Vi erbjuder

Björn vill se fler forskare som gruppledare

Satsa på att ge fler forskare chansen att bli forskningsgruppledare. Vägen dit ska vara tydlig och tjänsterna ska utlysas i öppen konkurrens. I det ligger att villkoren är bra med anställning tillsvidare från dag ett efter postdok, men bara om det också blir lättare att säga upp forskare, menar Björn Högberg.

Publicerad: Uppdaterad:

Docenten Björn Högberg har följt en ganska normal karriärväg. Efter postdok på Harward i Boston kom han tillbaka till Sverige 2010 och tillträdde en tjänst som forskarassistent på Karolinska institutet, KI.

I dag är han forskningsgruppledare där och leder en grupp på tio personer. Ungefär lika många är doktorander som postdoks, varav två är svenskar. En kommer från Taiwan, två är amerikaner och övriga har sin hemvist i olika europeiska länder.

Drar in pengar

Sedan ett år tillbaka är han anställd tillsvidare och tycker själv att han har det ganska bra. Det är en typ av lärartjänst med lön från fakulteteten. Till själva forskningen måste han dra in pengar. Finansieringen är säkrad till och med 2019 med anslag från Vetenskapsrådet, Stiftelsen för strategisk forskning och Knut & Alice Wallenbergs stiftelse.

– Jag är optimist och hoppas på fortsatta anslag till guppens forskning. Om det av någon anledning inte blir så hoppas jag att jag har insikten att göra något annat. Att bli kvar i ett sådant läge är inte bra för vare sig universitetet eller en själv, säger Björn Högberg.

Att hänga sig kvar utan finansiering, men med en tillsvidareanställning är inte helt ovanligt inom akademin. Inte sällan innebär en tillsvidareanställning inom akademin en anställning på livstid. Kanske det är därför som man är så ovillig att anställa tillsvidare, spekulerar han.

– Jag tror att det har att göra med att vägarna in är otydliga. Utlysningen av tjänster är inte helt transparent, även om de uppfyller de formella kraven. Många gånger utlysts de för syns skull, fast man egentligen vill ha en speciell person från de egna leden.

Rekrytera bättre

Hans recept är att genomföra rekryteringarna till meriteringstjänsterna ordentligt från start.

– En tillsvidareanställning från dag ett innebär en större investering och ansvar för universitetet, vilket skulle göra att rekryteringarna blir mer genomtänkta och strategiska.

Fyra år tycker han är för kort tid för en meriteringstjänst.

– Sex år är bättre. Då hinner man visa vad man går för och om man är lämplig att bygga upp och driva en forskningsgrupp. Det måste finnas tydliga kriterier för befordran.

Ser du någon risk för sämre kvalitet i forskningen med "fasta" anställningar?

– Kanske. Om tillsvidareanställning ska kunna bli en del av normen för yngre forskare så måste dessa även kunna sägas upp om de inte lever upp till de krav på produktivitet och kvalitet som universitetet ställt upp och att dessa krav kan kontrolleras inom till exempel 5-6 år efter anställning. Finns det möjlighet att göra detta inom LAS och skulle facken acceptera detta? Som forskare måste man i vilket fall som helst fortsätta att dra in pengar och publicera sig. I det här jobbet finns inslag av osäkerhet som sporrar många. Det är ett roligt och kreativt yrke som många vill ägna sig åt helhjärtat.

Samma regler

Men varför är akademin så rädd för att anställa tillsvidare?

– I princip borde det inte vara så. Här borde gälla samma regler som på övriga arbetsmarknaden. Skillnaden är möjligen de fasta tidsgränserna inom akademin, där man efter runt fem år ska prövas för befordran. Statliga tillsvidareanställningar är kanske idag för trygga för att det ska vara realistiskt genomföra tillsvidareanställning från dag ett i dagsläget?

Han menar att de som inte uppfyller kraven på att leda en forskningsgrupp, dra in egna anslag, publicera sig och utveckla ett forskningsområde inte kan räkna med fortsatt anställning inom akademin.

– Här gäller det att hitta bra modeller för att kunna säga upp anställda där universiteten, facken och lagstiftarna måste komma överens om hur detta ska kunna ske. Det måste vara bättre än att som i dag stapla visstidsanställningar ovanpå varandra. Det leder i det långa loppet till mer förutsägbarhet och mer genomtänkta karriärsystem.

Kompetensen behövs

Vart ska de ta vägen som inte går vidare?

– Deras kompetens behövs inom andra delar av samhället, som i näringslivet och på myndigheter. Universiteten har den viktiga rollen att förse samhället med forskarutbildade.

Han tycker att "fast" anställda forskare ska ha sin egen grupp. I meriteringen ska ingå att leda en grupp forskare.

– Vi behöver fler självständiga forskare. Jag är övertygad om att den som driver sin egen forskargrupp, och är ytterst ansvarig för sina egna publikationer, studenter och bidrag, är den som har störst motivation och drivkraft att genomföra innovativ och högkvalitativ forskning.

Björn Högberg är övertygad om att ett system som belönar individer för väl utförd forskning lyckas bäst, vilket historien också visar.

 

Björn Högberg

Aktuell: Forskningsgruppledare på Karolinska institutet, institutionen för medicinsk biokemi och biofysik.

Utbildning: Disputerad inom DNA-nanoteknologi, Mittuniversitetet. Lic från Chalmers. Postdok från Harvard University inom samma område men med biologiska tillämpningar.

Familj: Fru och fyra barn.

Fritid: Spela brädspel och laga mat.

 

Forskarna som designar och viker DNA

Tänk dig en nanorobot som med stor precision levererar läkemedel till cancerceller som kan oskadliggöras. Det kan bli verklighet tack vare Björn Högbergs forskning, där han och hans forskningsgrupp bygger tredimensionella strukturer av DNA.

Febril aktivitet pågår på labbet som designar DNA-strängar. Det handlar inte om science fiction där nya organismer skapas.

– Nej, med hjälp av DNA-origami kan vi designa små strukturer, och sedan använda dem för att studera biologiska fenomen, säger Björn Högberg.

Fördelen med dem är att de är lätta att använda i forskningen, till exempel för att få proteiner och andra molekyler att fästa i specifika mönster.

– I förlängningen kan de också komma till nytta i utvecklingen av målstyrda läkemedel. Nanopartiklarna kan komma att fungera som en slags nanorobot och leverera läkemedlet till de celler som ska behandlas.

Han förklarar att sådana strukturer kan komma att känna igen till exempel cancerceller, där det levererade läkemedlet släpps av. Det finns få andra metoder som skulle få den precisionen, men ännu har ingen av dem löst problemet.

– Det vi gör är nyfikenhetsforskning som inte har någon direkt klinisk tillämpning nu. Däremot är det ett hjälpmedel i forskningen som i förlängningen kan komma att användas för att till exempel ta fram nya läkemedel.

Praktiskt går det till så att DNA-strängar designas i datorn för att sedan tillverkas på labb. De långa DNA-strängarna veckas i tredimensionella former och binds ihop med korta DNA-strängar. Till dessa kan alltså proteiner och andra molekyler kopplas.

Kommentarer

Kommentera