Naturvetarna anser att tillsvidareanställning ska vara norm inom akademin. Regeringens utredare Ann Fust föreslår att en meritanställning på viss tid införs med möjlighet till prövning för en "riktig" anställning.
Publicerad:
Uppdaterad:
JA,
Ann Fust, regeringens utredare av forskarkarriären
När i karriären borde forskare inom akademin bli tillsvidareanställda?
Om man vill komma åt visstidsanställningar så är de som utgörs av meriteringsanställningar bara en bråkdel. Dessa är tänkta att ge en trygg och attraktiv karriärväg där tillsvidareanställning är garanterad om man uppnår kraven. Totalt är, som utredningen visar, 30 procent visstidsanställda. 40 procent av dem följer Högskoleförordningens särskilda regler. Resterande 60 procent är visstidsanställda enligt LAS. Utredningen pekar på att det är ett problem.
Borde samma villkor gälla för anställda inom akademin som på övriga arbetsmarknaden.
Akademin skiljer sig åt när det gäller behov. Vi har dock pekat på att skillnaden inte bör vara så stor (30 procent inom akademin mot 12,5 procent för övriga arbetsmarknaden). Vi ser särskilt den stora mängden forskaranställda som problematisk och att de långa visstidsanställningarna kan minska attraktiviteten. Däremot ser vi att postdok och öppna meriteringsanställningar med tydliga villkor är bra möjligheter både när det gäller mobilitet och jämställdhet. Vi påpekar också att meriteringsanställningar är en del av rekryteringen och parallellt så ska självfallet andra tillsvidareanställningar finnas.
Hur påverkas forskningskvaliteten av tidsbegränsade anställningar?
Det är svårt att veta med bestämdhet, men vi har utgått från att det kan inverka menligt på långsiktighet och minskat fokus på huvuduppgiften.
Hur ska akademin bli en attraktiv arbetsgivare för unga forskare?
Genom transparenta karriärvillkor och öppen rekrytering.
NEJ
Andreas Nyström, Tekn Dr Docent och ombudsman hos Naturvetarna
När i karriären borde forskare inom akademin bli tillsvidareanställda?
Efter att man har avslutat sin utbildningsanställning, som doktorand och första postdok. En forskare som anställs i näringslivet blir tillsvidareanställd och kan göra karriär. En tillsvidareanställning är inte en motsättning till att kunna meritera sig för vidare karriär inom forskning, men det är en tryggare form av anställning. För forskare i början av karriären är visstidsanställningar snarare norm än undantag. Det tycker vi är fel.
Borde samma villkor gälla för anställda inom akademin som på övriga arbetsmarknaden.
Huvudregeln i LAS är tillsvidareanställning. Det ska gälla även inom högskolan, precis som på övriga arbetsmarknaden. Högskolan har längre finansieringstider och bättre kända framtida intäkter via regleringsbreven från staten jämfört med industrin. Därför borde det vara enklare att anställa tillsvidare inom akademin. Vi anser att öppna och transparenta anställningsförfaranden ska vara den självklara normen inom staten. Vi tror att ju fler forskartjänster som låses in i ett sexårigt anställningsförfarande, kommer att leda till färre tjänster och en minskad flexibilitet att möta nya forskningsutmaningar.
Hur påverkas forskningskvaliteten av tidsbegränsade anställningar?
Naturvetarna tror att vi får mindre högkvalitativ utmanande och nydanande forskning om man tvingas att publicera prematurt för att kunna konkurrera om årliga forskningsanslag. Våra samhällsutmaningar kommer att kräva tvärvetenskapliga angreppsätt. Den föreslagna modellen riskerar att bli inomvetenskaplig.
Hur ska akademin bli en attraktiv arbetsgivare för unga forskare?
Goda villkor med ”riktiga anställningar” samt öppna och tydliga rekryteringsprocesser som möjliggör mobilitet och mångfald. Men också goda förutsättningar för utbildningen, tillgång till mentorer och en basfinansiering som skapar möjligheter för lärosätena att vara goda arbetsgivare.
Palle Liljebäck
chefredaktör
Kommentarer
Andreas Nyström, ombudsman hos Naturvetarna 2016-04-12
Hej Michael! Du har helt rätt i att bristfälliga förutsättningar är en viktig orsak till problemen som finns i högskolan idag. Att lärosätena inte anställer sina forskare handlar alltså knappast om illvilja utan snarare om att de upplever att deras handlingsförmåga är kringskuren. Kopplat till kravet om fler tillsvidareanställningar har vi därför också framfört krav på en förändrad fördelning mellan basresurser och extern forskningsfinansiering samt ökade möjligheter för lärosätena att styra sina egna verksamheter (se till exempel vårt inspel inför kommande forskningspolitiska proposition ) Vi tycker att det är självklart att det ska vara lärosätena som, i majoriteten av fallen, väljer vilka som får en anställning - inte de externa forskningsråden. Vi håller däremot inte med om att det behöver finnas en konflikt mellan trygga anställningsvillkor och nyskapande och nytänkande forskning. Tvärtom är Naturvetarna övertygade om att goda villkor som möjliggör för forskarna att ägna tid åt forskningen är en nödvändig förutsättning för hög kvalitet i såväl forskning som undervisning.”
Michael Tjernström 2016-04-10
Detta låter bra, men fungerar endast delvis och många av kommentarerna visar en bristande insikt om villkoren för de som drar in de pengar på universiteten som används för merparten av de unga forskarna. Jag kan sympatisera med målsättningen att fler skall få "fasta anställningar" och det tidigare, men så länge en så stor del av forskningen utförs under korta forskningskontrakt från olika forskningsråd förblir det antagligen på detta sätt. Tankarna tycks utgå från att universitetet eller möjligen institutionerna anställer unga forskare med potential men av illvilja håller dem fast i korta tjänster så länge det går. Men även om det är universitetet som anställer är detta endast på pappret. Finansieringen är oftast upp till den enskilde forskaren som fungerar mer som en enskild företagare i ett fåmansbolag; och vi vet alla hur svårt är att få dessa att nyanställa. Om inte institution eller universitet ställer sig bakom och lovar den enskilde forskaren och hans medarbetare stöd till vidare anställning när forskningsbidraget tar slut, kommer det att fortsätta finnas forskare på s.k. forskartjänster. Om dessa är tillsvidare eller inte spelar inte så stor roll eftersom de blir omedelbart uppsagda när projekten lider mot sitt slut. Det är också så att behovet av unga forskare som arbetar på korta (3-5 år) forskningskontrakt är oändligt mycket större än behovet av lärare - lektorer och professorer. De senare utgör endast toppen av isberget, och menar vi allvar med kravet på kvalitet i både undervisning och forskning kan vi inte kosta på oss att rekrytera någon annan än de allra bästa på de "fasta" lärartjänsterna. Skulle vi därför måsta ge lärartjänster till så många som skulle behövas för forskningen, skulle systemet kollapsa eftersom så mycket utbildning inte efterfrågas - eller så fick vi säga upp lärare som blir övertaliga när den externa forskningsfinansieringen tryter. Som det är idag kan endast de som visat sig verkligen hålla toppklass behållas i systemet och de flesta andra måste finna andra arbetsuppgifter. Man kan tänka sig ett annat system, där man bygger upp en kader av duktiga forskare som man behåller över tid och vars arbetsuppgifter varierar beroende på vilka projekt som gäller. Så föreställer jag mig att företag gör; så gör i alla fall de myndigheter jag sett som har forskningsavdelningar. Men det förutsätter en hyfsat trygg långsiktig finansiering för grupperna. Det förutsätter i sin tur att universiteten tar ansvar för alla sina grupper och antagligen också bestämmer vilka som skall få finnas och vem de skall ledas av. Många institutioner är för små för att kunna ha sådan långsiktighet, så det ändrar i grunden förutsättningarna för verksamheten. Detta i sin tur gör det omöjligt för en ung forskare att på egen hand bevisa hur duktig hen är och att bygga något helt nytt som ingen annan tänkt på förut. Man får det system man väljer och med det kommer en massa konsekvenser. Vill man ha ett excellens-system med endast den allra bästa och nydanande forskningen blir utslagningen en naturlig del av det, och det blir svårt ta sig in. Vill man ha ett maximalt tryggt system för de anställda - vilket det ligger sakens natur att en facklig organisation kämpar för - får man antagligen ett system där folk mår bättre men där graden av förnyelse och klassen på forskningen hamnar i andra hand. Att efterfråga en förändring av tjänsteformerna utan att kräva en förändring av de förutsättningar som skapa dessa är därför inte särskilt konstruktivt.