Hur kan en relation mellan en handledare och doktorand se ut när den fungerar som bäst? Ett tips förde oss till Karolinska universitetssjukhuset, där professor Helena Erlandsson Harris lotsar Raya Saleh rätt i forskargruppens jakt på medicin mot inflammationer.
Publicerad:
Många doktorander är inte nöjda med sin handledare, visar en färsk undersökning från UKÄ, Universitetskanslersämbetet. Doktoranders forskning utnyttjas och handledaren visar inget intresse för doktoranden.
Men det gäller inte för Helena Erlandsson Harris, professor på enheten för reumatologi, Center för molekylär medicin på Karolinska universitetssjukhuset.
– Nyckeln till en fungerande relation med doktoranden är kommunikation åt båda håll, att det finns förtroende och att det är högt i tak.
Bygger på tillit
En av hennes doktorander är Raya Saleh från Iran. Hon har samma inställning och är helnöjd med det stöd hon får från sin handledare.
– Att lära känna varandra är grunden för att förstå varandra och skapa en relation som bygger på tillit, säger hon.
Redan vid starten för två år sedan satte de sig ner och klargjorde förväntningarna på varandra.
– Lika viktigt är att doktoranden tar ansvar för sitt projekt. I det ligger bland annat att samarbeta med andra och ha strukturerade möten. I botten måste det finnas en passion för forskning, säger Helena Erlandsson Harris
Hon påminner om att forskning också kan vara frustrerande.
– Därför är det så viktigt att ha inställningen att gruppen gör detta tillsammans.
Passion som smittar
Raya intygar att professorns entusiasm sprider sig till de unga forskarna.
– Man måste gilla att vara lärare, vilket innebär att följa och stötta någons utveckling. Min man är också forskare och lärare, så vi pratar och reflekterar runt detta, vilket jag även gör med andra kollegor.
Helena håller med om att det tar tid att vara en närvarande och tillgänglig handledare. Å andra sidan får hon forskning utförd, som kommer hela gruppen till nytta.
– Jag har mitt rum mitt i kontoret/labbet och är oftast på plats. Har jag inte på mig mina hörselkåpor så är de välkomna in.
Raya Saleh nickar instämmande, men vill ändå ransonera besöken och inte störa i onödan.
Känsla för lagarbete
Hon personifierar den internationella miljön på CMM. Där finns tjugo olika nationaliteter representerade. Att Raya Saleh valde Sverige beror på Karolinska institutets goda rykte. Till saken hör också att hon pluggade på svenskt universitet när studenter utanför EU inte behövde betala någon avgift.
Helena Erlandsson Harris är noga vid rekryteringar.
– Personkemin är viktig, eftersom vi ska jobba nära varandra under fyra år, och forskning är krävande. Den sociala förmågan väger också tungt. Kom ihåg att forskning är ett lagarbete. I botten måste det förstås finnas teoretisk kunskap.
Men det handlar också mycket om känsla.
– Jag vill ha känslan att jag vill jobba med den här personen. Drivet är också viktigt. Kommer man från ett annat land för att bedriva doktorandstudier i Sverige finns det som regel ett driv, spekulerar hon.
Ge verktygen
Vi kommer in på frågan om att stötta doktoranden.
– Ge hellre verktygen än färdiga svar. Som forskare måste man lära sig att klara motgångar och pröva sig själv. Visa intresse och ge stöd på rätt sätt, utan att curla, vilket är en balansgång.
Raya Saleh tycker att hon har utrymme och frihet att göra misstag.
– Det viktiga är att kunna lära av misstagen, säger hon.
Hur gör du om du känner att en doktorand har hamnat fel?
– Hittills har det aldrig hänt att jag har sagt till någon att hen inte passar för forskning. Personers utveckling kan se så olika ut. Vissa kan vara svaga i början och komma starkt senare, medan det för andra kan vara tvärtom, säger Helena Erlandsson Harris.
Om det ändå blir problem försöker hon hitta lösningar, genom att till exempel ändra projektet eller ge support på ett annat sätt.
– Jag tror det handlar om att hitta rätt jordmån. Att prata om tiden efter doktorandstudierna och titta på möjliga karriärvägar kan vara en väg framåt. Att doktorera är en jättebra erfarenhet även om man byter bana.
Gör det du gillar
Raya pratar inte bara med sin handledare om framtiden.
– Det gör jag med många forskare. I den här miljön med närhet till klinik finns det flera möjliga karriärvägar. Min plan nu är att läsa medicin och bli läkare.
Som den stöttande handledare Helena Erlandsson är uppmuntrar hon det.
– Gör det du gillar, det behövs fler läkare som forskare och fungerar som en brygga mellan forskning och klinik, vilket är särskilt viktigt i vår verksamhet här på CMM, eftersom vi använder material och data från patienter i forskningen.
För Raya är det viktigt att som doktorand kunna bidra till forskningen, och hon upplever inte alls att hon utnyttjas som billig arbetskraft.
– Det är en bra balans mellan att lära sig mer, både om ämnet och forskningsmetoder, och uppnå resultat. Planen är att jag ska medverka till tre publiceringar under mina fyra år här.
Helena Erlandsson Harris tydliggör att det kan räcka med två om de är mer omfattande.
– Det är tydligt uttalat på KI att vara doktorand innebär att man tränas i att bedriva forskning, man genomgår en forskarutbildning. Att doktorander utnyttjas som billig arbetskraft kan säkert förekomma, men är sällsynt numera.
Alla får kred
Hur hanterar ni forskningsresultat som doktorander står bakom?
– I grunden är resultaten våra. Forskning är ett lagarbete. Däremot kan en doktorand ha varit mer drivande, det ska i så fall framgå på olika sätt.
Hur gör du vid publiceringar och presentationer?
– Vi skriver alltid ut referenser med namn på de som har varit inblandade. Jag brukar också kommentera vilka som har gjort merparten av arbetet. Eftersom resultaten är våra så brukar jag berätta för hela gruppen vad jag avser att presentera på en konferens.
De utvecklar läkemedel mot reumatism
Bättre behandlingar mot reumatism kan vara på gång. Nu ska en substans testas i djurförsök. På köpet kan terapin hjälpa även mot stroke, blodförgiftning och MS.
Helena Erlandsson Harris grupp forskar om de signaler i kroppen som sätter igång inflammationer. När allt fungerar som det ska är inflammationer kroppens försvar mot bland annat mikroorganismer, och en signal om att kroppen behöver vila efter till exempel en knäskada.
Men så finns det inflammationer som startar spontant utan uppenbar anledning, så kallade autoimmuna sjukdomar. En sådan är reumatism.
Vad syftar forskningen till?
– Målet är att utveckla läkemedel mot akuta och kroniska inflammationer, som leder till att människor får ett bättre liv.
Hur långt har ni kommit?
– Vi tar reda på vad i kroppen som gör att inflammationer startar, med fokus på ledgångsreumatism hos främst barn. Det är den vanligaste kroniska, inflammatoriska sjukdomen hos barn.
Är ni något på spåret?
– Hos vissa barn läker sjukdomen, men inte hos andra. Vi försöker hitta markörer som visar vad som händer när sjukdomen läks. I dag behandlas sjukdomen med till exempel kortison, som hämmar tillväxten. Därför letar vi nu efter behandlingar med mindre biverkningar. Dyra biologiska läkemedel hjälper vissa, men inte alla.
Vad blir nästa steg?
– Vi studerar ett protein som normalt finns inuti alla celler. När en cell stressas eller dör på ett onormalt sätt, vid till exempel syrebrist i hjärnan, en knäskada eller en infektion, så frisätts proteinet och orsakar en inflammatorisk reaktion i vävnaden. Proteinet fungerar som en kemisk larmsignal om att något är fel. Den här mekanismen är gemensam för många olika inflammatoriska tillstånd, den sker både vid en stroke, reumatism och en del andra sjukdomar. Tanken är att försöka blockera det proteinet och vi har tillsammans med våra samarbetspartners också utvecklat en ny typ av blockad.
Hur långt har ni kommit?
– Det ser lovande ut och ska testas i djurförsök. Studier visar att hämning av proteinet – den kemiska larmsignalen – kan vara en bra behandling mot både reumatism och blodförgiftning.
Vilken är din roll Raya Saleh?
– Jag studerar sjukdomsförloppet för artrit hos barn och försöker förstå samspelet mellan arv och miljö. Frågan är varför vissa barn tillfrisknar, medan andra får en kronisk, livslång sjukdom? Jag ska titta på vilka patienter som har höga nivåer av den kemiska larmsignalen. Förhoppningsvis kan mätningar av den säga oss något om sjukdomsförloppet, men även ge svar på vilka patienter som kan ha mest nytta av den terapi vi utvecklar.
Hur finansieras forskningen?
– Vi har medel från Vetenskapsrådet, EU, Hjärt- och lungfonden, Frimurarna, Reumatikerförbundet och Landstinget, säger Helena Erlandsson Harris.
Om Raya Saleh
- Aktuell: Doktorand hos Helena Erlandsson Harris, tredje året.
- Utbildning: Master i molekylärbiologi, Skövde högskola.
- Bor: Är från Iran och bor i Stockholm.
- Nästa steg i karriären: Läsa medicin och bli läkare.
- Gör på fritiden: Kopplar av med idrott och att besöka konstutställningar. Jag fotograferar och läser designtidningar. Matlagning är en favoritsyssla. Det är ett annat sätt att experimentera på, men på ett mer artistiskt och delikat sätt.
Om Helena Erlandsson Harris
- Aktuell: Handledare och professor i reumatologisk inflammationsforskning vid KI. Verksam vid Centrum för molekylär medicin på Karolinska universitetssjukhuset.
- Forskargrupp: Tre doktorander och tre postdoktorer på enheten för reumatologi.
- Bästa handledartips: Utöver att reflektera själv tycker jag att man ska ta alla chanser att dra nytta av andras erfarenheter genom diskussioner.
- Familj: Man (också forskare och handledare på KI), barnen Axel 13 år och Elsa 10 år.
- Kopplar av med: Familjeliv! Jag läser mycket, gillar matlagning och följer några udda halvdokumentärer på tv.
Palle Liljebäck
chefredaktör
3
