Vi erbjuder

Sara 2014-04-03

Jag arbetade som biträdande forskare på ett av våra universitet. På min arbetsplats tog man inte mina frågor om avlastning överhuvudtaget på allvar. Allt klonades utom jag och arbetsbördan mångdublades. Under mina sju år på arbetsplatsen fick jag aldrig några lönesamtal (utom det första) eller utvecklingssamtal. Varje gång ströks de för att någon doktorande hade en intressantare fråga. När jag sa att jag inte hann en arbetsuppgift chefen bad mig göra gick han till den person han anstält för att göra en del av mitt rutinarbeteg och fick henne att göra det - för att hon inte skulle däcka helt så fick vi då dela på övriga av hennes arbetsuppgifter. Under semestrar mm ringde alltid någon doktorand minst en gång varje vecka och bad om hjälp.så jag var aldrig helt ledig. När jag första gången gick i väggen 2000 visste jag knappt mitt eget namn och kunde inte äta och dricka så jag fick läggas in på dropp. Först fick jag en blomma av kollegorna men efter ett par veckor blev jag bortglömd. Inga mail, inga inbjudningar till träffar, ingen info om flytt till nya lokaler mm. När jag kom tillbaks 2002 (var föräldraledig emellan) lovades introduktion och uppföljingar varje vecka. Istället stack hnadledaren på semester, jag skulle följa helt nya protokoll. halva avdelningen stack på konferens i Japan så då fanns ingen kvar att fråga. För att kuna jobba mer hade det dessutom införskaffats vatten/ kaffekokare till labben/ doktorandrummen och man tog inte längre gemensam fika. För att spara yta hade inte heller alla varsin skrivbordsplats längre och jag som enda fasta anställd fick sitta vid en avsides avställningsbänk och ha den som labbänk utan hyllor mm. Chefens löften till företagshälsovården om uppföljning mm varje vecka blev till att han gick genom labbet och frågade " går det bra?" och försvann innan jag hann svara. Man bytte företagshälsovård och efter några veckor sändes jag hem av mina kollegor när jag inte längre kunde stå upp utan att hålla i mig i en bänk eller stol. Företagshälsovården gav mig 4-5 träffar med psykolog och sedan drogs det in. På Göteborgs Universitet hade precis avdelningen för stressmedicin öppnat och man sökte patienter, men FHV vägrade skriva den remiss som krävdes - trots att det bara var 1km bort. VC kunde inte erbjuda psykolog men föreslog att eftersom jag hade små barn skulle jag söka spädbarnsgruppen - där sa de att jag inte hörde dit med mina problem men de kunde inte neka mig och försökte hjälpa bäst de kunde - denna kontakt har FHV läkare noga skrivit in i mina journaler - men inte mina önskemål om psykolog, remiss eller mina kraftiga smärtor i hela kroppen, resultaten från kognitiva tester och neuropsykologiska test som visade på kraftig stress. Denna gång med "utbrändhet" dröjde det 1,5 år innan jag kunde läsa en dagstidning igen utan att behöva börja om från början på varje artikel 4-5 gånger och innan jag slutade tappa ord när jag talade och orienteringen när jag var ute. Jag var tvungen at tskriva på en lapp o ta med mig när jag skulle någonstans och jag hade altid en lapp med mig med telefonnummer och adress hem och namnet på min man + telefon. Efter 4 års sjukskrivning blev jag utredd av Försäkringskadssan som tvingade mig till sjukpension för min egen hälsas skull för att jag är så känslig för o beroende av stresshormonerna att risken för ny utbrändhet var frö stor. En specialistläkare konstaterade ockkså att jag har en mycket kraftig allra mest stressorsakad fibromyalgi. jag har också en försvagning i muskulaturen i axlarna från mitt tidigare arbete. FHV uttalanden och journaler har lett till att försäkringsläkarna har klassat min utbrändhet som icke arbetsskada. Man kan inte ha en så hög arbetsbörda under så lång tid enligt dem och ändå trivas på arbetet i en av skandinaviens mest framgångsrika forskargrupper inom sitt område. Dessutom räknar de att man inte kan få skador på axlar och nacke efterom jag ju "bytte arbetsuppgifter" flera gånger per dag mellan ;datorarbete, pippetering, arbete över mikroskop, arbete i dragskåp. Idag är jag fortfarande stressoholic och mår toppen när cortisolet går upp... ett tag, sedan däckar jag.flera dagar. Jag håller lite kurser genom Studiefrämjandet och 4H, går hundpromenader och har fantasktiska vänner som passar på mig och stoppar mig och tar ned mig på jorden när jag jag blir entusiastisk över något och "går igång". Tack vare mina vänner och deras omtanke kan jag för det mesta klara det vardagliga livet och familjen. Till alla som inte jagar kan jag säga att särskilt att sitta på älgpass är bland de bäst mindfullness övningar man kan göra och att gå med hundarna i skogen alla årstider gör att jag för det mesta klarar mig utan smärtmediciner.