Vi erbjuder
Evigt liv? Djur och växter förblir nästintill oförändrade i sprit. Foto: Staffan Waerndt

I museets dolda vrår

Taxonomi och systematik. Inte precis modeord inom forskningen 2012. Men arbetet med biologins grundstenar fortsätter med nya metoder. Om vi vill bevara ekosystemen på jorden, måste vi lära känna deras invånare. Följ med till forskningsavdelningarna på Naturhistoriska riksmuseet, där experterna arbetar med ”livets bibliotek”
Publicerad:

I utställningen om biologisk mångfald sprintar sportlovsfirande barn fram och tillbaka i halvmörkret. Snäckor, fjärilar, insekter, krabbor och skorpioner väntar på att bli upptäckta i de upplysta montrarna. Sabine Stöhr kryssar vant fram till den kodlåsta hissen ett par rum innanför elefantskelettet.

Bakom kulisserna

Dörren slår igen bakom oss och plötsligt är ljudet av röster och fötter borta. 

– Så, nu är vi bakom kulisserna, säger Sabine Stöhr och pustar ut. 

Hissen tar oss upp till hennes arbetsrum, där en vagn med ett tjugotal glasburkar har rullats in. Ännu en last av ormstjärnor har anlänt från Fiji och Tonga i Stilla havet, via Paris. I tolv års tid har dessa havsdjur varit fokus för Sabine Stöhrs forskning. 

– Jag tyckte om dem på något sätt, redan när jag var student, berättar hon. De finns över hela jorden och det går att få upp stora mängder av dem ur havet.

Att ha många exemplar är praktiskt när man ska studera hur organismer ser ut, hur de har utvecklats, och hur de varierar beroende på var de lever, vilket är uppgiften för omkring fyrtio av museets forskare.

– I princip alla här forskar inom systematik och taxonomi – klassificering, namnsättning, beskrivning av nya arter, revidering av gamla arter och utredning av släktskap, berättar Sabine Stöhr.

När hon ska ta sig an ormstjärnorna från Paris har hon sina viktigaste arbetsredskap till hjälp: mikroskopen och samlingarna. Det man får se som besökare på Naturhistoriska är nämligen bara toppen av ett isberg. I meter efter meter av hyllor, skåp och lådor trängs mikroskoppreparat, torkade djur och snäckskal i de torra samlingarna.  

Och under marken, i anslutning till museet, finns de våta samlingarna. Här nere står tiden still. Djur och växter förblir nästintill oförändrade när de bevaras i 75 till 80-procentig etanol. De äldsta proverna i spritmagasinet är från början av 1700-talet.

Sista vilan i sprit

I ryggradsdjurens stora glasburkar har aningen blekta hajar, sälar, krokodiler och till och med en liten flodhäst fått sin sista vila. Den prydliga kalligrafin på etiketterna skvallrar om en tid då forskningen bedrevs med helt andra förutsättningar. Men faktum är att forskarna ännu inte har hunnit föra in de miljontals föremålen i samlingarna i museets databas.

Med tiden har vätskan i behållarna kommit att skifta i toner av gult och bärnsten.

– Om man byter ut spriten kan vävnaderna lakas ur, förklarar Sabine Stöhr.

Nuförtiden har man inte råd med stora slipade glasbehållare och lock. De större djur man har fått in på senare tid får nöja sig med blå plasttunnor som stuvas in på de översta hyllorna. Det är svalt i magasinets gångar. Trots att alla behållare är noga slutna, tränger en frän doft in i näsborrarna. Temperatur, luftfuktighet, lufttryck – allt har betydelse för avdunstningen. En gång om året försöker forskarna hinna med att gå igenom alla burkarna och se till att det fortfarande är tillräckligt mycket sprit kvar.  
Bakom ytterligare en dörr finns det allra heligaste: typexemplaren. Det är de exemplar som har använts för den första beskrivningen av en art. Egentligen skulle spritmagasinet behöva växa.

– Samlingarna måste ständigt byggas på, annars blir de föråldrade. Men det finns inte pengar att bygga ut. Jag har hört att Kungliga biblioteket har fått anslag för att växa. Det här är livets bibliotek, säger Sabine Stöhr. 

Ingen frimärkssamling

Hon understryker att det inte är fråga om någon frimärkssamling.

– Vi vill ha många exemplar av varje art, snarare än få exemplar av många arter, så att vi kan studera variation hos djuren. Vi har mycket från det som sedan gammalt är museets styrkeområden, dit de första svenska expeditionerna gick för att samla in material – norra och södra polartrakterna, Medelhavet, Atlanten. Men idag växer samlingarna med forskarnas intresseområden.

På senare tid har det blivit lite mer Stilla havet för Sabine Stöhr. Med sina drygt 2 000 idag kända arter är ormstjärnorna en lagom stor grupp djur för att studera hur livsvillkoren och strömmarna i det väldiga havet påverkar variation och artsammansättning. Men det är inte ofta som hon själv åker på expeditioner för att samla in material. Senast var år 2000, då resan gick till Nya Kaledonien. 

– Jag har tillräckligt att göra ändå. Det strömmar in erbjudanden om material från hela världen, säger Sabine Stöhr. 

Hon blir ofta kontaktad av ekologer som behöver hjälp med att klassificera djur.  

– Ekologiska projekt går det att få pengar till, men Vetenskapsrådet är inte så angelägna om att finansiera forskning inom taxonomi. Det är mycket molekylärt idag, men att titta på djur anser vissa är omodernt – tills de själva behöver en taxonom! 

Maskar från sydpolen

Ett par dörrar bort från Sabine Stöhrs arbetsrum, plockar Sven Boström fram kartor över Antarktis ur en brun kartongmapp. På diskbänken tronar det senaste materialet som har fraktats hem till honom från den kalla kontinenten: sex plastskålar med brungrå sand från den Antarktiska halvön. Forskarna filtrerar förväntansfullt. Kanske ska sanden visa sig innehålla millimeterstora rundmaskar, nematoder.

Om ormstjärnorna finns överallt i havet, så finns rundmaskarna bokstavligen överallt. De minsta är cirka en halv millimeter och de största upp till åtta meter långa.  

– De största är parasiter i moderkakan hos kaskelot, berättar Sven Boström.  

Förutom den rena grundforskningen, eller som han själv beskriver det ”en allmän nyfikenhet” som får honom att vilja kartlägga rundmaskarna och deras släktskap, så har dessa små djur också en väldigt konkret inverkan på omsättningen av näringsämnen i jorden. Studier har visat att tack vare att rundmaskar äter bakterier kring växters rötter, kan bakterierna snabbare omsätta kol och kväve i marken än de skulle ha gjort om de hade hämmats av sin egen kraftiga tillväxt. Rundmaskar kan också användas som bioindikatorer på olika tillstånd i marken. 

– Det som är så spännande med nematoder är att man hela tiden hittar nya arter. Vi har precis hittat ett helt nytt släkte, berättar Sven Boström.

Han gläds åt DNA-sekvenseringens intåg i forskningen.

– Den ”molekylära systematiken” har gett ett uppsving åt hela forskningsområdet, även den morfologiska delen av systematiken, med ljusmikroskopi och svepelektronmikroskopi, eftersom man ju måste veta vilka arter det är vars DNA man sekvenserar.

Pussel under tidspress

De omkring 30 000 nematodarter som är kända idag, tror Sven Boström bara motsvarar kanske en tiondel av det totala antalet på jorden. Och vill vi skaffa oss kunskap om resten av rundmaskarna, liksom många andra arter, så brådskar det. I takt med att jordens ekosystem förändras, kan arter försvinna.

– Vi riskerar att förlora sådant som vi inte vet om, säger Sven Boström. Vi kan missa viktiga pusselbitar i släktskapsträd och artbildningsprocesser.

 

Naturhistoriska riksmuseets spritsamling 

Yta: 1050 kvadratmeter 
Antal hyllmeter: 6 950 
Antal burkar: 123 000 
Spritvolym: 177 000 liter, mestadels 75-80 procentig etanol 
Antal prover: 375 000 djur- och växtprover, varav 200 000 ryggradslösa djur och 120 000 insekter
Äldsta djuren: Tidigt 1700-tal
Märkvärdigaste djuren: Pungvarg från Australien. Ett av endast två kända kompletta exemplar i världen av detta djur, som dog ut 1933. Två kompletta jättebläckfiskar, en hittad av en räktrålare utanför Strömstad på 1960-talet. 

 

 

Hanna Meerveld

Jobbar inte längre på Naturvetarna

Kommentarer

Kommentera