Vi avvisar Forskarkarriärutredningens förslag om meriteringsanställning som anställningsform, skriver Naturvetarnas ordförande Ivar De la Cruz och utredaren Sofie Andersson i UNT
Publicerad:
Uppdaterad:
Sveriges lärosäten ska ha tydliga, transparenta och begripliga system för anställningar. På andra delar av arbetsmarknaden är tillsvidareanställningar norm, och det bör de vara även inom högskolan. Det finns ingen motsättning mellan tillsvidareanställningar och att göra karriär. Naturvetarna avvisar därför förslaget om att permanenta meriteringsanställning som en anställningsform.
Många av Naturvetarnas forskarutbildade medlemmar arbetar på ett universitet eller en högskola. De är forskarassistenter, universitetslärare, forskningsledare och professorer och de ska se till att Sveriges studenter får en högkvalitativ utbildning och att forskningen håller hög internationell klass. Låt oss ge en bild av hur deras arbetsvillkor ser ut i dag.
Av alla Naturvetarnas högskoleanställda medlemmar har 57 procent en tillsvidareanställning. 18 procent har en doktorandanställning, 5 procent en projektanställning och 2 procent ett vikariat.
18 procent har en allmän visstidsanställning – en anställningsform som enligt lag endast ska användas undantagsvis.
Skiljer sig detta från hur det ser ut på andra delar av arbetsmarknaden? Svaret är ja. Hos andra statliga arbetsgivare är 89 procent tillsvidareanställda och bara 4 procent visstidsanställda. Inom privat sektor ser det ännu bättre ut: där är endast 3 procent visstidsanställda medan 92 procent har en tillsvidareanställning. Ställd i relation till hur det ser ut hos andra arbetsgivare är högskolans höga andel visstidsanställda chockerande.
I debatten sägs ofta att högre utbildning och forskning är nyckelfaktorer för utveckling och välstånd.
Men medan företag och andra myndigheter tillsvidareanställer sina forskare och ger dem trygga och goda villkor att utföra sina forskningsuppdrag så undviker högskolan att ta sitt ansvar som arbetsgivare.
Är det så här vi skapar förutsättningar för en god återväxt av nya forskare och hög kvalitet i forskning och utbildning? Knappast.
I tisdags presenterades en statlig utredning som har granskat hur villkoren för unga forskare och doktorander kan förbättras. Ett av Forskarkarriärutredningens förslag gäller meriteringsanställningar, en tidsbegränsad anställningsform som endast finns i högskolan. Hur meriteringsanställningen utformas varierar mellan lärosäten, men det gemensamma målet är att skapa utrymme för juniora forskare att meritera sig för en tillsvidareanställning.
Forskarkarriärutredning föreslår nu att det införs en enda form av meriteringsanställning, biträdande lektor, med rätt till prövning och möjlighet att förlänga anställningstiden från fyra till sex år.
Resultatet blir ytterligare lappande och lagande i ett anställningssystem som redan är fullt av undantag och särlösningar. Detta duger inte.
Låt oss vara tydliga: Naturvetarna anser självfallet att forskare ska kunna meritera sig vidare, för uppdrag inom och utanför högskolan. Vår åsikt är dock att detta bör ske inom ramen för en tillsvidareanställning – precis som det gör på resten av arbetsmarknaden. Alla medarbetare, oavsett var de arbetar, har ett behov av att löpande kunna utveckla sina kunskaper och färdigheter.
Utredningen har rätt i att det akademiska systemet i dag präglas av oförutsägbarhet och hård konkurrens och att avsaknaden av trygghet drabbar både medarbetarna och kvaliteten i forskningen och undervisningen.
Men högskolans problem är inte att det saknas möjlighet att anställa på begränsad tid – tvärtom har Sveriges lärosäten långgående möjligheter att göra precis det.
Problemet är att möjligheterna är för många och att många lärosäten utnyttjar detta för att slippa ta det ekonomiska åtagande som en tillsvidareanställning innebär.
Forskarkarriärutredningen menar att det inte är anställningsformen meriteringsanställning som är problematisk, utan att den inte innebär rätt till prövning för tillsvidareanställning.
Naturvetarna kan inte nog betona att rätt till prövning innebär just bara rätt till prövning, och att det inte finns några som helst garantier att få erbjudande om anställning. Även i den version som utredningen föreslår skulle alltså meriteringsanställningen för en del individer inte bli mer än en fyra till sex år lång transportsträcka mot beskedet om att de inte är lämpliga för karriär i akademin. Vi förstår inte varför prövningen av kompetens och lämplighet inte kan ske tidigare.
Är det inte hederligare att så tidigt som möjligt låta individen veta om den är kvalificerad eller ej?
Vi tycker det. Inte heller förstår vi varför lämplighetsprövningen inte kan ske inom ramen för en tillsvidareanställning, precis som den görs hos de flesta andra arbetsgivare. Ingen chef får någonsin fullständiga garantier för hur bra en potentiell medarbetare kommer att prestera på ett, två eller sex års sikt. Det är helt enkelt omöjligt att förutsäga människors framtida prestationer, inom akademin som i andra verksamheter.
När meriteringsanställning infördes var syftet att ge juniora forskare utrymme att meritera sig vetenskapligt. Om Sveriges lärosäten hade haft bättre ekonomiska förutsättningar och om fler tagit ett större arbetsgivaransvar är det möjligt att reformen hade kunna fungera som avsett.
I dag står det dessvärre klart att meriteringsanställningen blivit ännu ett medel för lärosätena att anställa människor på begränsad tid.
Från och med i dag tar Naturvetarna ställning mot meriteringsanställning som särskild anställningsform. I ett system där människor erbjuds riktiga, fasta tillsvidaretjänster behövs inga särlösningar eller undantag för att forskare ska kunna meritera sig och göra karriär. Där sker meriteringen naturligt, men med den anställningstrygghet och förutsägbarhet som Sveriges forskare förtjänar.