Vi erbjuder
Samarbetet med lokala experter fungerade bra. Som biståndsarbetare blev Bo Lager en del av eliten.

Han byggde upp jordbruket i Nordkorea

Att som svensk jobba i Nordkorea ger känsla av Kafka, med en kuliss som döljer de verkliga problemen.
– Projektet gick bra, men det är frustrerande att jobba i ett system som inte har någon framtid, säger Bo Lager.

Publicerad: Uppdaterad:

För 40 år sedan var Sydkorea och Nordkorea två ekonomiskt jämbördiga länder. Därefter har de gått helt skilda vägar och idag är Sydkoreas ekonomi 40 gånger större än den i Nordkorea. Svältkatastroferna har avlöst varandra i Nordkorea och jordbruket har inte lyckats föda landets 25 miljoner invånare.
Flera internationella biståndsgivare är på plats. En av dem är irländska Concern Worldwide, som främst jobbar med katastrofbistånd i hela världen.

Karriär inom bistånd

Jag träffar Bo Lager på ett café i Gamla stan i Stockholm. Uppdraget i Nordkorea tog slut i november. Han är förhoppningsfull och väntar på besked om nytt jobb på en internationell biståndsorganisation.
Under hela sitt yrkesliv har han jobbat i olika biståndsprojekt. Det mest speciella är utan tvekan det senaste i Nordkorea. Där var han programchef för hållbart lantbruk och livsmedelsproduktion
– Det var en upplevelse som inte går att jämföra med något annat. Vi jobbade genom den statliga myndigheten för lantbruk. Vatten och sanitet ingick också i den satsningen.
Enligt gammal sovjetisk planekonomisk modell är jordbruket uppbyggt som statliga kooperativ, där all mat i landet produceras och fördelas till folket.
– Implementeringen fungerade perfekt, där vi tillsammans med lokala experter byggde upp växthus med odling av grönsaker året runt. I brist på gödningsmedel gällde det att bruka jorden hållbart och inte laka ut den.
På kooperativen finns också mejerier och fabriker för framställning av bland annat sojaprodukter.

Trea i Pyongyang

Som biståndsarbetare blev Bo Lager en del av eliten. Han bodde i huvudstaden Pyongyang i en trea med centralvärme. Han beskriver det som en modern stad med två miljoner invånare. Där kunde han röra sig fritt, även om det var lite spänt i början.
– Det är en otrolig skillnad mellan stad och land. Jag besökte landsbygden och såg de fattiga kooperativen. Traktorerna är från 60-talet och fungerar ibland. Både el och bränsle är en bristvara och skörden sker för hand.
Han beskriver det som frustrerande att inte kunna hjälpa där nöden är som störst på landsbygden.
– Regimen vill inte visa upp ett fattigt Nordkorea och försöker dölja misären, som att en tredjedel av alla barn under fem år är undernärda. Biståndsorganisationerna har inte tillträde till de norra och östra delarna av landet där fattigdomen är som djupast.

Som att lägga pussel

Med sina kollegor på kooperativet var det bra stämning och han kunde prata om det mesta, utan att kritisera systemet.
– Egentligen behöver inte Nordkorea bistånd, utan ett nytt politiskt och ekonomiskt system, säger han och misströstar en aning.
Industrin har i stort sett kollapsat förutom militärindustrin och exporten av kol.
– Men det är svårt att få hela bilden av Nordkorea. Det är som att lägga pussel, där några bitar har fallit på plats.
Hur är klimatet och skördarna?
– Det är ungefär som i Sverige med kalla vintrar men lite längre odlingssäsong. Veteskörden ligger på knappt fyra ton per hektar. Innan krisen var normalskörden åtta ton vete per hektar. I övrigt odlas majs, soja och ris.

Lars-Erik Liljebäck

chefredaktör
08-466 24 19