Malmen som får en stad att flytta

Jag vaknar av lätta vibrationer och en dov duns mitt i natten. Är det jordbävning? tänker jag, men inser snabbt att det är LKAB som spränger för att hitta ny järnmalm. Det gör de på nätterna för att störa vardagslivet så lite som möjligt.

Det hotell som jag övernattar på är en av alla byggnader som ska rivas som en följd av gruvdriften. Det magnifika stadshuset med sitt karaktäristiska klocktorn har tömts på sitt innehåll och ger ett spöklikt intryck. Under våren jämnas hela huset med marken. 

Lite senare kommer även höghusen som ger Kiruna sin typiska siluett, att gå samma öde till mötes.  Även sjukhuset och badhuset ska rivas och byggas nytt. 

Lågmälda protester

Fyra och en halv kilometer öster om staden växer ett nytt centrum fram. Redan nu har man rest det nya stadshuset Kristallen, på den rätt lågt liggande myrmarken. Dit kommer kyrkan och flera andra kulturbyggnader att flyttas.

– Det blir säkert jättefint, men läget är lite off, och utblickarna över fjället försvinner, säger en Kirunabo som också oroas över att den nya citykärnan kan bli ett köldhål.

Å andra sidan är protesterna mot samhällsomvandlingen lågmälda och det finns en acceptans för att flytten är nödvändig. Ingen gruva – inget Kiruna, tycks folk tänka.

– Så är det. Hela staden är beroende av gruvan. En färsk opinionsundersökning visar att 80 procent av Kirunaborna har förtroende för att LKAB genomför stadsomvandlingen på ett bra sätt, säger informationschefen Anders Lindberg.

Ner i gruvan

Vi tar oss under mark och möter geologerna Henrikki Rutanen och Jennika Lindblad. I bil kör vi ner på asfalterade vägar till femhundra meters djup. Den totala vägsträckan i denna schweizerost uppgår till runt åttio mil.

Temperaturen på den här nivån ligger på fjorton grader under hela året.

– Jag har mitt kontor beläget på tusen meter under markytan och där är det mer behagliga tjugo grader, säger driftgeologen Jennika Lindblad.

Hon och gruvgeologen Henrikki Rutanen förklarar varför delar av staden måste flytta.

När malm har brutits från den fyra kilometer långa och hundra meter breda malmkroppen har hålrum skapats. Dessa har i sin tur gett sprickbildning i hängväggen - berggrund av kvartsförande porfyr - som delar av staden vilar på.

– Sprickorna finns där redan, och även om inte någon mer malm skulle brytas behöver staden ändå flytta, säger Henrikki Rutanen, vars bostad än så länge ligger precis utanför skyddszonen och får stå kvar.

Sensorer ger koll

Han berättar att det finns sensorer, som mäter markrörelser, utspridda över hela stan. Det i kombination med satelliter gör att man har koll på centimeternivå.

Totalt åtta drift- och gruvgeologer jobbar för gruvplaneringssektionen på LKAB i Kiruna. Det är de som har koll på geologin inom den delen av den befintliga malmkroppen som ligger under produktion. 

– Vi tar ut tre- till fyrahundra meter långa borrkärnor med hjälp av en diamantborr. Borrproven undersöks geologiskt och magnetitmalmen skickas till analys för att få svar på dess kvalitet, liksom vilka andra mineraler som ingår, berättar Henrikki Rutanen.

Utifrån den karteringen gör han prognoser över malmgränser och variation i malmen och gråberget. På datorn visar han modeller med tjusiga 3D-bilder hur malmkroppen förväntas se ut.

Henrikki Rutanen tillbringar inte dagarna nere i gruvan, utan har sitt kontor ovan jord. Jennika Lindblad är närmare driften och de väldiga maskinerna.  De bidrar på olika sätt till att göra arbetsplatsen säker.

– Här kan jag med blotta ögat läsa av om det är värt att driva vidare. Jag lyssnar efter knäppningar i berget och närmar mig det sprängda bergrummet med försiktighet.

Öga för malm

Borrproven ger inte hela bilden, därför är okulärbesiktningen så viktig.

– Man tränar hela tiden upp sitt öga för malm och blir allt skickligare på att bedöma förekomst och kvalitet.

Så fort hon är klar med karteringen ska den nysprängda delen av tunneln säkras. En beläggning med betong sprutas på väggar och tak för att minska risken för att stenar faller ner. I nästa steg slår man in bultar tvärs mot sprickorna för att hålla dem på plats, Vid behov sätts också nät upp.

Vad tittar du på?

– Bergarter, strukturer och kvalitet. Svart färg med metallisk glans indikerar att det finns magnetit, och om jag är osäker kan jag dubbelkolla med hjälp av en magnetstav, eftersom magnetit är magnetiskt. Är det beigea partier i magnetiten är det tecken på det fosforrika mineralet apatit, vilket innebär sämre kvalitet, säger Jennika Lindblad.

Men den restprodukten kan omvandlas till en resurs.

– Vi utreder om apatiten kan användas för att framställa fosfor. I de slagghögar som ligger lagrade runt gruvan finns stora mängder apatit, som alltså skulle kunna bli en ”guldgruva”, säger Henrikki Rutanen.

Ryktet sprider sig

Dessutom innehåller apatiten sällsynta jordartsmetaller, som bland annat finns i våra mobiltelefoner.

Som disputerad i berggrundsgeologi har han en expertroll och får ofta svara på frågor från kollegor och andra. Han har även ett finger med i spelet när det gäller produktutveckling.

Vad driver dig i jobbet?

– Det är kul att hitta ny malm och göra modeller av malmkroppen, säger han på sin klingande finlandssvenska.

Flera av hans kollegor är från svensktalande kustområden på andra sidan Östersjön. Varför just de har lockats till Kiruna, kan Henrikki Rutanen bara spekulera om.

– Ryktet sprider sig och man tipsar varandra om att det finns spännande och bra jobb i norra Sverige.

Jennika Lindblad fick smak för gruvor efter sommarjobb på LKAB i Svappavaara. Det här är hennes första jobb efter examen på Göteborgs universitet 2017.

– Jag gillar variationen och att själv planera upplägget. En bra mix mellan vetenskap och industri. Till saken hör också att min sambo har en tjänst på rymdraketbasen Esrange utanför Kiruna.

Ljusterapi

Hur klarar du att arbeta i ständigt mörker?

– Arbetstiden är bara 34 timmar per vecka och jag slutar klockan 14. Jag försöker utnyttja dagsljuset så mycket jag kan, vilket förstås är lättare sagt än gjort på vintern. Då är det ljusterapi som gäller på morgnarna, även om det finns partier med bra ljus nere i gruvan.

Som skyddsombud är säkerheten viktig för henne och hon deltar i projekt för både fysisk och psykisk arbetsmiljö. En viktig livlina är gasvarnarna som alla har fäst i kläderna för att slippa bli förgiftade av gaser i gruvan. 

– Den varnar för förhöjda halter av bland annat koloxid, koldioxid, nitrösa gaser och svaveldioxid.

Hur ser framtiden ut för gruvbrytningen?

– De prognoser vi har i dag visar att det finns brytvärd malm i Kiruna fram till 2035. På djupare nivåer finns mer malm, men det får inte kosta mer än det smakar att bryta den, och det måste vara säkert, säger Henrikki Rutanen.

Nya fyndigheter

Han är ändå optimistisk och tror att mer malm kommer att hittas. 

– Diamantborrningen visar att mer malm finns i djupet.

De geologer som ägnar sig åt prospektering, som det finns en särskild avdelning för, har en viktig roll för att trygga framtiden. De undersöker nya områden i jakten på malm. Med borriggar sker borrningen oftast i anslutning till befintliga malmfyndigheter.

– Det har varit fantastiska år för LKAB i Kiruna. Under de senaste tio åren har 70 miljarder kronor investerats i nya maskiner och utrustning. Ändå har aktieägaren, staten, fått utdelning, säger Anders Lindberg.