Vi erbjuder

Laoinjo 2015-12-09

Väldigt träffande beskrivning av känslan och början av resan jag har gjort. Men det finns en väg tillbaka. Det tog mig två år. Först ett helt år utan att jobba, i något sorts vakum av konstant trötthet och förvirring. Jag tog mig tillbaka till arbete genom att ta ett stressfritt annat jobb i en helt annan bransch i ett år. Ett jobb som var under halva lönen mot innan, ett jobb utan ansvar och jag behöver knappast påpeka att folk tyckte jag var konstig. Men nu är jag tillbaka i samma yrke igen, lite visare, lite bättre på att säga nej, lite bättre på att stanna till och tänka efter. Lite bättre på att inte ta arbetet på för stort allvar. Lite bättre på att tänka på vem som faktiskt förtjänar min ansträngning. Det går att komma ur det, bara man vågar släppa taget om att "bli samma person" igen. Man måste acceptera att det får gå som det går, man måste acceptera att man inte har kontroll, världen går inte under, då först kan man slappna av och börja läka. Sen kan man börja tänka på att börja jobba. Men man blir aldrig samma person igen, så man "kommer aldrig tillbaka", på gott och ont. Det största felet de flesta gör i den här situationen är att fokusera just på att komma tillbaka, då kommer den negativa stressen tillbaka som ett brev på posten. Man måste ge upp först, släppa ambitionen, döda sitt ego och låta en ny person växa fram. Det är svårt och otäckt, men jag tror att det är enda vägen ut.