Stora kylanläggningar, en underjordisk tunnel och väldigt små partiklar som rör sig nära ljusets hastighet. Det är vardag för fysikern Mats Lindroos, som är acceleratorchef vid ESS utanför Lund.
Publicerad:
Vi står i en underjordisk halvkilometerlång spikrak tunnel. Golvet är blankt och hårt. Stadigt. Långt bort slutar tunnelns vita väggar och vi kan ana ett mörkare utrymme. Från detta ska protoner skjutas ut.
– I tunneln får de högre hastighet och massa och färdas mot strålmålet, som är ett block av volfram. Protonerna fungerar som en slägga som vi använder för att slå loss neutroner, säger fysikern Mats Lindroos, acceleratorchef på European spallation source, ESS.
Han pekar, visar och förklarar vilken utrustning som ska installeras och hur anläggningen ska fungera. Det är storskaligt. Den långa acceleratortunneln vi står i, omges av stora byggnader för att bland annat producera kyla i form av flytande helium. Volframmålet kommer att väga fem ton och ta emot en skur av protoner fjorton gånger per sekund.
Först på plats
Mats Lindroos kom till ESS år 2009 och var då förste acceleratorfysikern på plats. I dag är han projektledare och personalansvarig för ett team på över hundra personer, som jobbar med att bygga utrustning i och omkring acceleratortunneln.
– Det här är det svåraste jobb jag någonsin gjort. Min bakgrund som fysiker och forskare gav mig modet att våga ta mig an detta, men det hade varit bra med mer projektledar- och ingenjörskunskaper.
Han berättar om resorna i början av uppdraget, då han besökte andra anläggningar och potentiella samarbetspartners runtom i Europa för att synliggöra projektet. Där möttes han av ett leende och attityden ”ni kan ju alltid försöka”, men lät sig inte nedslås, snarare tvärtom.
– Nu är jag stolt och glad. Vi har lyckats samla ihop tjugotre institut och universitet som bidrar med det var och en är bäst på. Nu gäller det att få allt i hamn.
Fredsprojekt
Den största utmaningen i projektet är det pressade tidsschemat. Som projektledare måste han kunna delegera arbetsuppgifter och ansvar och låta andra medarbetare kliva fram. En annan utmaning är att medarbetarna kommer från tjugonio olika nationer och man behöver hitta gemensamma värderingar och arbetssätt.
– Jag tror att ESS med sin internationella miljö är ett fredsprojekt. Vi ser att vi kan åstadkomma mer tillsammans och får förståelse för varandra. Att vi alla är människor i grunden. Det kanske är en droppe i havet, men även urhavet började med en droppe.
Forskarby
Mats Lindroos är fysiker i grunden och har arbetat många år med kärnfysik och acceleratorteknik vid CERN. Han kom dit som exjobbare i slutet av 1980-talet och hade år 2009 en fast tjänst. Att lämna den miljön var inte helt självklart, men han tog chansen att söka till ESS för att få vara med och skapa ett världsledande forskningsinstitut.
– Det är otroligt att få vara med. Här byggs forskningsanläggningarna ESS och Max IV och en forskarby med bostäder, restauranger och labb. Inte sedan 1960-talet har man byggt något liknande.
"Jag tror att ESS med sin internationella miljö är ett fredsprojekt"
Parallellt med arbetet på ESS är Mats Lindroos adjungerad professor i partikelfysik vid Lunds universitet. Där handleder han två doktorander och håller föreläsningar på naturvetenskapliga programmet i fysik.
– Jag tycker om att ge presentationer, och förklara vad ESS är och vad vi ska göra. Det är också roligt varje gång nya delar kommer på plats i anläggningen och när prototyper testas med bra resultat. Allt som visar att ”nu är det på riktigt”.
Anläggningen beräknas öppna för externa forskare år 2023 och kan då försörja olika forskningsinstrument med neutroner. Med dem kan man titta på egenskaper och skeenden i olika typer av prover, till exempel för material- och läkemedelsforskning.
