Vi erbjuder

Astrid 2011-12-20

Utredaren vill så gärna att det skall ha blivit bättre eftersom det är regeringen som gett uppdraget och det är uppdragsgivarens "reform" som skall utvärderas. När alla siffror pekar på att det blivit sämre, mycket sämre, försöker utredaren förklara det med att då är det nog något annat som blivit bättre, tror hon, några fakta som stöder påståendet finns inte i utredningen. Hon skriver: "Statskontoret bedömer att kontrollverksamheten har utvecklats avsevärt efter reformen och att den nu, trots uppenbara brister, håller en högre nivå". Vad avses med högre nivå? De djurinspektörer som tidigare jobbade i kommunerna fick "arbetsövergång" till länsstyrelserna så det är samma personer nu som då. "Det finns mer av gemensamma förfaranden, dokumentation och rapportering av kontroller." Det har införts flera sidor med kryssrutor för varje djurslag vilket ökat pappersmängden. I stället för "minnesanteckningar" á fem ord per besök som det var på kommuntiden, så har "underlaget" svällt ut till tiotals sidor kopierad lagtext. "Samordningen har också blivit bättre och kontrollverksamheten utförs på samma eller motsvarande sätt inom ett län." Vilken samordning? I stället för en person är det nu olika personer varje gång som kommer och tiotalet som turas om att åka till samma "objekt". ”Samma sätt”? Olika bedömningar av ex risker kan göras inom några hundra meter beroende på om djurägaren blivit anmäld eller inte. Taggtråden i tillsynsobjektes grannes hage överses med för han är inte anmäld. "Objektiviteten och rättssäkerheten i myndigheternas handläggning av ärenden har emellertid ökat och kontrollverksamheten har blivit mer likvärdig genom att den nu i stor utsträckning bedrivs utifrån gemensamma handläggningsrutiner." En överklagandeinstans har fallit bort och i förvaltningsrätterna prövas bara om handläggningen är korrekt. Allt färre åtalsanmälningar görs, vilket betyder att djurägarens möjligheter till en rättvis bevisprövning stoppas. "Rättsäkerheten" består i att länsrätterna slentrianmässigt klubbar igenom alla inspektörers tyckanden för vi måste ju "lita på att inspektörerna talar sanning", sagt av länsassessorn Henrik Ardhede vid förvaltningsrätten i Malmö. Djurägarens möjlighet att få överprövning i högre instans, är som vi sett, i praktiken närmast obefintlig medan länsstyrelserna automatiskt tycks få prövningstillstånd om nu djurägaren mot förmodan råkar vinna i förvaltningsrätten. "Antalet kontroller har minskat drastiskt, både i absoluta tal och per årsarbetskraft, och därmed har kostnadseffektiviteten gått ner." Antalet har nästan halverats. Förklaringen är mer än enkel: Man åker numera alltid två och två. "Samtidigt har antalet ingripanden ökat och länsstyrelserna har tagit itu med många svåra fall som inte upptäckts eller lämnats utan åtgärd av den kommunala kontrollen." Det är samma inspektörer och man kan då undra varför de "lämnade de svåra fallen" inom "sin" kommun då, men inte gör det nu? Nej, det finns en helt annan förklaring. Om man från överordnat håll säger att ”vi mäter er effektivitet i antal förelägganden, omhändertaganden och djurförbud”, ja då kommer dessa att öka för man vill visa sig vara effektiv. (Jmfr vården; om man får betalt för antalet patienter kommer vården att prioritera bort de mest vårdkrävande!) Om man i stället arbetade rådgivande och förebyggande skulle dessa parametrar minska. Det vore kanske värt att reflektera över om inte just detta skulle vara ett bättre och verkligt mått på ökad djurvälfärd!