Biologen Ingela Jansson bytte björnforskning i Dalarna mot lejon i Tanzania, med enbart massajer som kollegor. Vardagen på savannen är dammig och blodig. Här försöker man få lejon och boskap att leva sida vid sida.
Publicerad:
Precis bakom biopubliken hörs strilandet av en ko som kissar. Filmduken är ett lakan som hänger i en taggbuske, och biosalongens tak är en gnistrande stjärnhimmel över savannen. Fyra förundrade massajkvinnor får se en film om hur man kan leva med lejon utan att döda dem.
Flera av dem har aldrig sett rörliga bilder tidigare och de skrattar förundrat. Långa örhängen pinglar och blänker i månskenet. Klockan närmar sig midnatt, enda chansen att se film på den här boplatsen är i nattmörkret.
Taggbuskar skiljer av
Luften är mättad av get, vi befinner oss tillsammans med kanske hundra getter och några kor i en rund inhägnad byggd av taggbuskar. Högarna med taggbuskar är det enda som skiljer boplatsen från lejon, hyenor och leoparder på savannen, som sträcker sig många väglösa mil åt alla håll.
Detta är en vanlig arbetsdag för Ingela Jansson i Ngorongoro-området i norra Tanzania. Som doktorand på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, jobbar hon med att kartlägga genetiken hos lejonen här. Hon samlar in lejonbajs, hårtussar och studerar morrhårsprickar, som är individuella för varje lejon. Men situationen är för akut för att bara forska.
Problem med inavel
Allt tyder på att lejonen lider av inavel, eftersom de lever avskurna från andra stammar, som den i Serengeti, bara några mil bort. En lejonhanne som kommer vandrande därifrån kommer med största sannolikhet att falla offer för ett spjut, eftersom savannen är befolkad av människor som helt och hållet lever på sin boskap.
Parallellt med forskningen jobbar Ingela som projektledare för Kopelion, som går ut på att utbilda en massajkrigare i varje by till lejonväktare. En av väktarna är Sandet Kitumi som bor i cirkeln av taggbuskar där vi befinner oss nu. Tanken med att visa filmen är att resten av hans familj ska få större förståelse för hans uppgift. Det verkar framgångsrikt, kvinnorna vill se filmen om och om igen.
Stoppa lejonjakten
Lejonet är ett mycket speciellt djur för massajerna. Att jaga lejon handlar förstås om att försvara boskapen, men också om att visa sitt mod, förklarar Ingela.
– Vi försöker vända på det, så att lejonväktarna får lika mycket respekt som lejondödarna. Det verkar fungera ganska bra, det viktiga är att vara nära lejon, sedan om man dödar eller spårar är inte så viktigt.
Bara det senaste året har Ingela och hennes 15 massajkollegor stoppat 26 lejonjakter, där folk handgripligen varit på väg ut med spjuten.
– Att stoppa en lejonjakt kräver ofta långt mer mod och uthållighet än att delta i jakten, säger Ingela, och får medhåll av Tate, en av de få massajerna i projektet som pratar engelska. Han översätter för Sandet Kitumi, som inte talar swahili, utan bara massajspråk.
Ingela har enbart massajer som kollegor och pratar flytande swahili. Men hur hamnade egentligen en biolog från Karlskoga här?
– Jag hade någon slags naiv dröm om Afrika redan när jag utbildade mig till biolog.
Genom Afrika på cykel
Ingela gjorde sitt examensarbete inom Svenska björnprojektet, där hon bland annat jobbade med att promenera nära radiomärkta björnar, för att se hur de reagerade på människors närvaro.
– Men mest satt jag vid datorn och längtade till Afrika.
När björnjobbet var klart följde Ingela med en klasskompis från biologutbildningen som skulle cykla genom Afrika, med en vag idé om att hitta jobb längs vägen. Efter några månaders cyklande gjorde hon en paus utanför Dar es-Salaam hos några vänner. Varje dag cyklade hon in till ett internetcafé, där hon sökte upp alla tänkbara projekt där hon skulle vilja jobba och mejlade vilt åt alla håll.
– Efter en månad gav jag upp och cyklade vidare till Moçambique. Första gången jag kunde kolla mejlen där hade jag fått ett svar från Serengeti Lion Project. Det var bortom vad jag hade kunnat drömma om, så det var bara att vända.
Förlorade kor
Efter några år i Serengeti blev det aktuellt att starta upp ett projekt med lejonforskning och bevarande i angränsande Ngorongoro, och detta har Ingela drivit sedan 2011. Tanken var att avveckla sig själv på några år, för att projektet skulle drivas av enbart lokala krafter, men det har tagit längre tid än hon trodde.
Om Ingela skulle återvända till Sverige skulle hon ha svårt att bemöta attityderna i rovdjursfrågor, tror hon.
– Jag tycker att tonläget är lugnare här, trots att folk riskerar så mycket mer.
Hon berättar om en halvsidesförlamad man som nyligen blev av med den ena av sina två kor. Han hade svårt att försörja sina barn redan före den händelsen, och Kopelion vädjade till myndigheterna att ge honom någon slags stöd, men fick inget svar.
– Det är inte helt okluvet ska jag säga, att åka ut och säga till folk att de ska leva med lejon, säger Ingela.
Ingen hämnd
Ändå sade den här mannen till sina släktingar att inte hämnas på lejonen, berättar hon. Ingela upplever att ju fattigare folk är, desto mer står de ut med. Rika massajer med 200 kor visar ofta mer ilska när de blir av med ett djur, menar hon.
– De fattigaste har lättare att uthärda en förlust, det är så mycket annat som är utom deras kontroll, medan de rika tror att de kan kontrollera allt.
På det fladdrande lakanet under stjärnhimmeln slutar filmen med orden: ”En värld utan lejon kommer att sörja för evigt.”
Lejonjägare blir lejonväktare
Kopelion bildades 2011, med inspiration från Serengeti Lion Project som har drivits sedan 1960-talet. I Serengeti-projektet sysslar man dock enbart med ekologisk forskning, medan
Kopelion till stor del handlar om direkt bevarande.
Målet är att bevara lejonen i Ngorongoro-kratern och göra det möjligt för dem att röra sig till och från Serengeti. Detta är avgörande för att hejda inavelsproblemen.
Organisationen utbildar tidigare lejonjägare till lejonväktare, som sedan arbetar bland annat med att förebygga angrepp på boskap. Ett sätt är att spåra och pejla lejon, för att kunna varna massajbyarna.
Huvuddelen av Kopelions inkomster kommer från privata donationer och naturskyddsorganisationer. Ingelas doktorandlön och vissa fältkostnader bekostas av Vetenskapsrådet.
Läs mer: www.kopelion.org
Text: Anna Froster