Lien är ett missförstått redskap som har sjunkit djupt i glömska. Men nu är den tillbaka, som överlägsen vårdare av blommande marker och som en meditativ sport. Mats Rosengren håller liekurser på heltid och han är nedringd av folk som vill återuppta förfädernas teknik.
Publicerad:
Ett ljust, metalliskt vinande hörs över fältet, där fjorton liar som sveper fram och tillbaka. Var och en är djupt fokuserad på en liten halvcirkel framför sig, som om de vore en grupp quigong-utövare.
– Nu gäller det att komma in i ett mjukt gung, säger Mats Rosengren som leder liekursen hemma på sin gård i Västergötland.
Lärkorna sjunger och Hornborgasjön glittrar bortom böljande åkrar. Mats påminner gång på gång om att dansa med lien, och skära i stället för att hugga.
– Lieslåtter har inte så mycket med muskler att göra, det är en material- och tekniksport, säger han och förtydligar med en gammal västgötavisdom, ”de e möe detaljer på ett järnspett”.
Ger tekniktips
Han går mellan deltagarna och ger personliga tips. ”Spänner du dig i högerhanden nu? Testa att bara hålla med ett finger!” ”Känn att du är stadig på båda fötterna.” Någon får hålla fast en bunt gräs under armen, för att hålla armbågen på plats. Men redan nu, efter en halvtimmes slåtter slår allihop bättre än vad Mats själv gjorde under sina första år, säger han till dem.
– Jag gick där och hackade men det slet på kroppen. Nu får ni en genväg förbi de första 25 åren av min lieslåtter.
”De e möe detaljer på ett järnspett”
Fram till slutet av 1800-talet slog alla med lie – barn, kvinnor och gamla, och de slog överallt. I varje dikeskant, åbrink och myr skulle gräset tas tillvara för att djuren skulle klara vintern. Sedan kom slåtterbalken och lien hamnade i skymundan. Att vässa sin lie skarp är en svår konst, som de unga inte längre behövde lära sig. Kunskaperna dog ut undan för undan, även om de höll sig kvar länge på vissa håll.
– Min far slog allt med lie men jag var inte så intresserad av att lära mig, berättar Margareta Leijon från Dalum som tar en paus för att bryna eggen. Nu när fadern är borta vill hon hålla de blomstrande markerna kring gården öppna, och hon har tröttnat på att gå med en bullrande illaluktande röjsåg.
Slipstenen ute
Numera vet knappt någon längre hur det är att skära med en skarp lie. Järnaffärerna säljer liar som inte går att hålla vassa med en slipsten utan som ska knackas med en hammare. Den tekniken känner nästan ingen till så liarna är snart hopplöst slöa. Folk köper dem, slår undan nässlorna kring vinbärsbusken och tröttnar, enligt Mats Rosengren.
Hans egen vändpunkt var när han hamnade på en liefestival i Danmark för tio år sedan. Där fanns liemästare från södra Europa där kunskaperna levt kvar längre. På några timmar lärde han sig att slå dubbelt så brett med mycket mindre ansträngning.
– Efter alla års lieslåtter hemma i Sverige var det som att komma från ett korpfotbollslag och hamna i Real Madrid.
Sa upp sig från jobbet
Förra året sade Mats upp sig från jobbet för att hålla liekurser på heltid, och han är fulltecknad hela sommaren. I morgon bitti kör han iväg släpet fullastat med liar till halländska Äskhult för två dagars kurs. Sedan bär det av direkt till Gunnebo slott för ännu en kurs och lietävlingar. En veckas semester har familjen planerat i juli, men i övrigt far han som en skottspole över hela Sverige och Norge.
– Igår hade jag en ledig dag men då kom det tre personer och skulle köpa liar. Jag vill inte släppa iväg dem utan att visa lite, så då tar det nästan hela dagen…
Mats tror att den växande nyfikenheten beror på att utarmningen av kulturlandskapet syns mer och mer.
– Det är bara grönt, det finns inga blommor kvar!
Gräs tar över
När vallarna gödslas blir det kväveälskarna som vinner, nämligen gräs. På tomter som klipps med gräsklippare hinner få blommor sticka upp, och många betesmarker är gamla gödslade åkrar. En av blommornas sista tillflyktsort har varit vägkanter, men när gräset slås utan att samlas upp blir det som gödsel, så att högvuxet gräs tar över där också.
Miljömålet ”Ett rikt odlingslandskap” handlar om att bevara blommor och bin, och ett sätt att göra det är att sprida liekunskaper, enligt Karin Persson på Länsstyrelsen i Västra götaland. Hon organiserar dagens kurs med Mats, som en del av myndighetens naturvårdsarbete.
– Vi har ordnat sådana här kurser i många år, intresset har verkligen exploderat om man jämför med för tio år sedan, säger Karin Persson.
Jobbar tyst
Fler och fler naturreservat slås med lie, många vill göra ängar i trädgården och även flera bostadsbolag har bytt trimmern mot lie på vissa ställen, enligt Mats.
– De vill kunna jobba tyst, utan avgaser, oljud och en massa grejer som går sönder och behöver lagas hela tiden. Med trimmer är det också betydligt större risk att man skadar träd eller repar bilar.
Efter en halvtimmes träning på att ”få in gunget”, när deltagarna har stått på varsin liten fläck med gräsmattekort gräs, är det nu dags att prova på en riktig äng. Tre gula ankor rultar undan när en flock människor med skarpvässade liar kommer med målmedvetna steg.
Räddar backsippan
Anders Askaner förklarar med lien över axeln att han blev med lie och hagelbössa på en gång när han och frun tog över svärföräldragården utanför Borås. Nu har de ambitionen att rädda backsipporna, små mjukludna blommor som en gång klädde markerna kring gården men som kvävs när gräset växer sig högt. Anders Askaner förstod att det finns olika nivåer av liehantering när han vandrade i Alperna.
– Jag fick se en helt annan teknik. Sverige har ju blivit liens u-land.
Men nu ska det bli ändring. Han försvinner tillbaka in i en svängande bubbla av total koncentration på gräset framför sig.
Text: