Vi erbjuder

Veronica 2015-01-06

Känner så väl igen mig. Jag var 22 år, när jag första gången fick panikånget på en träning. Och detta var för 20 år sen, då hade inte jag hört talas om utbrändhet, tror inte min läkare hade det heller. Utan jag fick astma medicin, röntgen av lungorn, de tog ekg, men hittade aldrig nåt fel. Mådde så dåligt, så jag klarade tillslut inte göra nånting. Låg bara på soffan, under ett halvår. Men en dag bestämde jag mig för kämpa mig tillbaka, så många tårar och ångest bara för att våga tex gå på stan, köra bil. Men tillslut kunde jag ha ett drägligt liv igen, men ångesten och värken i kroppen försvann aldrig helt, men jag lärde mig hantera den. Men inför folk, så låtsades jag att allt var bra, för man vill ju inte verka "vek". För snart 4 år sen klappade jag igenom ordentligt igen, efter att ha haft fullt upp att hinna med att jobba, ta hand om barnen som ensamstående, hinna va social mm. Blev sjukskriven, fick sjukgymnastik, träffa kurator. Försökte komma tillbaka och jobba, 25%, 50%, 75% och 100%. När jag bara hade jobbat två veckor på 100% blev de för myckat. Så börja om från början igen. Men efter 3 års kämpande att försöka komma tillbaka, hamnade jag på smärtrehab. Där blev jag äntligen trodd, tagen på allvar. Att kunna ha en smärta i kroppen, som inte syns. Går fortfarande till psykolog, men har nu satt mig i skolbänken för att göra en total omvändning i livet, har insett att om jag fortsätter på mitt jobb, kommer jag aldrig att komma tillbaka. Arbetsmarknaden går bara för vinst idag, struntar totalt i individen som utgör det viktiga jobbet. Det är hemskt att så många mår dåligt i vårt samhälle idag, att inte det tas riktigt på allvar. Utan man trampas nästan ner ännu mer i skosulan, för att man inte blir frisk tillräckligt snabbt. Kämpa på alla där ute!!