Publicerad:
Alla arter i släktet bör betraktas som giftiga, då en stor andel gift inte kan avlägsnas oavsett tillredning. De innehåller toxinet gyromitrin och gifthalterna kan variera väldigt mellan växtplatser och år. Det är det lite av ett lotteri att äta dem.
Stenmurklor, Gyromitra, har cirka femton arter, toppmurklor, Morchella, runt tio arter och hattmurklor, Helvella, cirka fyrtiofem arter.
De dödligt giftiga arterna finns bland de vårväxande stenmurklorna, förutom biskopsmössa, Gyromitra infula och lömsk biskopsmössa, Gyromitra ambigua, som växer på hösten.
Toppmurklorna växer på våren, de är ätliga och anses goda, men är inte lika vanliga. De dyker ofta upp i planteringar i stadsmiljö, ofta där marken täckts med lövvedsflis., ibland i massor. Många av arterna kan bli stora.
Bland hattmurklorna finns både vår- och höstväxande arter och de är vad vi vet inte giftiga. Två arter brukar betraktas som ätliga: svart och vit hattmurkla, men de anses inte ha något större matvärde. Flertalet arter är dessutom små och mer eller mindre oansenliga eller växer i miljöer där ingen letar.
Här finns mer information:
Giftinformationscentralen: www.giftinformation.se
Svampguiden: www.svampguiden.com
TEXT: Sigvard Svensson, mykolog, Lunds Universitets Biologiska museum
