Vi erbjuder

Ensam, ibland stark 2015-01-02

Jag har haft dom här utmattningsproblemen i evigheter nu, ingen vettig hjälp, ingen riktig behandlingsplan från sjukvården eller nåt.... Jag är så less på detta så jag kräks. Men, jag har också blivit less på dessa texter om utmattning och allt vad man nu väljer att kalla det. (detta är inte riktat till någon specifik skribent) Varför? Joo, för att allt ikring dessa problem uttrycks i vaga termer, mängder av människor med förmodligen ganska skilda symptom klumpas ihop. Människor utlämnas till sin egna "hurtighet": någon blev frisk av ditten, någon annan av datten, men ok, varför blev jag inte hjälpt av varken det ena eller det andra då? Det verkar inte finnas något intresse att förstå vad det handlar om rent biologiskt, och ofta pratar man bara generellt om "stress" och om depression, vilket det ofta förpassas till - alltså psykiatrin- bara det anser jag är helt galet! Ja, och om det inte finns trygghet i ex. anställning eller i den psykosociala miljön, vem kan då med trovärdighet ge "ordinationen" att "ta det lugnt" och liknande. DET är för mig en provokation, och det stressar mig ännu mer. Jag har gett upp på samhället och vården. Vården har svikit grundligt i behandlingen av min "sjukdom" - eller ska man kalla det min "lathet"? Jag har tack vare min bristande tro på samhället i alla fall tagit bort en stor del av den stressande bördan Den som kommer av att man sträcker ut handen efter hjälp, och ingen är där. Den stressen är borta nu. Tack och lov. Synd bara att man känner sig så oviktig för samhället. OM vården vill vara seriös med detta så är en bra början att verkligen kartlägga problemen, och kartlägga vad som hjälper. Inte klumpa ihop patienterna, och satsa på riktiga behandlingsplaner, oavsett om de är "intensiva" eller ej.