Sitter i min hytt på isbrytaren Oden i Helsingborg och funderar. Jag är här för att hämta hem instrument efter sommarens expedition. Jag var inte själv med denna gång och instrumenten har fått sköta sig själva. Så här dags i fjol hade jag återvänt från en stor expedition till centrala Arktis. Efter varje sådan resa återvänder man lite förändrad.
Publicerad:
Jag funderar på sommaren, från sommarprat till klimatlarm och tillbaka. Hjälpmotorn, som förser Oden med elektricitet, puttrar lugnande och ombord är allt sig likt. Alla är tillmötesgående och vänliga. Trots att klimatet i Arktis – och i världen – ändrar sig snabbt. Hur kan man förhålla sig lugn när krisen tycks vara alldeles inpå oss? Klimatkris, klimatkaos och kollapsande klimat skriks ut från media. Och Greta uppmanar oss att skämmas.
Jag tänker att det handlar om perspektiv. Som naturvetare har vi just nu ett ansvar att anlägga ett naturvetenskapligt perspektiv. Självklart finns det inget klimatkaos och klimatet kommer inte att kollapsa. Men kris? Jo, kanske är det en kris för samhället. Att kunna förstå och acceptera det som händer och finna vägar att ta oss runt och förbi ett allt mer förändrat klimat. Och att hejda utvecklingen. Att reparera klimatet kan vi inte. Bara naturen kan fixa det.
Jag tänker på krisens olika faser. Om vi nu precis har gått från förnekelse till ilska, har vi då både förhandling och depression kvar, in–nan acceptansen? Panik och ilska leder sällan till de rationella beslut som kan ta oss ur en kris. Med vår naturvetenskapliga kompetens kanske vi kan snabbspola samhället fram till acceptans. Då kan vi kanske äntligen göra något konkret. Men då hjälper inte skam, då hjälper bara upplyst handling.
Så tänker jag också på möjligheter. Om det någonsin varit läge att kombinera välfärd och fattigdomsbekämpning med utveckling så är det nu. Jag slår upp ordet teknik och finner att dess motsats är humanism. Då tänker jag att det är precis där vi måste vara! Mitt emellan humanism och teknik. Samhället måste – och kommer oundvikligen att – förändras. Vilken chans för naturvetare att bidra till att undvika en återgång till det stampade jordgolvet. Och till att undvika nya misstag i teknikens förlovade namn.
Om några veckor åker Oden tillbaka till sin hemmahamn i Luleå inför vinterns isbrytning i Bottenviken. Om det blir någon is. Efter lunch åker jag hem. Självklart tar jag tåget. För klimatet, men också för att det är ett civiliserat sätt att resa.
Text: Michael Tjernström, klimatforskare och professor i meteorologi på Stockholms universitet.