avtalsförhandlingar Avtalsrörelsen är nu igång på allvar för totalt 3,3 miljoner anställda. De flesta avtalen löper ut 31 mars nästa år. Fram till dess vässar parterna sina argument och växlar kravlistor. I vanlig ordning är det industrin som håller i taktpinnen och sätter märket, som övriga parter på arbetsmarknaden har som ledstjärna. De fackliga organisationerna inom industrin har nu kommit överens om gemensamma krav.
– En utgångspunkt är att lönehöjningarna nästa år ska ge mer i plånboken och leda till en höjd reallön, säger Ramón Sánchez-Lövy, förhandlingschef på Naturvetarna.
Industrifacken vill att löneutrymmet nästa år ska uppgå till 2,6 procent. LO-facken och Unionen driver frågan om garanterade lägstalöner.
– Vi akademikerförbund anser inte att individgarantier gynnar lönebildningen för våra medlemmar. Lönen ska vara individuell och differentierad, och sättas i samband med lönesamtal, säger Ramón Sánchez-Lövy.
Lönen som ett verktyg
Han menar att lönen ska fungera som ett verktyg för arbetsgivaren att styra verksamheten.
– Istället för att utgå från en siffra borde företagen vända på steken och titta på vilka behov som finns för att klara kompetensförsörjningen och annat som gör att företaget kan vara fortsatt konkurrenskraftigt.
Ramón Sánchez-Lövy skulle gärna se fler sifferlösa avtal på arbetsmarknaden, utöver de som finns i kommuner och landsting, liksom i staten.
– Hos de arbetsgivare som använder sifferlösa avtal på rätt sätt fungerar de. Men det finns arbetsgivare som feltolkar avtalen för att de inte har kunskap om hur de ska tillämpas. Till exempel kan de anse att avsaknaden av siffra innebär att lönehöjningen ska vara noll procent. Ledningen kan veta hur lönemodellen fungerar, men det når inte alltid ner till lönesättande chef. I de fallen behöver arbetsgivarna utbildas.
– Vi utbildar våra förtroendevalda, ofta tillsammans med arbetsgivarna. Det fungerar bra inom till exempel Industri- och kemigruppens område.
Globala företag
Även i globala företag kan det vara svårigheter med sifferlösa avtal.
– Om det går dåligt för företaget som helhet men bra i Sverige så kan arbetsgivaren ge ett nollbud. Om man inte kommer överens lokalt så åker vi ut och medlar. Om inte heller det löser upp knutarna faller en så kallad stupstock ut.
Den innebär att alla anställda får lika hög procentuell lönehöjning, enligt det centrala avtalet.
Tillsammans med Sveriges Ingenjörer tecknar Naturvetarna avtal inom Industri och Kemi. Det berör runt 2 200 medlemmar, anställda inom bioteknik- och läkemedelsbranschen, samt Plast- och Kemiföretagen med fler. Inom hela privata sektorn påverkas knappt 8 000 naturvetare av avtalskraven.
Vad händer nu?
– I mitten på december utväxlar vi avtalskrav som vi var och en får ta ställning till över julen. Under andra halvan av januari börjar parterna att förhandla på riktigt. Förhoppningsvis är vi klara i slutet av februari.
Om parterna inte kommer överens kallas medlare in, så kallade opartiska ordföranden, Opo.
– Jag hoppas att vi slipper komma dit. Det är alltid sämre att förhandla genom en mellanhand än direkt med motparten.
Om allt går enligt planerna så är parterna överens före 1 april då ett nytt avtal kan sjösättas. Då drar de lokala förhandlingar i gång ute i företagen med chans till avslut före sommaren.
Några avtal inom privat sektor löper ut 30 april eller 31 maj. Det statliga avtalet gäller till och med 30 september.
Kompetensutveckling
Några andra krav som industrifacken har är:
- Avtalet ska vara ettårigt.
- Utbildning och kompetensutveckling. Parterna inom industrin ska komma överens om att avsätta 0,x procent av det angivna löneutrymmet till kompetensutveckling.
- Utbildning under uppsägning. Anställda som är uppsagda på grund av arbetsbrist får chans till utbildning för att underlätta omställning till nytt arbete.
- Facklig introduktion. Alla nyanställda ska ha rätt till facklig introduktion.
- Föräldraledighet. Föräldralön ska utgå under sex månader och ger inkomstutfyllnad upp till 90 procent av lönen, även för lönedelar över tio prisbasbelopp.