurs. Kunskapen gör att jag inte tycker lika illa om dem.
Myggorna finns av en anledning, lika så myggmedel. Köp ingen gasoldriven myggdödare! Sätt upp några holkar, gynna fåglar och fladdermöss och låt dem äta upp myggen. Det bästa med det är att du kan får se när ungarna flygtränar, om inte i år så kanske nästa.
På mina promenader, ett stenkast hemifrån hör jag fortfarande motorvägen och tågen, där ser jag de ståtliga 300 år gamla ekarna med kronor som sträcker sig upp mot skyn. De gör att jag vill klättra upp och se, vilka arter av mossor, lavar och insekter lever där uppe på de solbelysta grenarna.
Detaljerna gör mig nyfiken och närvarande, min dator känns avlägsen. Ekarnas elegans och inbyggda visdom gör att detta corona-år känns obetydligt, för vad betyder ett år när man har ytterligare några hundra att leva?
