Vi erbjuder
Läraren Maria Flodqvist och fjärdeklassarna från Gubbängsskolan i Enskede lyssnar när Ann Franzén berättar om regnskogens växter. Här i Edvard Anderssons växthus är det svettigt. Ute ligger snön kvar.

Vetenskap med gensvar

Alla vill väcka engagemang för naturvetenskap. Ändå går det trögt att entusiasmera unga. Bortanför slentrianmässigt snack om samverkan finns drivande krafter som jobbar heltid med att få oss intresserade.

Publicerad: Uppdaterad:

Det är en strålande vårvinterdag.  Tio minuters promenad från Stockholms universitet och över Roslagsbanan dyker det upp en rosa trästuga i två våningar. Runt ett isigt hörn finns en farstutrappa och väl i hallen luktar det sommarstuga. Det står stövlar på golvet och trägolvet knarrar. Är detta ens Stockholm?

– Vill du ha kaffe? Ropar Ann Franzen. Vi sitter på verandan.

Hit till Naturens Hus i Bergianska trädgården kommer barn från Stockholm men också Danderyd, Täby och Storuman. Ann Franzén har jobbat här sedan 1992, innan dagens organisation fanns på plats. Hon ansvarar för verksamheten och beskriver sig själv som biolog och folkbildare.

– Vi försöker få barnen entusiastiska, beröra dem och skapa något häftigt. De minsta får smaka och lukta, så att de använder så många olika sinnen som möjligt. Sedan kan vi anfalla dem med kunskap!

Vill väcka intresse

Det är varmt på verandan, nästan så att hoppet om en ny sommar infinner sig. På kortare sikt är det främst en grupp fjärdeklassare som ska anlända. Johan Lundberg spanar ut genom verandafönstret. Han är biolog, arkeolog och utvecklingsledare på Naturens Hus. Strax ska han undersöka stenar och mineraler med barnen.

Utöver skolbesöken håller han välbesökta helgkurser.

– Jo, det är populärt. De får börja när de är sex år. En förälder ringde och ville ställa sin fyraåriga son i kö…

Här, om någonstans, brinner intresset för att förmedla naturkunskaper till barn. Vetenskapens Hus startade 2001 som ett samarbete mellan KTH och Stockholms universitet. Syftet är att öka intresset för naturvetenskap och teknik. Många är de rapporter som visar att unga visserligen tycker ämnena är viktiga, men samtidigt har litet intresse av att själva läsa. Det märks också på niornas betyg, där färre når målen i fysik och kemi jämfört med andra ämnen.

En av orsakerna som brukar lyftas är att naturvetenskap har liten roll i undervisningen under större delen av grundskolan. Det är först i högstadiet ämnen som kemi, fysik och biologi får självklara platser på schemat. Då verkar det vara för sent.

Osäkra lärare

Lärarnas bristande intresse är ett annat mörkt moln på himlen. Inför hösten 2012 sökte bara 300 personer ämneslärarutbildningar inom naturvetenskap och matematik. Samtidigt visar SCB:s statistik stor brist på ämneslärare framöver.  

– Lärarna är rädda för att håva i dammen, säger Ann Franzén.

De är ovana och ibland verkar de känna att de inte riktigt behärskar ämnet. Det finns ett uppenbart behov av lärarfortbildningar. Ann Franzén ansvarar även för dessa. De kan handla om fortplantning, evolution eller något så enkelt som att studera djur och växter ute i naturen.

Tid och pengar styr

I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta. Det är vad högskolor och universitet ska ägna sig åt när de inte forskar eller utbildar.

Några tunnelbanestationer bort från Bergianska trädgården ligger Vetenskap & Allmänhet. De utgör en av de organisationer som jobbar hårt just för att skapa kontakt mellan allmänhet och forskare. Med event som Forskar Fredag och Forskar Grand Prix har de tagit svensk forskning till en sällan skådad folklig nivå.

– Samverkan har blivit ett buzzword, säger Cissi Askwall.  Hon är generalsekreterare och förkyld. Envisa vintervirus biter dock inte på entusiasm.

Samverkan må ha blivit ett ord att slänga sig med, men innebörden är komplex. Dels handlar det om att nå ut till den breda allmänheten med folkbildning och demokrati som mål. Den andra biten är att samarbeta med och föra ut kunskap till grupper som har konkret nytta av forskningen, som skolor och näringsliv. Frågan är hur mycket tid forskarna egentligen vill avsätta för kommunikation.

– Än så länge belönas forskare sällan för att de samverkar. Det är inte meriterande och ger inte mer pengar i lönekuvertet. Samtidigt behöver allt fler själva söka pengar. Först och främst måste man ju få medel så man kan fortsätta forska och då är det en fördel att lättfattligt kunna förklara vad man vill göra.

Doktorander blir positiva

Attityden är det inget fel på, menar Cissi Askwall. De flesta som jobbar med forskning tycker det är givande att ha kontakt med allmänheten. Men de är lite osäkra. Hur gör man?

Ja, det är en bra fråga. För att få svar kan man åka till Värmland. Där finns nämligen Sveriges enda högskola som har obligatorisk kommunikationskurs för doktorander. Liselotte Englund är kursansvarig för ämnesgemensamma Att kommunicera vetenskap på Karlstads universitet.

– Annars skulle vi inte få lika många deltagare, svarar hon enkelt på frågan om varför kursen är obligatorisk just här.

– Forskare och doktorander är så tidspressade och har fullt upp med sitt eget ämne. ”Ska detta ta min dyrbara tid?!” är en vanlig reaktion. Men efter genomgången kurs låter det annorlunda.

Kursen har visat sig positiv för doktorandernas avhandlingar. De tvingas se på sin forskning med nya ögon, ifrågasätta och spegla sig i kollegor som arbetar med helt andra ämnen. Det blir som att möta en mer initierad allmänhet.

Examinationen sker utöver aktivt deltagande i seminarier också genom att skriva en populärvetenskaplig artikel och göra ett föredrag.  Några av kursdeltagarna har gått vidare i Forskar Grand Prix, och den som vill kan försöka få sin artikel publicerad, vilket lyckas då och då.

Oväntade kunskaper

– Det är ofta värdefullt på fler sätt än vad doktoranderna först tänker sig. Att lära sig mala ner det man gör till en enklare nivå kan ge idéer till det vetenskapliga arbetet, säger Liselotte Englund.

Hon skulle gärna se att även forskare gick kursen.  Många redan verksamma hade behövt lära sig att bättre kommunicera vetenskap, tycker hon.

Johan Lundberg och Ann Franzén forskar inte, men kommunicera vetenskap – det kan de.

Nu dundrar femton tioåringar in i farstun på Naturens Hus. De har hört rykten från parallellklassen om att Johan Lundberg ska slå sönder en sten, vilket skapar höga förväntningar.

– Ska du hamra på den där?

Barnen hänger över bordskanten med blickarna riktade mot stenarna på bordets mitt och fingrar efter sina smartphones.

– Inga foton nu, uppmanar läraren Maria Flodqvist. Vi tar det sedan.

Johan Lundberg går igenom Mohs hårdhetsskala. En bit gips och talk går runt bland barnen. Går de att repa med nageln? Jodå, det är uppenbarligen mjuka mineraler de har att göra med. Johan Lundberg går igenom fler egenskaper. Från glimmer går det att dra av tunna skivor där bitarna prasslar som papper. Orsten luktar råolja och kallas även för stinksten.

Viktiga sociala medier

Den sista stunden är det fritt fram för fotografering. Elevernas smartphones går varma.

– Jag vill skapa intresse! Därför är det så kul att de fotar och lägger upp på Instagram, säger Johan Lundberg när klassen strömmat ut för att äta lunchmatsäck.

Vad ungas intresse för naturvetenskap beror på är ett ganska outforskat område i Sverige. De studier som finns visar att kön och ålder påverkar, men också media, ungdomskultur och – sociala medier. Det verkar som att barn och ungdomar är intresserade av naturvetenskapens innehåll, men inte alltid för det sätt som skolan förmedlar kunskaperna på.

Här finns ett glapp. Naturvetenskapliga experter är frånvarande i sociala medier. I den årliga svenska kartläggningen Twittercensus illustreras aktiviteten på Twitter med en färgkodad karta utefter vad folk twittrar. Medier och politik syns som en stor orange bubbla. Där huserar statsvetare och andra som analyserar nyhetsflöden och politik. Området skola, pedagogik och bibliotek har också ett eget kluster. Men något som liknar forskning eller naturvetenskap existerar inte alls.

Björn Mellstrand är VD på JMW kommunikation. Han bekräftar naturvetarnas osynlighet.

– Generellt är de sociala medierna en spegling av den allmänna samhällsdebatten. Naturvetenskap syns när det är något stort forskningsgenombrott, medan samhällsvetenskap kan poppa upp i politiska sammanhang, utrikesfrågor eller på debattsidorna.

Forskning måste beröra

I de sociala medierna finns en hel generation politiskt intresserade som är inriktade på att debattera, menar Björn Mellstrand. De kan hitta argument i samhällsvetenskaplig forskning. I naturvetenskaplig forskning finns få som är så dedikerade. Forskningen måste omsättas så att den berör människor.  

– Ibland blir naturvetenskap för abstrakt. Sociala medier måste bli en normal del av kommunikationen om man vill att fler unga ska få upp ögonen för naturvetenskap, säger Björn Mellstrand.

Frågan är om sociala mediers betydelse alls kan underskattas om besökarna på Naturens hus är representativa för allmänheten. Efter lunch tar Ann Franzén med dem till Edvard Andersons växthus och där kan inte heller läraren Maria Flodqvist eller praktikanten Emma Edeslätt hålla fingrarna från telefonens kamerafunktion. Köttätande växter och tropiska blommor flödar rakt ut på internet.

Det är svårt att mäta konkreta effekter av initiativ som Vetenskapens Hus. Däremot går det att titta på de siffror som säger att fjärdeklassarnas kunskaper i naturvetenskap har förbättrats sedan 2007 och ligger över EU/OECD-genomsnittet. Förtroendet för forskare är dessutom högre nu än på nio år.

Kanske hänger god forskningskommunikation och ungas intresse ihop. För det är skillnad på kommunikation och informationsöverföring. Som Ann Franzén säger:

– Vid varje tillfälle med barnen lär vi oss något nytt. Vi får frågor som vi aldrig skulle komma på själva.

 

Läs mer: I kommunikationens centrum och Initiativ för alla åldrar

Emmeli Nilsson

Jobbar inte längre på Naturvetarna

Kommentarer

Kommentera