Så här års skickas det dagligen statusuppdateringar mellan odlarna i min grannodling, Zinkens odlingsgrupp. Vi berättar att vi gödslat, förgrott, eller att vitlöken börjar titta upp.
Publicerad:
Vi har möten också, där vi bestämmer vad vi ska odla i år och vi ses vid odlingarna för att plantera och sköta om. Det senare, att tillsammans sköta odlingarna är det roligaste. Frön av bönor, morot, sallat, ringblommor och annat sås, kålplantor, tomatplantor och små pytteplantor av sammetstagetes planteras omsorgsfullt ut lite här och var i odlingarna. Jordärtskockor och potatis sätts i jorden. Sedan gör vi ett skötsel- och bevattningsschema.
Vi är ungefär sex familjer som odlar. Det är på fjärde året vi gör det och alla som bor i vår brf är välkomna. För alla barn i kvarteret har vi också satt jordgubbsplantor så att de kan plocka om de vill. På hösten har vi skördefest för alla i föreningen. Annars är det vi odlare som sköter om och skördar. Ytan vi brukar är kanske 50 kvadratmeter och var en spillyta som inte användes till något. Nu surrar här biologisk mångfald till grannarnas förtjusning. En och annan tycker kanske att virrvarret är lite oordnat, köksträdgårdsväxter och blommor i en röra. Varje år har vi en noggrann plan, som vi genast överger när vi väl planterar och sår. Fast en sak håller vi fast vid, att hålla ett strikt växelbruk åtminstone när det gäller kål och potatis, som annars, om de odlas på samma ställe år efter år lätt drabbas av potatisbladmögel respektive klumprotssjuka, vars sporer överlever i jorden under vintern. Sånt vill man inte ha in i odlingen, då är det ajöss med kål, potatis och tomat i många år framöver.
Men varför odlar vi egentligen i staden? För att få egna råvaror, för att göra omgivningen vackrare, för att koppla av. Dagens tillvaro, där vi hänger på sociala medier dygnet runt och skickar mejl till jobbkollegor mitt i natten stressar oss – att arbeta med jorden, att sköta om växter har en lugnande verkan. Pulsen går ner.
Jag tror också att vi längtar efter ett socialt sammanhang och vi vill påverka vår närmiljö, känna att platsen utanför ytterdörren är vår gemensamma, att den gröna ytan har en identitet. Social status spelar ingen roll och det är avkopplande, det är oviktigt om min medodlare är sopåkare eller psykolog. Odlandet för oss närmare varandra.
Att stadsodlingen dessutom hjälper den biologiska mångfalden i staden är ett fantastiskt plus, att kliva ut ur lägen-heten och plocka råvaror till dagens lunch är ren lycka.
Text: Ulrika Flodin Furås