Kontakt  |  Press  |  Annonsera  |  Om kakor  |  In English In English  |  RSS RSS
Foto: Ylva Sundgren

Ingen tackar dig när du blir sjukskriven

Det kom ett brev till Naturvetares redaktion. Det handlar om utmattningssyndrom – ett tillstånd som är så lätt att känna igen för den som har varit där. Andra fattar ingenting. Leg. dietist Zandra Hedlund, som nu är tillbaka på jobbet, skriver om sina upplevelser så att det berör på djupet.

Publicerat 2014-03-12

Jag är utbränd.

Utmattningsdeprimerad. Sjukskriven för att jag inte klarade mer. För att jag inte längre klarade att säga nej när läkaren föreslog sjukskrivning för tredje eller fjärde gången. Troligtvis borde jag ha sagt ja tidigare.Jag är utbränd, du kan bli det och vi måste prata om det.

Det brukar kallas att gå in i väggen. Jag skulle snarare jämföra det med att gå rakt utför ett stup. Jag såg aldrig någon vägg, jag kände ingen krasch, det tog aldrig stopp. Plötsligt tappade jag bara fotfästet. Folk beskriver det så för att det är precis så det känns. Jag vet.

Det är den 19 juni och jag sitter hos en psykolog på företagshälsovården och kan inte sluta gråta. Han ordnar en läkartid till mig redan nästa dag. Läkaren sjukskriver mig direkt. Den här gången jag får inte en chans att protestera. Jag förstår aldrig riktigt vad som händer.

Åker och firar midsommar som planerat. Sedan sover jag i en vecka, har aldrig känt mig så trött. Den största skillnaden nu mot tidigare, är tröttheten. Jag var aldrig så här trött tidigare, inte ens när jag jobbade och tränade som mest samtidigt som jag sov som minst. Ingenting känns kul längre, inte ens det jag brinner för.

Ett halvår senare är jag fortfarande inte tillbaka. Jag vet inte när jag kommer att vara fullt tillbaka. Bara tanken på att arbeta heltid ger mig fortfarande svindel.

Hela mitt liv har gått i ett rasande tempo. Jag vill göra allting och jag vill helst göra det nyss. Jag är otroligt ambitiös, har gjort massor och jag har haft jättekul. Det är det som är problemet. När allting är roligt och känns viktigt så sätts förmågan att prioritera ur spel.

Hur länge går det att hålla maxtempo innan kroppen säger ifrån?
I jättemånga år. Jag minns inte tiden innan, men jag minns när jag slutade sova hela nätter. Det var för tre år sedan. Jag började sova mindre än fem timmar per natt, ofta ännu mindre. Det borde ha ringt varningsklockor, men jag tänkte att det var tillfälligt och att det snart skulle gå över.

Dessutom var det skönt att ha något att skylla på. Om allt var kaos var det förstås på grund av att jag inte kunde sova, aldrig det omvända. Samtidigt var det praktiskt: Mitt dygn fick fler timmar och jag utnyttjade dem till fullo.

Någonstans på vägen tappade jag koncentrationsförmågan. Att jobba gick bra, jag skötte mig exemplariskt, men på fritiden var det inte lika enkelt. Slutade att titta på film och slutade att läsa böcker. Jag som var så van vid att göra flera saker samtidigt kunde plötsligt inte hålla fokus på en sak under en längre tid.

Vid ett tillfälle fann jag mig själv stående mitt på Kungsgatan i Stockholm utan att veta hur jag kom dit eller hur jag skulle ta mig därifrån. Jag skyllde på sömnbristen.

Det som är svårast är att acceptera att jag kanske aldrig kommer att kunna klara ens hälften av vad jag har klarat tidigare. Jag som alltid har fixat allting. Jag som alltid har satt stolthet i att kunna klara mig själv. Jag tror fortfarande att jag ska vakna en morgon och så är allt som vanligt. Snart kommer jag att inse att det inte kommer att hända.

Jag blir stressad av ingenting, bara tanken på alla måsten ger mig hjärtklappning. Jag har tappat förmågan att vara strukturerad, jag tappar bort mig mitt i handlingar, tappar tråden mitt i meningar och jag har svårt att tänka tankar till slut.

Jag kan inte längre hålla tider, har ingen tidsuppfattning. Jag har lång startsträcka, det tar dagar innan jag öppnar posten. Är extremt oberäknelig, vissa dagar känns tandborstningen som ett oöverstigligt hinder. Andra dagar fungerar jag nästan normalt. Oberäkneligheten är värst, jag vet aldrig i förväg vilken sorts dag det kommer att vara.

Men äntligen kan jag sova. Faktum är att jag har tappat kontrollen där också, kan sova bort hela dagar. Vaknar för att somna om igen och sova bort en dag till.

Frågan ekar i huvudet. Vad blev det, Zandra? Alla obetalda övertidstimmar. Att leva dygnet runt med en ständig stressklump i bröstet? Var det värt det, Zandra? Hade någon frågat för ett par år sedan hade jag tveklöst sagt ja. Nu är jag inte lika säker.

Jag ska berätta för dig hur det ligger till. Genom att arbeta, genom att vara duktig, förstör du dina chanser på arbetsmarknaden. Det är fakta. Låt mig förklara.

Ingen anställer dig som har varit utbränd, har hög sjukfrånvaro och tål du inte stress har du inte mycket att hämta någonstans. Förmåga att ha många bollar i luften, stor stresstålighet och att klara av ett högt tempo är klyschartade egenskaper som eftersöks i platsannonserna. Stresskänslighet, behov av tydliga instruktioner och en inrutad vardag eftersöks betydligt mer sällan.

De flesta utbrända och före detta utbrända är helt enkelt tvingade att stanna kvar på den arbetsplats som drev dem mot stupet från början. Det tror jag är en del av orsaken till att sjukskrivningar drar ut på tiden och att återfall är vanligt. Även med all stresshanteringshjälp i världen är det svårt att inte falla ner för stupet igen när du kommer tillbaka och allting fortfarande fungerar på samma sätt som gjorde dig sjuk.

När du arbetar för mycket förstör du för alla andra på din arbetsplats genom att driva upp tempot, vilket i sin tur minskar möjligheten till utökade tjänster. Blir du sedan utbränd och sjukskriven har du även effektivt lyckats förstöra din fritid, ditt privatliv och ditt allmänna välmående. För att inte tala om dina karriärmöjligheter de närmsta åren.

Grattis! Bra jobbat. Tänk på det här nästa gång du sitter kvar sent en fredagskväll.

Vid årsskiftet började jag jobba igen, på deltid. Tillbaka på arbetsplatsen där ingenting har förändrats. Men jag har lärt mig att jag är utbytbar. Jag ska sluta försöka så mycket. Sluta göra för mycket.

Jag ska fokusera på att bli den där medarbetaren som alltid går hem i tid och lämnar saker halvfärdiga på skrivbordet. Som aldrig klockar en obetald övertidstimme och som säger nej till extrauppgifter när schemat är fullt. Ni vet en sådan där medarbetare ni stör ihjäl er på, för att ni tycker att hen inte gör sitt jobb.

Det är precis det hen gör – SITT jobb. Inte ditt, inte någon annans.

Om fler håller sig till sina arbetsuppgifter och lär sig att säga nej, så kommer det småningom att leda till fler tjänster och färre behöver jobba ihjäl sig.

Det är en sådan medarbetare jag vill vara.

 

Zandra Hedlund

Leg. Dietist

 

Vilken hjälp kan man få?

Arbetsgivaren har ett ansvar för arbetsanpassning och rehabilitering. Försäkringskassan ansvarar för att ta fram en rehabiliteringsplan tillsammans med individen och arbetsgivaren. Företagshälsovården kan bidra med olika tjänster för att hjälpa individen tillbaka.

Hur komma tillbaka?

I ett första skede erbjuds den drabbade psykologhjälp. Efter sjukskrivning kan man börja med arbetsträning, utan krav på prestation. Rehabpenning utbetalas under max tre månader. Med en mjukstart på säg 25 procent arbete, så kan sjukpenningen fylla ut för den del som inte arbetsgivare står för. Det kan pågå under ett år.

Så förebygger du utbrändhet?

1. Känn dig själv. Ta signalerna på allvar och ta reda på var gränsen går.

2. Sömnen är en nyckel. Tid för återhämtning då hjärnan gör sig av med avfallsprodukter. Med för lite sömn riskerar du dessutom att åldras i förtid, som en följd av att avfallsprodukter lagras i hjärnan.

3. Har du svårt att somna kan tekniker som yoga och mindfulnes hjälpa, liksom fysisk aktivitet.

4. Finn dig inte i en arbetssituation som du mår dåligt av. Ta hjälp av chefen och klargör vad som är "good enough". Lika viktigt är att du själv accepterar att inte alltid prestera på topp. Ingen klarar full fart hela tiden.

5. Tillfälliga arbetstoppar och utmaningar är stimulerande för de flesta. Men det kräver återhämtning och att man laddar batterierna.

6. Ha en meningsfull fritid, som lägger fokus på något helt annat än jobbet. Det avlastar huvudet. Att sjunga i kör är ett sådant exempel. Läs mer om det på sidan 60.

7. Ägna dig åt fysisk aktivitet och undvik alkohol för att gå ner i varv.
Fysisk aktivitet har samma effekt.

 

Varningstecken

1. Kroppen säger ifrån. Svaga länkar drabbas, och man får ryggont, mag- problem, huvudvärk, eksem och värk i axlar. Även immunförsvaret
påverkas negativt.

2. Humorn försvinner, inget är längre roligt.

3. Du distanserar dig och föredrar ensamhet i stället för sällskap.

4. Ständig trötthet och fysiska besvär.

5. Empatin försvinner och man blir cynisk.

6. Självkänslan är körd i botten och uppgivenheten tar över.

7. Den enklaste sak blir oöverstiglig och man har svårt att koncentrera sig.

8. Depression och självmordstankar kan dyka upp.

9. Det sista man vill är att bli påmind om jobbet.

 

Innan din kommentar publiceras granskas den av Naturvetarnas redaktion för att vi ska försäkra oss om att våra publiceringsregler för kommentarer uppfylls. Läs publiceringsregler för kommentarer. 

chefredaktör
08-466 24 19


Kommentarer
Helene 2015-12-10
Känner igen mig i allt detta, trodde aldrig jag skulle komma tillbaka och bli frisk. Men jag var borta från jobbet i 2,5 - 3 år, var sjukskriven och på rehabilitering. Det tar så lång tid. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna jobba heltid igen och första året med infasning tillbaka var jättetuff. Men nu är jag frisk, inte som innan "väggen" kom. Men jag orkar jobba heltid och det är dessutom roligt. Det jag alltid får tänka på är återhämtningen, att alltid ge plats för den. Jag önskar att alla skulle få den tid som behövs för att komma tillbaka (det tar år) utan att bli ruinerade. Jag blev utförsäkrad och fick ingen ersättning från fk, så det gläder mig att det ska tas bort. Vill förmedla hopp, att det går att bli frisk om man får tiden och inte behöver stressa över ekonomin.

Bara - Tomas 2015-12-10
Med tillräcklig kraft går man rakt igenom väggen... och där, på andra sidan, hittar man värre saker är trötthet. Min upplevelse hittar man här. https://iknoppenmin.wordpress.com Hoppas någon som verkligen behöver få insikten om sin dödlighet i tid, får den via min öppenhet. Vi är våra egna, största, fiender... - Tomas

MargarethaK 2015-12-10
Tack för en mycket bra artikel. Samma dag som jag läser den har regeringen gått ut med att de tar bort att man kan bli utförsäkrad, vilken glädje. Själv hade jag andningssvårigheter x flera och blev inskickad med ambulans till sjukhus. Inte ens då reagerade jag på att något var fel. Jag fortsatte trots att jag kunde börja gråta av att någon tittade på mig vissa dagar. För mig är det mesta innan och efter ett totalt töcken, jag minns inte. Det är mycket jag inte minns, barnens uppväxt är till en stor del borta. Dagens när det satte stopp skulle jag möta min man på Maxi för att storhandla, tidigare hade detta varit en plats där jag stängde av hjärnan och fått vila. Dagen D för mig slutade allt fungera i en gång där, jag visste inte hur jag hamnat där och visste inte hur jag skulle ta mig därifrån, min man hittade mig där och det blev inte något matinköp för mig på ett år. När jag väl började handla med min man igen fick jag panikattacker om han flyttade vagnen och jag inte visste om det. Under många år har jag vid sidan om mitt arbete haft fler andra åtagande. Jag jobbade bl a som dansledare, något som min läkare ville att jag skulle fortsätta med för att inte helt tappa min sociala kontakt med omvärlden, det gick så där. Min man fick ta över men jag följde med. Vissa gånger blev jag yr bara av att titta på när de dansade och jag vet att jag satt på nedre steget till scenen och tittade på fötterna som var det enda jag klarade av att titta på för att inte hela rummet skulle börja snurra. I år är det 12 år sedan allt slutade fungera och jag har insett att jag aldrig kommer att kunna komma tillbaka till det liv jag hade. Genom KBT har jag lärt om och har idag ett mycket rikare och bättre liv men det är en sorg att så många minnen är borta och jag har fått inse att vissa saker som jag vill klara av gör jag inte alltid.

Faye 2015-12-10
och när man blir sjuk vill arbetsgivare kasta dig i soptunnan , försäkringskassan vill utförsäkra dig och facket bara tittar på och säger att det går inte göra något.

Laoinjo 2015-12-09
Väldigt träffande beskrivning av känslan och början av resan jag har gjort. Men det finns en väg tillbaka. Det tog mig två år. Först ett helt år utan att jobba, i något sorts vakum av konstant trötthet och förvirring. Jag tog mig tillbaka till arbete genom att ta ett stressfritt annat jobb i en helt annan bransch i ett år. Ett jobb som var under halva lönen mot innan, ett jobb utan ansvar och jag behöver knappast påpeka att folk tyckte jag var konstig. Men nu är jag tillbaka i samma yrke igen, lite visare, lite bättre på att säga nej, lite bättre på att stanna till och tänka efter. Lite bättre på att inte ta arbetet på för stort allvar. Lite bättre på att tänka på vem som faktiskt förtjänar min ansträngning. Det går att komma ur det, bara man vågar släppa taget om att "bli samma person" igen. Man måste acceptera att det får gå som det går, man måste acceptera att man inte har kontroll, världen går inte under, då först kan man slappna av och börja läka. Sen kan man börja tänka på att börja jobba. Men man blir aldrig samma person igen, så man "kommer aldrig tillbaka", på gott och ont. Det största felet de flesta gör i den här situationen är att fokusera just på att komma tillbaka, då kommer den negativa stressen tillbaka som ett brev på posten. Man måste ge upp först, släppa ambitionen, döda sitt ego och låta en ny person växa fram. Det är svårt och otäckt, men jag tror att det är enda vägen ut.

MiaLi 2015-03-18
Träffsäkert med hög igenkänningsfaktor. Tack Zandra. Jag vill bara tillägga att när jag som högpresterande började må dåligt och tappa fart pga sämre koncentration och förmåga att planera och hålla ihop, vad tror ni hände då på arbetsplatsen? Jo, det man kan förvänta sig, sämre löneutveckling. Jag fick ingen hjälp av chefen som istället såg sin chans att differentiera lönerna på sektionen ännu mer genom att ge mig mindre påslag än mina kollegor för att jag började visa lite ojämnt resultat. Inte ens när jag satt och grät mig igenom ett helt medarbetarsamtal undrade chefen om jag ville besöka företagshälsovården. Förmodligen för att det hon framfört var orsaken till min nedstämdhet då hon kritiserat mig för att ha för lång handläggningstid i ett av mina 175 pågående ärende, ett ärende som var mycket mycket komplicera, och kritiken därför kändes extra orättvis. Jag upplever att jag tvingats att arbeta mig sjuk. Hela tiden har chefen kontrollerat mig extra mycket och tagit chanser att häva ur sig kritik för minsta lilla. Löneökningarna har för mig stannat på mellan 200-400 kr/mån medan andra kammat hem minst 600 (om de redan haft hög lön) och högst 2500 kr. För mig innebär det idag en skillnad på 7600 kr till den av mina kollegor med samma arbetsuppgifter - till min nackdel då. Jag arbetar i ren panik ibland. Jag undrar hur jag ska våga söka annat arbete då min nuvarande chef hackar på mig och får mig att känna det som att hon bara vill att jag ska sluta. Detta får mig att uppleva det som om jag vore värdelös och oattraktiv trots att jag innerst inne minns mig som en akademiker med en ovanlig skärpa och kapacitet. Har jag fel frågar jag mig? Men minns många andra som fortfarande tycker jag är duktig och vänder sig till mig för råd och vägledning, vad betyder det? Jag är förvirrad och rädd och vill inte jobba kvar men kan inte förmå mig att söka mig bort. För hur skulle jag kunna klara av det jobbet då? Är avundsjuk på de som får småbarn och de som går i pension. Inte visste jag att jag skulle avsky att arbeta så mycket som jag gör det idag. Längtar bara hem från jobbet och inte till det på morgonen. Drar mig undan på fikapaus och luncher. Det är ju så mycket ljud då alla andra har paus. Orkar inte umgås med vänner eller övriga familjen på lediga kvällar och helger. Sover massor. Svårt med koncentration m.m. Är nedstämd och utan lust att sjunga m.m. som jag gjorde förut. Har tappat bort mig själv och vet inte hur jag ska orka hitta tillbaka till hon som ville så mycket gott... Med det gör inlägget vill jag att alla ska se att vi anställda, utmattade, ibland måste tampas både mot obrydda arbetsgivare och samtidigt pressas via systemet med de individuella lönerna. Då är det svårt att ta det lugnare på jobbet, det inser alla, och det kan inte bara vara vårt eget fel?!!?

Putte 2015-03-12
Tack för en väldigt bra artikel! Ja det är sanslöst! Jag har varit på väg mot gränsen för vad jag klarar nu i 2.5 år, står fortfarande på benen, jobbar och kan leva nåtsånär normalt. Äter SSRI medicin och går hos kurator. Det hjälper med samtal, jag dyker på saker varje gång som ställt till det i mitt liv. Från unga år till dags dato. "Lyckopillren" ska dock avfärdas snabbt för dessa gör, åtminstone mig, totalt kvaddad. Usch vilka jäkla biverkningar!! Ska försöka låta naturen ha sin gång i stället. Meditation, yoga etc. Kroppen borde kunna läka sig själv bara jag lyssnar på den ordentlig, det kan inte vara fel! Jag frågar mig ständigt varför jag satt mig i denna situation. Duktig, präktig, korkad eller bara ignorant i största allmänhet? Ett svar jag själv kommit fram till är att låta hjärnan stå tillbaka nu och för all framtid, låta själen och hjärtat få "tänka" och renovera livet. Intuition och magkänsla är ledorden. Tror starkt på det.

Pelle 2015-01-22
En välskriven artikel som säger så mycket om dagens arbetssituation. Det kan också sluta som för mig med en Bye Pas operation pga stressrelaterad kranskärlsförträngning. Relaterat till chefers brister i ledarskap (obefintligt).

Ingen 2015-01-20
Känner igen mig i mycket av vad båda Zandra och ni som kommenterat skriver. Har länge försökt ta steget att söka hjälp för min obalanserade tillvaro. Fast egentligen, alla andra på jobbet klarar sig finfint, varför känner jag som jag gör? Är det verkligen jobbet som gör att jag helt tappat gnistan? Sover dåligt, äter dåligt (ej för lite), oroar mig jämt och ständigt, skrattar aldrig, aldrig!, tar avstånd ifrån stort sett alla, svarar inte på sms, orkar helt enkelt inte hålla kontakten med någon. Fortsätter det i någorlunda samma stil så vet jag inte hur det kommer sluta. Det jag mest är rädd för är skammen. Men chef, mina syskon och föräldrar, samt vissa av mina vänner som jag fortfarande har kvar kommer fördumma mig, rätt och slätt. Och då kanske jag stå där, helt ensam i en än mer sämre tillvaro. Livet...

Magnus Sjögren 2015-01-18
<p>Hej, Jag skrev en översatte en gammal amerikansk folkvisa. I original handlar låten om fattigdom men min svenska version handlar om utbrändhet. Efter att jag skrev låten har jag kunnat släppa ämnet utbrändhet. Till alla utbrända vill jag säga att ni duger som ni är och att det finns människor som älskar er vad som än händer. Titel: Han var en vän Artist: Magnus Sjögren</p>

sophia 2015-01-10
Nej, ingen tackar dig när du blir sjukskriven. Själv hade jag tur med en bra chef som såg vad som var på väg att hända i tid och såg till att jag fick den hjälp jag behövde innan det var försent. Avlastning, anpassat schema och arbetsuppgifter och täta och givande uppföljningar blev min räddning. Det var aldrig något snack om saken utan stöd sattes in med omedelbar verkan. Det går att undvika sjukskrivning men jag tror många chefer måste bli bättre på att se tidiga tecken och på att agera tidigt, INNAN det går så långt som till en sjukskrivning!

Anna 2015-01-08
Jag förstår inte hur ni klarar att vara sjukskrivna så länge. Jag var sjukskriven under 5 månader i våras, men endast 3 av dem på heltid. Sen hade jag inte råd längre. Jag kom fram till att det var bättre att vara dödstrött, prestera dåligt och få min lön än att vara dödstrött, inte göra särskilt mycket och inte ha råd med hyra och mat. nu har jag skaffat en sjukförsäkring, ALDRIG MER SÅ säger jag bara.

Annika 2015-01-08
<p>Jag är nu sjukskriven för andra gången under diagnosen utmattningssyndrom. Efter första gången sa jag aldrig mer. Det är så jobbigt att ta sig tillbaka. Jag jobbar på myndighet under prestationshets och räknar "pinnar" varje dag. Hur många beslut jag har verkställt. Upptäcker jag att jag beslutat fel, kan jag självrätta. Då används en speciell paragraf och denna paragraf håller chefen koll på att vi inte använder. Detta ger mer press. Arbetsgivaren vill att vi ska arbeta fortare och fortare, allt med kvalitet och inga självrättningar. Arbetssamtal varje månad då jag får reda på antal pinnar jag gjort och hur många gången jag använt paragraf självrätta. ALDRIG får jag veta om jag gjort något bra. Ingen varm miljö att befinna sig i. Som tidigare personer skrivit psykologhjälp den enda hjälpen från sjukvården. Jag har redan gått i terapi privat och behöver ingen sådan hjälp idag. Jag har läst att utmattningssyndrom kan hjälpas med akupunktur. Jag går nu hos en person som kan akupunktur enligt den kinesiska medicinen. Det är en mycket gedigen utbildning. Inte enligt någon svensk modell. Akupunkturen hjälper mig mycket. Jag har också lärt mig qigong, vilket är ett fantastisk sätt att få energi i kroppen. Blir glad, livskraftig. Ska börja arbetspröva till våren och arbetsgivaren vill att jag går tillbaka till samma arbetsuppgifter som före sjukskrivningen, men jag är tveksam till detta. Jag har meddelat chefen att jag vill att HR ska medverka snarast. Just nu lever jag i nuet, går qigong varje dag och har fått tillbaka min energi, glädje och livslust.</p>

Birgitta T 2015-01-08
Tack för att du delade med dig.. Själv tjongade jag in i väggen 2009..Läkaren skrev så dåligt intyg som inte försäkringskassan godtog..(det tog 7 månader innan pengarna kom)..Då fattade jag ett (oklokt) beslut att börja plugga !!!!! För att få pengar till mat o.s.v..I stället för att vila upp mig utsatte jag mig för ytterligare påfrestningar; tentor m.m... Det är lätt att vara efterklok.. Var rädda om er..Birgitta

Princess Nilla 2015-01-08
...man behandlas som pesten på företaget man slet för och de gör sitt bästa för att göra sig av med en så fort de får möjlighet...man har blivit "besvärlig"...grattis och tack för att du slitit extra både helger och kvällar och undvikit sjukdagar för företagets och alla arbetskamraters skull...tack tack tack. Och nu då...finns NOLL chans till att komma tillbaks till ett jobb för en "stresskänslig" är inte intressant att anställa. Godnatt och godbye där tog resten av livets möjlighet att ha en dräglig livssituation slut. Jag bitter? Nejdå....

Anders 2015-01-07
Re Emma. Känner igen stor delar av din beskrivning. Tyvärr oftast så sjukvårdssystemet fungerar. Har man mycket stor tur kanske man får hjälp på riktigt.

Emma 2015-01-06
Bra skrivet! Har varit där själv och är där nu. Men jag fick inte hjälp som du tyvärr :( Första gången provade jag alla möjliga mediciner (antidepp) vilka jag reagerade dåligt på och mådde dåligt av fysiskt istället - hjälpte inte alls. Jag ville ju bara få andas och vila! Inte ha magont av mediciner de sen kom fram till jag inte behövde. Men fick en psykologkontakt och fick va hemma en kortare tid. Lyckades ta mig framåt efter det. Men så rasade livet runt mig, dödsfall i familjen, nytt schema på jobbet, ekonomi i kaos m.m. Kämpade på men fick söka hjälp till slut då jag inte hade nån ork kvar. Gick till vården. De ville ge mediciner trots tidigare försök. Fick inte hjälp av psykologin på lasarettet då jag försökte få dem att hjälpa, inte bara ge mig piller - du har en utbrändhetsdepression den ska din vårdcentral sjukskriva dig för fick jag till svar. Fick träffa psykologiläkaren på orten, han sa att jag inte verkade vara deprimerad (trots topp på deras test för depression/ ångest mm) och vid min ålder (33) skulle man räkna med att inte orka så mycket träning och fritidsaktiviteter efter jobbet (tar mig knappt ur soffan efter jobbet och gråter jämt. Inget känns kul och trodde inte jag skulle klara mig till nyåret ens men för feg för att avsluta allt). Har inte haft ork att byta vårdcentral eller för att ta mig upp ur skiten på egen hand. Jag har bara inte orken och ingen hjälp finns runt mig. Har ingen familj eller vänner som ställer upp, har ingen chans att jobba mindre frivilligt då jag behöver pengarna (annars hade jag sjukskrivit mig själv) och chefen klagar redan på hög frånvaro. Känner mig maktlös! Man vill ju bara krypa in i ett hörn och försvinna och för min del vet jag inte om jag kanske kommer göra just det, jag litar inte på mig själv längre. Har gett upp att det kan bli bättre för länge sedan, om inte jag själv orkar ta itu med det och ingen hjälper - vad ska man göra :( Vet att det är så många fler som förmodligen är i samma sits tyvärr. Men därför blir jag också glad (och lite avundsjuk) när jag ser att vissa faktiskt får hjälp, att vården faktiskt fungerar någonstans i landet. Stort lycka till med allt du hädanefter tar för dig! :)

Madelene G 2015-01-06
Jag hade kunnat vara den som skrev det där! Exakt så var och är det. Jag är ff inte tillbaka efter att ha varit hemma i om ett par dagar 18 månader. Lycka till på din fortsatta väg framåt!

Veronica 2015-01-06
Känner så väl igen mig. Jag var 22 år, när jag första gången fick panikånget på en träning. Och detta var för 20 år sen, då hade inte jag hört talas om utbrändhet, tror inte min läkare hade det heller. Utan jag fick astma medicin, röntgen av lungorn, de tog ekg, men hittade aldrig nåt fel. Mådde så dåligt, så jag klarade tillslut inte göra nånting. Låg bara på soffan, under ett halvår. Men en dag bestämde jag mig för kämpa mig tillbaka, så många tårar och ångest bara för att våga tex gå på stan, köra bil. Men tillslut kunde jag ha ett drägligt liv igen, men ångesten och värken i kroppen försvann aldrig helt, men jag lärde mig hantera den. Men inför folk, så låtsades jag att allt var bra, för man vill ju inte verka "vek". För snart 4 år sen klappade jag igenom ordentligt igen, efter att ha haft fullt upp att hinna med att jobba, ta hand om barnen som ensamstående, hinna va social mm. Blev sjukskriven, fick sjukgymnastik, träffa kurator. Försökte komma tillbaka och jobba, 25%, 50%, 75% och 100%. När jag bara hade jobbat två veckor på 100% blev de för myckat. Så börja om från början igen. Men efter 3 års kämpande att försöka komma tillbaka, hamnade jag på smärtrehab. Där blev jag äntligen trodd, tagen på allvar. Att kunna ha en smärta i kroppen, som inte syns. Går fortfarande till psykolog, men har nu satt mig i skolbänken för att göra en total omvändning i livet, har insett att om jag fortsätter på mitt jobb, kommer jag aldrig att komma tillbaka. Arbetsmarknaden går bara för vinst idag, struntar totalt i individen som utgör det viktiga jobbet. Det är hemskt att så många mår dåligt i vårt samhälle idag, att inte det tas riktigt på allvar. Utan man trampas nästan ner ännu mer i skosulan, för att man inte blir frisk tillräckligt snabbt. Kämpa på alla där ute!!

Lars-Erik 2015-01-06
det du skriver stämmer så bra, det är underligt att jag inte har lärt mig, det är tredje gången jag går sönder, ja jag vet man känner att det är på gång igen men jag mår så bra att jobba, behöver använda huvud och kropp och har så mycket tankar och ideer som måste ut och spring i benen så att arbeta hjälper mig tills det tar stopp, är snart 50 år och har jobbat sen 15 års ålder, har jobbat nästan lika mycket på den lediga tiden som på arbetet, går på utredning om det kan va någon diagnos som är orsaken så nu ska jag försöka vara lugn och inte göra så mycket men det är svårt, orken och kraften är slut men ändå så försöker man arbeta, har bara säsongsjobb sen 09 för även om jag går på bidrag är det svårt att få heltid, det gör att man jobbar som en galning för att få heltid men till vilken nytta

Marlene Eriksson 2015-01-05
Tack för att du delar med dig av dina upplevelser! Med denna artikel kommer du troligtvis att hjälpa många människor att säga stopp. Marlene Eriksson assisCo

Amanda 2015-01-04
känner igen mig i allt och kommentarerna. jag blev utbränd på gymnasiet första gången och tack vare extremt stort stöd från rektorn så fick jag avsluta trots bara 20% närvaro med samma betyg som jag haft innan. Sedan tog det nästan ett år innan jag kom tillbaka, bor och jobbar i norge nu och smällde i igen i höstas. Tappade allt helt, ingen glädje, bara oro och ångest. och den fruktansvärda känslan att känna att man förstör för alla andra runt omkring med. Jag håller på att smälla igen nu. Äter antidep och har jobbat fulltid nu en månad i en helt annan bransch men blev erbjuden en chefposition och tog den. För att vara "en duktig flicka", har jobbat en vecka nu. Bara att de anställda kan nå mig ger mig ångest eller känna att jag ska gå till jobbet. Ett år har jag sagt att jag ska ge det för att få det på cvet. Vet inte längre vad som är rätt o fel eller vad jag ska göra. Men jag tror på er och jag tror på mig att det kommer bli bra tillslut.

medarbetare 2015-01-04
På pricken. Jag har en utbränd kollega och kan inte nog understryka att man gör sina arbetskamrater en itjänst genom att jobba för mycket.Hens orimliga tempo drev upp det allmänna tempot. Omöjligt att avlasta eftersom hen bara accepterade att någon annan gjorde exakt lika mycket och på samma sätt. Jag fick skit för att jag gick hem och hämtade mina barn den tid jag skulle. Nu är jag ensam på avdelningen och har svårt att se att min kollega har nån rimlig chans att komma tillbaka. Hen kommer tillbaka till exakt samma situation som hen lämnade.

Karin 2015-01-03
Så länge man är sjukskriven eller har "sjukpension" får man inte jobba övertid eller sitta över sina arbetstimmar. Jag hoppas att du kommer tillbaka, men begär "sjukpension" om du inte känner att du någonsin kommer tillbaka till heltid. Testa inte ens att prova att komma upp i full tid om det känns oövervinnerligt. Att jobba deltid är kännbart ekonomiskt men det kan vara guld värd psykiskt o det hälsosammaste man kan göra.

Ensam, ibland stark 2015-01-02
Jag har haft dom här utmattningsproblemen i evigheter nu, ingen vettig hjälp, ingen riktig behandlingsplan från sjukvården eller nåt.... Jag är så less på detta så jag kräks. Men, jag har också blivit less på dessa texter om utmattning och allt vad man nu väljer att kalla det. (detta är inte riktat till någon specifik skribent) Varför? Joo, för att allt ikring dessa problem uttrycks i vaga termer, mängder av människor med förmodligen ganska skilda symptom klumpas ihop. Människor utlämnas till sin egna "hurtighet": någon blev frisk av ditten, någon annan av datten, men ok, varför blev jag inte hjälpt av varken det ena eller det andra då? Det verkar inte finnas något intresse att förstå vad det handlar om rent biologiskt, och ofta pratar man bara generellt om "stress" och om depression, vilket det ofta förpassas till - alltså psykiatrin- bara det anser jag är helt galet! Ja, och om det inte finns trygghet i ex. anställning eller i den psykosociala miljön, vem kan då med trovärdighet ge "ordinationen" att "ta det lugnt" och liknande. DET är för mig en provokation, och det stressar mig ännu mer. Jag har gett upp på samhället och vården. Vården har svikit grundligt i behandlingen av min "sjukdom" - eller ska man kalla det min "lathet"? Jag har tack vare min bristande tro på samhället i alla fall tagit bort en stor del av den stressande bördan Den som kommer av att man sträcker ut handen efter hjälp, och ingen är där. Den stressen är borta nu. Tack och lov. Synd bara att man känner sig så oviktig för samhället. OM vården vill vara seriös med detta så är en bra början att verkligen kartlägga problemen, och kartlägga vad som hjälper. Inte klumpa ihop patienterna, och satsa på riktiga behandlingsplaner, oavsett om de är "intensiva" eller ej.

Tomtan 2014-12-30
Tack! Det är precis så! Tack! Lägger en länk hit från min blogg.

Kristina 2014-12-21
Bra skrivet och viktigt! Att vara anställd och att ha en arbetsgivare är en stor trygghet för den som drabbas av utbrändhet. Många lever med stressen som timanställd och visstidsanställd. I det läget kan man aldrig visa sig svag. Tvärtom! Och den dagen man är utbränd är det ingen arbetsgivare som bryr sig. Ingenstans att komma tillbaks till. Jag antar att den här gruppen är stor idag. De skulle behöva ett stort fackligt stöd som inte riktigt finns. Facket stöder de som har en anställning men inte de som står utan arbete.

Gunilla 2014-12-19
Tack Zandra för en mycket bra artikel, en slående beskrivning på utmattningssyndrom. Jag blev drabbad för 12 år sen och kan känna igen mig i allt du skriver. Så viktigt att alla börjar prata om detta och framför allt viktigt för chefer och arbetsledare att ta upp denna fråga om arbetsuppgifter och arbetsmiljön på personalmöten. Vi måste anpassa miljön och arbetet efter människorna och inte tvärtom.

Ensam 2014-10-25
Jag undrar finns det öht någon samlingspunkt för oss som varit sjukskrivna länge alt har sjukpension? Jag gillar min ensamhet allt som oftast men nu är mitt "barn" snart 20 år ung och även om min unge bor kvar hemma än så länge så sköter h*n sej själv allt mer och har sitt liv s.a.s. Jag orkar snart inte med tristessen, bara ha sej själv att prata med på vardagarna och de flesta helgerna under vinterhalvåret Jag har flyttat en del i livet pga av kärlek och arbeten. Jag är idag sjukpensionär för jag skadade mej i arbetet samt blev totalt utbränd när jag likväl försökte arbeta följande 11 åren innan den berömda väggen nitade mej totalt. Har lärt mej leva med det men man blir nog aldrig helt "frisk" även om jag absolut inte är koko i skallen. Jag har hunnit med att gå igenom cancer själv samt att familjemedlemmar och nära vänner har gjort det också,med olika utgång av sjukdomen - jag har ca 2,5 år kvar till att läkarna kan s.k friskförklara mej så än är väl inte faran över direkt,men so far so good. Jag har sökt likasinnade men jag hittar inget på nätet eller i tidningen t.ex. jag kanske letar på fel plats? Det måste ju finnas fler än jag som har en långtidssjukskrivning eller sjukpension och som är ensamma? Någon som upplever samma eller liknande som mej och snart vrålar rakt ut av frustration? Detta är inte bra för ens mentala välmående, verkligheten tränger sej på när man är ensam storparten av dygnet. Jodå, jag har ett särbo/distansförhållande sedan 4 år och ,tja, jag vet inte längre,det tär för mycket att inte ha hela paketet eller inget alls. Särbon är en duracellkanin, frågan är när väggen träffar honom med besked? Jag ÄR värd mer än att tyna bort i ensamhet större delen av mitt kvarvarande liv, jag har humor,jag är hjälpsam, jag är enkel och jordnära,men ändå är jag så ensam medan de få vänner jag har bor på andra orter i landet, mina bekanta blir inte mer än bekanta då de arbetar och har egna liv med vänner de odlade i unga år... ( själv är jag 51 år snart 52) Bor i Skåne... finns det fler likasinnade som jag? En fika? Tips på mötesplats för oss "avdankade" som vill ha ett värdig vardagsliv mellan varven? Någon som kan ge mej förslag?

på väg tillbaks 2014-10-18
En eloge till dig för dina ord till Jimmi Åkesson. Jag är så långt ifrån hans ideologier som man bara kan, men jag önskar inte min värste ovän att hamna i utmattningssyndrom-träsket. Har under många år jobbat FÖR mycket. Duktig flicka, positiv, utåtriktad. Sprack med dunder och brak! Var som ett skenande tåg. Det slutade med att jag bara grät o grät, orkade absolut ingenting. Gick vilse, tappade tråden när jag skulle berätta något, skrev konstiga meningar etc, etc. Min räddning för 3 år sedan var en företagsläkare som helt enkelt förbjöd mig att gå tillbaks till jobbet igen. Blev heltidssjukskriven och fick hjälp på Danderyds stressrehabilitering. Där gjordes en helhetsbedömning med diskussioner, KBT, kroppskännedom mm. Fick börja arbetsträna efter 6 månader 10 procent. Trappades upp sakta. Kom upp till 70 procent där jag är nu. Försiktighet gäller och jag säger ofta nej, har lärt mig att fika, gå på lunch och aldrig jobba över. Försöker också sprida vidare det jag lärt mig till arbetskamrater och mina chefer. Lycka till Zandra och alla andra, Ge inte upp, det blir bättre, andas, Var Din Bästa kompis! Kramar

Eva 2014-10-05
Mycket bra och superviktiga inlägg både från dig Zandra och alla andra som skrivit om sin egen resa därefter.Jag är där nu och inser att jag inte orkar driva på framåt längre..har jobbat mig andlös de sista tretton åren.Den här helgen har jag helt enkelt brutit ihop. Jag gråter om och om igen,är dödstrött vilket inte tillhör vanligheterna. Jag är trött på att orka,göra,finnas för andra,prestera på topp och kropp o psyke säger ifrån nu och jag behöver lyssna på det. Jag arbetar inom kommunal förvaltning och känner mig mycket rädd för att gå till min chef imorgon och berätta för henne hur jag mår och har det. Rädd att bli sedd som en förlorare/att mitt problem läggs ner på individnivå/på mig. Jag har lagt ner min själ/kraft och mkt av min fritid på att jobba över för att hinna med att göra mitt jobb och göra det bra..därutöver har jag tagit på mig andra uppgifter som jag arbetat med parallellt. Samtidigt är vi och har varit underbemannade länge och den personal som kommer in har ringa eller ingen erfarenhet vilket blir extra betungande.Jag är orolig att jag inte kommer få det stöd jag behöver och har rätt till. Jag har uppmärksammat min närmaste arbetsledare vid flera tillfällen senast i veckan som gick. Jag sa att jag inte kan ta på mig mer just nu och att det står mig upp i halsen, att jag har ångest när jag ska gå till jobbet och inte kan sova på nätterna.Jag upplevde och såg att jag inte blev lyssnad på eftersom jag ändå fick mer att göra..Har nyligen sökt ett annat jobb där man oxå vill ha "en stresstålig person" vilket jag ju vanligtvis är. Jag går nu och väntar på svar och hoppas få det jobbet då den stressen är på ett helt annat plan och bara finns där och då,inte dygnet runt.Jag vill ju självklart ha goda referenser från min nuvarande arbetsledning om det blir aktuellt. Det är jag också verkligen värd!Rädslan finns att detta sammanbrott och samtal med chefen kommer bli till nackdel för mig men samtidigt måste min hälsa och välmående gå före.Enligt alla samtal med vänner och familj samt flera tester som jag gjort gällande depression/stressnivå och utmattning så bör jag söka hjälp direkt och inte vänta. Så att läsa era inlägg gjorde mig ju varse och mer orolig att det samtalet kan påverka min situation framåt på olika sätt vilket inte är acceptabelt men jag måste ta risken känner jag.Tack för ert mod att skriva om ett så viktigt och aktuellt ämne och håll tummarna för mig/Eva

Hanna 2014-09-02
Så träffsäker, så exakt beskrivningom hur det är. Jag har själv varit där. Vi tjuvlånar lite citat till en uppgift om psykisk ohälsa - med referenser förstås.

Peter 2014-06-29
Been there and done that! Det som räddade mig var melatonin (sömnhormon), mindre engagemang i arbetet (med resultat att jag halkade efter i lönelyft, men vad är viktigast- lön eller hälsa?), rikare fritid(är idag månskensbonde), samt att jag alltid i given arbetssituation frågar mig - vad är viktigt för mig? Känns det inte rätt så säger jag nej. Jag har på så vis gått från streber till nej-sägar-gubbe. Men än en gång - vad är viktigt för mig? Inte är det arbetet längre i alla fall.

Klara 2014-05-16
<p>Hej Tack för din artikel och att du vågar gå ut med den! Som alla kommentarer här pekar på är det ett stort och utbrett problem. Särskilt intressant var listan på åtgärder. Tur om du har fått hjälp. För mig vägrade flera läkare under ett års tid att sjukskriva mig. Följden blev att jag blev 25% sjukskriven i perioder, SÅ ATT INGEN TOG TAG I DET VERKLIGA PROBLEMET, Försäkringskassan vägrade betala ut ersättning pga dåligt läkarintyg osv. Jag var för fungerande enligt dem. Det slutade med att jag sa upp mig, hittade en kurator som sa att "du är ju utbränd", hittade egna vägar att finansiera det hela (flexibla hemjobb pga att jag har ett fantastiskt nätverk") Det måste mer kunskap och sjukvårdsssystemet måste förändras i grunden så att man får hjälp och inte blir misstrodd när man står där, duktig och slutkörd. KRAM</p>

Mia 2014-05-08
Zandra, tack för du delar med dig. Så bra skrivet. Blev själv 2001, som jag kände det, överkörd av en ångvält ett antal ggr. Insåg att jobbet jag hade skulle jag inte gå tillbaka till. Sa upp mig efter andra omgången sjukskrivning som var på två veckor. Klarade inte av att höra telefonen ringa, inte sitta vid datorn, ja ljud överhuvudtaget. Hela mitt kroppssystem var som fullt påslag. Som om hela kroppen brann. Sov knappt nåt på nätterna. Rastlös. Hjärnan var som en autobahn med tankar. Fullt påslag. Frågan jag hela tiden ställde mig - vad är det som händer, varför...Fick panikångest men förstod inte det var det förrens jag blev inlagd på reumatikersjukhuset i Halmstad för mina ledgångsbesvär. Konstaterades även fibromyalgi. Detta har blossat upp efter ångvälten drog över mig ett antal ggr. Tillkommit låg ämnesomsättning. Älskade ju att vara social, glad, positiv, vara igång, aktiv med mina tre barn, jobba, vara andra till lags, hjälpa till... men inte 110 procent. Tog fullt ansvar för hemmet, barnen, trädgårdsarbete, bilen, fritidsaktiviteter ja det mesta. Sedan 2010 är jag sjukpensionär. Jag tror jag på nåt vis varit i jobb idag om jag fått bättre hjälp i början av min sjukskrivning istället för att få antidepressiva medel. Förstår inte att det ska vara så svårt att få till rätt hjälp då denna folksjukdom pågått så länge. Att gemensamt i Sverige få till en bra vård kring oss utbrända. Alla är vi på olika stadier, jag vet... Alla får så olika slags hjälp. Det är en kamp att vara sjukskriven. Stämmer så väl att man måste vara frisk för att vara sjuk. Vi har ett stort ansvar själva men om vi inte orkar ens att ta luren och ej ens prata? Hjälp till självhjälp..... Jag är glad för din skull Zandra att du jobb för det betyder mycket för både ens självkänsla o självförtroende som är grunden i att må bra. Jag har trampat i gyttjan många ggr om under dessa 13 åren och är på väg upp för trappan o torka mina stövlar igen. Kram från Mia

För ung för att vara utbränd 2014-04-08
Jag är 22 år. Full rulle senaste 6 åren, jobb inom restaurangbranschen med lååånga pass, inga raster. senaste 6 åren har jag sovit fyra, kanske fem timmar per natt. När jag tappade jobbet pga uppsägningar så bröt jag ihop totalt, visst hade jag varit trött och innan men jag visste inte hur illa det var förrän jag blev ledig. Konstant panik i kroppen, ja jag behöver inte förklara allt finns ju i din text. Min sambo hjälpte mig att boka en tid hos läkare, jag skulle aldrig ha klarat av att göra det själv. Men väl där så sa han bara "man kan inte vara så ung och utbränd, det går inte, ditt hjärta arbetar för hårt men mer är det inte". Och självklart blev jag ännu räddare, vad är det då som är fel på mig? Ingen tar mina problem på allvar. Minnesförlusten är värst tror jag, tröttheten kan jag leva med den är jag ändå van vid nu, men att inte minnas saker när jag förut kunde komma ihåg det mesta bara av att läsa det en gång. Kuratorn bagatelliserar, bara för att jag är bra på att dölja mina känslor. Jag skrev ett brev istället där jag skrev hur illa det var, men jag är ung. Upp på hästen igen, så ska det nog gå bra ska du se. Den enda som förstår är mig handläggare på arbetsförmedlingen, hen har varit underbar. Hen pressar mig inte utan hjälper mig men vad spelar det för roll, när jag ändå bara får in 2700 i månaden, jag måste arbeta. 6 månader senare så får jag fortfarande panik när telefonen ringer. Tidigare så blev jag överlycklig över mer jobb, nu börjar jag kallsvettas och hjärtat rusar. Tänk om det är ett jobb? Tänk om jag inte klarar av det? Tänk om det blir som sist, jag står där och fattar inte vad jag ska göra? Jag som alltid var så duktig. Jag som alltid var den som tog på mig allt, ville lära mig allt. Jag var alltid den som jobbade kvar när kompisarna gick ut och roade sig. Jag är 22 och tanken på en "utekväll" är helt absurd, det skulle aldrig gå. Jag är trasig, och ingen vill anställa en ungdom som inte kan jobba utan krav.

För ung för att vara utbränd 2014-04-08
Jag är 22 år. Full rulle senaste 6 åren, jobb inom restaurangbranschen med lååånga pass, inga raster. senaste 6 åren har jag sovit fyra, kanske fem timmar per natt. När jag tappade jobbet pga uppsägningar så bröt jag ihop totalt, visst hade jag varit trött och innan men jag visste inte hur illa det var förrän jag blev ledig. Konstant panik i kroppen, ja jag behöver inte förklara allt finns ju i din text. Min sambo hjälpte mig att boka en tid hos läkare, jag skulle aldrig ha klarat av att göra det själv. Men väl där så sa han bara "man kan inte vara så ung och utbränd, det går inte, ditt hjärta arbetar för hårt men mer är det inte". Och självklart blev jag ännu räddare, vad är det då som är fel på mig? Ingen tar mina problem på allvar. Minnesförlusten är värst tror jag, tröttheten kan jag leva med den är jag ändå van vid nu, men att inte minnas saker när jag förut kunde komma ihåg det mesta bara av att läsa det en gång. Kuratorn bagatelliserar, bara för att jag är bra på att dölja mina känslor. Jag skrev ett brev istället där jag skrev hur illa det var, men jag är ung. Upp på hästen igen, så ska det nog gå bra ska du se. Den enda som förstår är mig handläggare på arbetsförmedlingen, hen har varit underbar. Hen pressar mig inte utan hjälper mig men vad spelar det för roll, när jag ändå bara får in 2700 i månaden, jag måste arbeta. 6 månader senare så får jag fortfarande panik när telefonen ringer. Tidigare så blev jag överlycklig över mer jobb, nu börjar jag kallsvettas och hjärtat rusar. Tänk om det är ett jobb? Tänk om jag inte klarar av det? Tänk om det blir som sist, jag står där och fattar inte vad jag ska göra? Jag som alltid var så duktig. Jag som alltid var den som tog på mig allt, ville lära mig allt. Jag var alltid den som jobbade kvar när kompisarna gick ut och roade sig. Jag är 22 och tanken på en "utekväll" är helt absurd, det skulle aldrig gå. Jag är trasig, och ingen vill anställa en ungdom som inte kan jobba utan krav.

Maja 2014-04-07
Jag hade den tråkiga "förmånen" att ha en arbetskollega som drabbades av utbrändhet. På grund av henne så lärde jag mig att säga ifrån INNAN det var för sent. Annars hade jag nog själv suttit i samma sits.

Timsavimsa 2014-04-04
<p>Detta är något av det bästa jag läst i ämnet. Slutklämmen, "Om fler håller sig till sina arbetsuppgifter och lär sig att säga nej, så kommer det småningom att leda till fler tjänster och färre behöver jobba ihjäl sig" är så klockren att man baxnar. Har själv varit där och kämpar mot monstret varje dag och ser så många kring mig som är på väg mot väggen, men inte kan/orkar/vågar dra i handbromsen.</p>

Flitiga Lisa 2014-04-04
Vad bra att ni tar upp detta ämne! Fint också att kunna läsa alla dessa kommentarer! Själv blev jag utbränd för drygt tio år sedan, kom igen förhållandevis kvickt men jobbar fortfarande med sviter av utbrändheten: större stresskänslighet, försämrad uthållighet, sämre minne, trötthet, nedstämdhet. Livet har blivit mer av en balansgång än tidigare. Men kroppen har också skaffat sig ett försvar: den berömda "kragen", som jag kunde ta mig i och tvinga mig framåt med, drar sig numera undan när jag har för lite krafter så att jag inte kan pressa mig på samma sätt. Driver numera eget företag med dito variation i arbetsintensitet, passar rätt bra. Min historia är tätt kopplad till min perfektionism och jag kände länge att det var ett straff och en börda att ha en sådan personlighet, men nu har jag försonats med det och ser både för- och nackdelar med det. Det gäller att skaffa sig distans till perfektionismen och inte låta den vara slavdrivare, men det är lättare sagt än gjort! Det största goda av det onda jag gått igenom är att jag nu har en mkt större förståelse för andra som har det svårt och faktiskt kan hjälpa dem bättre nu än innan! Allt gott till er alla! Kram

OceanO 2014-04-03
Jag har en annan synvinkel ... Jag har jobbat på en kommunal förvaltning sedan 2006. Har presterat över förväntad under fem år, och har bara fått uppmuntrande ord från min chef, tills omorganisationen som trädde i kraft 2011. Då fick jag en annan chef som har missgynnat mig både löne- och karriärmässigt, och nu håller jag på att förlora jobbet. Jag känner hur jag börjar bli utmatad och okoncentrerad; jag känner hur Arbetsgivaren börja vinna den här kampen … och ingen gör något åt det! Mina kollegor bara ser hur jag bara vissnar ut, och de försöker uppmuntra mig att stå ut med det.

Anna 2014-03-31
Jag har gjort samma resa som du, Zandra, och ibland tänker jag att man borde skriva "har varit utbränd" i sitt CV. För det är arbetsamma, engagerade och kreativa människor som bränner ut sig. Att ta sig ur detta inferno och komma tillbaka är också krävande, men framför allt ger det en oerhörd erfarenhet och styrka. jag kan trösta dig med att det går att komma tillbaka - inte som den där slitvargen som jobbade sig sjuk och inte kunde sova. Men vem vill vara en sådan? Själv bytte jag jobb inom företaget och hade periodvis ett ännu stressigare – men självständigare jobb - än det ursprungliga. När jag för ett år sedan sökte jobb hos en annan arbetsgivare fick jag frågan: - Har du någon gång varit långtidssjukskriven?. - Ja, för tio år sedan brände jag ut mig..., sa jag (och tänkte nu är det kört) - Vad starkt av dig att komma tillbaka. Du måste ha lärt dig mycket på den resan. Beskriv dina erfarenheter?, sa rekryteraren. - Jag kommer nog aldrig att varken orka eller vilja jobba 15-timmars pass under hur lång tid som helst. I stället har jag lärt mig sätta gränser och lägga saker på en rimlig nivå, svarade jag. Jag fick jobbet. Tror att du, med din nya inställning, har goda chanser att komma vidare. Och ingen kommer att klandra dig för att du "bara" gör ditt jobb och inte alla andras. Tvärtom, kommer du att bidra till ett bättre arbetsklimat för alla. Lycka till!

mia 2014-03-28
Känner igen mig helt i det du beskriver. Har varit sjukskriven nu i 7 månader för detta. Har fantastiskt stöd av min läkare och försäkringskassan. Min arbets givare och arbetsplats har jag inget stöd alls ifrån, och det känns jätte hårt. När det är tack vare mitt jobb jag är där jag är idag...sista tiden på jobbet är bara ett töcken pga att jag var/är så sjuk, så jag presterade inte längre så bra som jag gjort tidigare. Så det enda jag upplevde i sista samtalet med min chef när jag blev sjukskriven var besvikelse. ..

Kort 2014-03-26
Kände igen allt i artikeln, blåste på i 110 i 15 år och de sista 10 åren tappade jag bort min fritid.Skrev en blogg om detta: http://kort.webblogg.se/2013/december/i-mer-an-10-ar.html Hade ingen förstående försäkringskassa som erbjöd någon form av hjälp rehabilitering utan de avslog hela min sjukskrivning.

Lill 2014-03-26
Efter en sådan smäll är det svårt att till hundra % komma tillbaka. Det behövs så lite för att trigga igång stresshormonerna igen. Nu går jag snart (en månad) i pension och ser verkligen fram emot detta. Önskar alla att få tillbaks livsandarna igen.

Julia 2014-03-26
Så väl skrivet, så hög igenkänningsfaktor. Rädslan, oron, kraven, frustrationen, omgivningens oförstånd...

Kristina Birkesten 2014-03-24
Tack Zandra för att du berättar! Tack för ditt mod och din vilja att hjälpa andra. Jag blir mycket berörd av din historia. Och jag känner igen mig, var själv där 1998. Jag önskar dig varmt ett stadigt tillfrisknande och att du är rädd om dig! Kram från en medmänniska Kristina

Karin 2014-03-24
Väl beskrivet. Intresset från arbetsgivaren brukar dessutom inte vara särskilt stort när man är sjukskriven inte bidrar längre... Glömskan och förvirringen är verkligen hemsk. Och rädslan över att inte känna igen sig själv icke att förglömma. Företag där de anställda skryter med hur mycket de arbetar imponerar inte det minsta.

Anna 2014-03-23
Så många berättelser, mycket starkt att ta del av! Något jag personligen tänkt på när jag då och då läser platsannonser och söker jobb är hur vanligt, och utan att skämmas (nästan som om det vore något fint)arbetsgivaren beskriver jobbet dom annonserar ut som "högt tempo" och söker personer som är stresståliga. Jag söker av princip aldrig jobb där det står så annonsen, jag tycker vi gemensamt ska bojkotta arbetsgivare som t.o.m i annonserna nästan stoltserar med att dom tillhandahåller en dålig arbetsmiljö. Varför är det bra och fint och tåla stress? När man läser alla dessa vittnesmål förstå man hur kontraproduktiv den selektionen kan vara.

Duktig flicka 2014-03-23
Det här är det bästa jag har läst på länge. För mig var det livsomvälvande och otroligt viktigt. Jag arbetar som gymnasielärare. De första vargåren när man samlar på sig material och planerar lektioner är välkända. Men jag har arbetat i sju år nu och de där vargåren tog aldrig slut. Det har kostat mig mitt immunsystem, att jag isolerar mig under läsåret, att jag känner trötthet som inte går att vila bort, att jag inte är bra nog på mitt jobb. Nu har jag varit sjukskriven i två veckor pga utmattning och panikångest. Det enda jag har fått höra från jobbet är, förutom att kollegerna och eleverna saknar mig, hur länge jag ska vara borta så att de kan ta in en vikarie. Det säger väl allt.

Elillan 2014-03-23
När jag fick en akuttid hos företagsläkaren så sa min arbetsgivare att "det är bara dom som presterar på topp som bränner ut sig". Det här var för 3 år sedan. Vad har jag då lärt mig efter 1 1/2 års sjukskrivning. Jo, good is enough! Det är väldigt osolidariskt mot sina klooegor att alltid göra det där lilla extra. Det skapar nämligen en osund arbetsmiljö där normen är att du ska jobba mer än vad du har betalt för. Jag säger nej, utan att ge någon särskild anledning. Börjar man ge ursäkter får man alltid motfrågor. Jag tar ut pauser och alltid 30 minuters lagstiftad lunchrast. Jag prioriterar mina arbetsuppgifter. De som är intressanta och meningsfyllda lägger jag ner tid på. Har jag möjlighet att kompa ut så gör jag det snarast möjligt så att det blir av. Jag sitter av möten och gör tyst meditering när meningslösa konferenser tråkar ut mig. Jag pratar och skrattar mer med mina kollegor, försöker i möjligaste mån undvika jobbsnack. Kort sagt, jag har insett att det inte är värt att jobba ihjäl sig. För vem tackar dig? Arbetsgivaren, dina kollegor, din familj?

JC 2014-03-22
Tabu att prata om på arbetsplatser. Har man varit hos psykologen är man ett "nut case" och inte välkommen tillbaka! Dom som inte varit där har inte en aning om vilket helveteshål man pratar om. Bra skrivet!

oups 2014-03-21
Är det nagon som vet om det finns vägar tillbaka? Energin och livslusten. Nu är det 5 ar tillbaka och jag kan fortfarande föredra att ligga i sängen, inte ha nagra aktiviteter eller ataganden. Kan man inte komma upp igen utan att känna att man maste anstränga sig?

Kina Bergström 2014-03-21
Så viktig artikel! Vad får oss att inse att vi behöver återhämtning i vardagen? Det är en fråga jag ställt mig om och om igen. Var själv utbränd för drygt 10 år sedan och Zandra, du kommer också komma tillbaka, men det tar tid och sker i små steg. Jag trodde också att det var omöjligt för mig att överhuvudtaget jobba igen. Min psykoterapeut förklarade att när man är utmattad, fungerar inte Hypocumulus, eller vad det lilla stället i hjärnan nu hette. Det är den delen som har med koncentration att göra och närminne. Vilket betyder att just då är man alltså hjärnskadad. Men trösten är att det läker sig självt, genom återhämtning. Hon förklarade också att en normal frisk människa vaknar på en spänningsnivå på ca 0,5 på morgonen och sedan under dagen när man är som mest aktiv, kommer man upp till ca 2 på spänningsskalan. En utbränd människa har höjt sin spänningsnivå under lång tid och vaknar kanske på 9,5. Då förstår man att det inte krävs mycket stimuli för att kroppen ska larma på alla möjliga sätt. Sättet att komma ner i spänningsnivå är genom vila, återhämtning och saker som man mår bra av. Hur ska vi hjälpa människor förstå detta innan de också kör in i den berömda väggen? En återhämtningsrutin i vardagen? Träningsrutin i vardagen? Skrattrutin i vardagen? Träning i att känna igen vad man får energi av? Träning på att säga nej? Ja det jag tror behövs är att höja sitt egenvärde och må bra konto i sitt liv. Jag vill ge dig Zandra ett tröstens ord, det kommer ordna sig med tiden. Du kommer ut på andra sidan som en ny människa och du kommer att må mycket bättre. Kina Bergström Mindsetcoach & Ledarutvecklare

Marine 2014-03-21
Har varit där. För 5 år sedan. Och varje vår sedan dess är lika orolig och lite ångestfylld. Jag drev mig över det där stupet så pass att jag verkligen försökte få ett slut på allt. Idag är jag innerligt glad att jag inte lyckades. Jag har lärt mig mig själv. Lärt mig anpassa mig efter kroppens egna signaler. Jag vågar och orkar säga ifrån. Jag valde att säga upp mig från min tjänst under sjukskrivningen/arbetsträningen. Jag vill inte tillbaka till det yrke jag har utbildat mig för. Aldrig någonsin! Jag brukar säga att man "aldrig skall säga aldrig" men i det här fallet vet jag. Jag blev gravid och fick för första gången uppleva en bra resa. Jag mådde bra. Jag mår bra, är lycklig på ett helt annat vis än tidigare. Och nu har jag valt att vara min egen chef. Utan några större krav. Det är få förunnat, jag vet, men jag tänker inte skämmas, jag tänker ta tillvara på varje chans jag kan att få arbeta med det jag älskar mest och jag tänker njuta fullt ut. Jag lever och är glad att jag överlevde!

koftan 2014-03-21
Känner igen mig exakt, så bra skrivet. Ville bara tillägga att jag fastnade lite för formuleringen att karriären är körd – det behöver den inte vara. Jag jobbar idag igen inom samma bransch med ett jättebra och intressant jobb, fast på annan plats. Jag har aldrig dolt detta i samband med anställningsintervjuer och jag har haft flera anställningar efter min sjukskrivning och jobbat 100%. Tvärtom upplever jag att det kan vara en tillgång (även för arbetsgivaren) att jag vet var mina gränser går, jag kan mina varningstecken och kan signalera att nu börjar jag närma mig min gräns. Hade dock under sjukdomsperioden turen att ha bra stöd både från läkare och arbetsgivare. Dessutom jobbar jag inom kultur, kanske skiljer sig synsättet inom olika fält? Fast mest tror jag att jag haft tur och haft bra arbetsgivare som är intresserade och måna om sin personal. Det är inte alla som har det så, det är nog tyvärr ovanligt… Jag tycker att en stor del av arbetet att bli bra igen har handlat om att dra ner min egen ambitionsnivå. Och det har varit så svårt! Det är jobbigt att inte alltid vara duktig, vem är jag då? Samtidigt skönt att släppa den bilden av mig själv, att det jag gör räcker bra.

CamillaHBerg 2014-03-21
Stort tack för ett mkt bra inlägg. Känner igen mig till punkt och pricka, efter en utmattningssyndrom 2012/2013. Är nu tillbaka på samma arbetsplats men med andra arbetsuppgifter. Vilket känns som en befrielse! :-) MEN sorgen att ha förstört för mig själv för hela livet finns kvar. TACK//C

DITO 2014-03-21
När det kommer till de kroniska trötthetssyndromen och de symtom du beskriver får man inte glömma bort endokrina sjukdomar som kan utvecklas eller förvärras i och med för hög stress. Många jag mött i mitt jobb med den diagnosen har haft en mild binjurepåverkan eller/oxå hypoteryos. Eftersom det är vanligt förekommande hos oss kvinnor så ska man inte glömma bort det. Det diagnostiseras lätt med ett blodprov på Hälsocentralen.

Tobbe 2014-03-20
Känner igen mig i det mesta. Hur går mina ur när man har eget företag? Finns det chans öht att fortsätta. Jag känner att jag ofta sabbar för mig och de andra när jag inte orkar göra vad jag ska. Små saker som blir till en mur utan topp.Ska man konka bolaget?

Marika King 2014-03-20
Jättefint skrivet. Och förstår att det känns hopplöst ibland. Men en sak reagerade jag på. Du skrev: "Det som är svårast är att acceptera att jag kanske aldrig kommer att kunna klara ens hälften av vad jag har klarat tidigare." DET ÄR INTE SANT! Jag har också varit allvarligt utbränd och tagit mig tillbaka. Det tog jättelång tid, men jag skulle säga att jag "klarar av" nästan allt jag gjorde tidigare. Klarar jag av att jobba 16 timmar i sträck? Nej, men det ska jag ju inte heller. Det var ju bl a det som var osunt tidigare. Men jag har ett bra jobb där jag trivs och som är kul (och inte samma som tidigare) - och jag har hög arbetsförmåga när det krävs. Jag är klar i huvudet igen och känner mig levande och fylld av lust. Det kommer tillbaka. Det tar bara en jäkla tid. När det känns rätt, läs gärna min bok Supernova som handlar just om en prestationsprinsessa som blir utbränd… Och lycka till. Livet är inte slut, det har bara börjat:) KRAM!

Patricia 2014-03-20
Känner igen mig så väl! Jag gjorde dock dumheten och sa upp mig när min arbetsgivare var på väg att tvinga mig att arbeta 60 mil hemifrån när jag rehabiliterades. Jag arbetade på distans i vanliga fall. Så jag sa upp mig, friskskrev mig helt och startade företag istället, tänkte att då kunde jag arbeta i min egen takt. Skrattretande. Har nu drivit företag i 6 år och jobbat ca 25% under de åren med en usel ekonomi som följd. Blev sjukskriven igen efter 5 år som egen företagare och min arbetstakt har så klart påverkat min sjukpenning negativt. Tänk om jag lyssnat på min kropp och varit fortsatt sjukskriven istället. Så ni som läser, gör inte om mitt misstag.

camilla 2014-03-20
Tack! Känner igen mig men här slutade det i en stroke/hjärnblödning vid 37 års ålder istället. Synd att man inte är klokare när man är ung.

Bli ditt bästa jag! 2014-03-20
Tack Zandra och alla ni som har kommenterat - med era personliga historier. Jag har samma erfarenhet men har kommit fram till en viktig slutsats som jag vill dela med mig av. På mitt första möte med försäkringskassan fick jag höra "Jag förstår att det är en stor sorg för dig för du kommer aldrig att bli dig själv igen". Jag blev så förbannad! Är hon spåtant eller? Vem är hon att säga så till mig? Jag blev fast besluten att bevisa henne fel. Trots det måste jag erkänna att hon hade rätt - för jag kom fram till att jag inte vill vara den personen som lyckades med att gå in i väggen. Efter mycket förändring i mitt liv är jag nu en mycket bättre version av mig själv. Jag mår så bra, jobbar med min passion, ägnar mig åt mina intressen, har kommit mycket närmare mina vänner och många nya vänner. Jag njuter av familjen och vågar vara mig själv fullt ut. Och ja, jag är mer stresskänslig än innan men jag väljer att se det som en "välsignelse" - det stoppar mig i tid. Men att jag påverkas mer av stress betyder inte att jag inte kan leverera 100%. Det kan jag, men jag vet när det räcker och jag lyssnar på kroppen. Det gäller att välja vilken stress man accepterar i sitt liv och hur man förhåller sig till stressen. Kämpar du med sviter efter utmattning eller är orolig för att du håller på att bli sjuk. Kontakta trimmasinnet.se så får du veta mera!

Vivi 2014-03-20
Du hade kunnat beskriva mig! Samma samma.... Tack för att du satt ord på det!

Kristina 2014-03-19
Tusen tack för din artikel! Oj, vad jag känner igen allt! Sommaren 2000 gick jag in i väggen med buller och bång. Hade under närmare ett år dragits med "eksem" som så småningom täckte hela mig. Dessutom blev min hörsel kraftigt nedsatt. Kroppsliga symtom som jag borde ha reagerat på. Men icke, jag körde på till 150 %. Slutligen, när jag varit på en undersökning rörande detta, så föll jag bara ihop när jag kom hem. Fick panikångest och tog mig inte ur sängen! Sedan tog det fyra (4) år för mig att komma tillbaks på heltid i mitt arbete. Gick i pension 2010, men måste säga att de 6 sista åren innan pension gick åt till att jobba och sova. Och jag blev aldrig densamma igen! Jag har en otroligt låg stresströskel, jag sover mycket och jag som tidigare var en riktig "kursmänniska" har väldigt svårt för att lära mig nya saker. Koncentration och minne är dåligt, ja det är mycket som förändrats till det sämre. Så ni unga människor som är uppe i arbetsliv och karriär, tänk er för! Tänk på att även det som känns roligt stjäl energi, så ta det lite lugnare! Livet är inte bara arbete. Vill avsluta med att jag trots allt njuter av livet som pensionär, med all den frihet det innebär, och att få ta dagen som den kommer utan andra krav än dom jag själv ställer. Och DOM är inte många! ;)

Jag också 2014-03-19
Jag är också en i skaran som blivit sjukskriven pga stress. Men jag blev yr! Och så har jag svårt att sova. Tack och lov har jag en mycket bra chef. Är tillbaka efter 6 veckors sjukskrivning på mina villkor. Jag får ta den tid jag behöver för att komma tillbaka och jobba på ett hållbart sätt men jag är på jobbet heltid. Yrseln är borta hemma men fortfarande kvar på jobb då och då. Har även hittat hjälp i vården med kbt-terapeut, avspänning och medicinsk yoga. Meditation har hjälpt mig jättemycket. Nu har jag det svåraste kvar (för mig). Att inte falla dit igen utan att hitta ett hållbart sätt att arbeta och leva. Tänke på er som fortfarande kämpar. ❤️

Kunde inte säga nej 2014-03-19
Väldigt bra skrivet! Är själv i samma situation efter en ohållbar arbetssituation. Många, många stressymptom innan jag förstod vart det höll på bära hän. Stress, ångest, oro för allt som jag inte kan kontrollera. Är van att ha många " järn i elden" både på arbetet och på min fritid. Inget av detta är möjligt nu. Det otäckaste för mig har varit problemen med närminnet. Obehagligt att resa sig för att gå till annat rum och när man kommer fram vet man inte vad man ska göra där. Kan knappt köra bil, för många snabba beslut. Mina halvvuxna barn skrattar åt mig när jag inte minns saker- men mamma, säger de. Det är smärtsamt och man tror man håller på bli galen. Det går åt rätt håll med hjärnvila, dagliga promenader, slippa hålla i den dagliga organiseringen i hemmet ( vilket är ursvårt att inte blanda sig i). Vad som orsakade detta är precis som ni alla skriver " duktig kvinna/ arbetstagaresyndromet". Kunde inte säga nej. - Det här fixar jag, inga problem. Fick arbeta över för att hinna med ( obetalt) men blev aldrig klar ändå. Trivdes dessutom jättebra med kollegor och arbetsuppgifter. Vem tackar en? - Ingen. Och det är mitt liv som är förstört och lång väg tillbaka. Som tur är har jag en förstående arbetsgivare som förstår och vill hjälpa mig att komma tillbaka på ett bra sätt. Det kan inte hjälpas, är riktigt orolig för att komma tillbaka till arbetsplatsen som gjorde detta med mig. Eller var det mitt fel som inte sa nej tydligare? Till er alla därute som har signaler på långvarig stress- ta dessa på allvar. Ditt liv och din hälsa är viktigare än alla jobb i världen.

Henrik 2014-03-19
Hej! Har själv gjort en liknande resa som tog 2,5 år innan jag jobbade heltid igen. Idag 10 år senare klassar jag mig själv som helt återställd, till och med starkare än tidigare. Tack vare att jag fick träffa en läkare som lyssnade på mig, såg till mina behov och försökte ge svar på alla 100-tals frågor jag hade kunde det som bromsade mig mest suddas ut. Jag hade enorma skamkänslor, jag tyckte jag var minst värd av alla, Skuldkänslorna var lika stora, när jag förstod att det inte var mitt fel att jag hamnade där jag hamnade, det var 1:a gången och jag visste inte bättre, kunde jag klättra upp från den gropen också. Mina goda egenskaper, ansvarskänsla, noggrannhet, hjälpsamhet, att jag sällan sa nej till andra blev också mina största belastningar. Hela mitt liv genomlystes, inte bara jobbet. När jag kunde se alla + och minus började jag lägga mitt nya livspussel och gjorde mig av med bitar som bara var belastningar. De bitar som verkade tunga hade alla något positivt och det lärde jag mig att hitta. Mitt liv blev plötsligt mycket lättare att leva. Jag accepterade mig själv och det jag gått igenom, förstod mycket mer om mig själv och om min omgivning. All nyvunnen kunskap om sjukvården, mig själv, den sjukdom jag höll på att slå mig fri ifrån, gjorde att jag idag känner mig starkare än tidigare. Jag vet att jag inte hamnar i samma sits igen så länge vi har "fred" i Sverige. Jag kände mig som en stor idiot för 10 år sedan. Idag kan jag med stolthet berätta för vem som helst att jag är en dokumenterad "idiot" som inte har några fysiska konstigheter, jag vet att jag har varit för snäll, tagit för stort ansvar, varit för seriös. Men nu hittat en bra balans i livet. Så till er alla som är i eller ser träsket framför er. Det finns en väg runt träsket, det går alltid att ta sig upp ur det och med rätt träning kan det ibland vara stimulerande att hoppa ner i det.

LasseN 2014-03-19
Hej. Förstår mycket av det du säger. Själv är jag arbetslös. När jag blev sjukskriven fick jag ett telefonsamtal från FK med en fråga om jag inte kunde jobba med något annat! trots att jag var sjukskriven!

Anna 2014-03-19
Jag gråter när jag läser, för jag vet... Förvisso blev jag inte utbränd för att jag var Peppiga Pia på jobbet utan pga att mitt psyke varit instabilt så väldigt länge. Idag har jag sjukersättning efter många år av rehabilitering där jag verkligen gjort allt för att kunna komma tillbaka, men det har inte gått. Kram på dej!

Tårar 2014-03-19
Går inte att beskriva hur bra detta är skrivet. Det är precis just såhär jag känner! Fast jag jobbar inte, utan läser första året på gymnasiet på naturvetenskaplig linjen. Senast i söndags märkte jag av "mitt fallande". Jag grät så kopiöst mycket och jag visste inte varför. Jag visste inte varför jag hade en sådan panik. Varför jag helt enkelt inte orkade mera. Det svåra är då att visa hur dåligt man mår inför andra, för att andra vill oftast ha en förklaring till varför man mår dåligt. Men om man nu inte kan förklara, hur gör man då? Jag grät så mycket att jag dagen efter såg att jag fått som blåtiror kring ögonen. Jag vet inte hur jag ska göra för att få hjälp, för att visa att jag mår dåligt. För det är när jag visar att jag mår dåligt som det i princip blir ännu värre. Då jag känner mig vara så långt ner på botten som det bara går. Nästan ännu längre ner. Jag hatar att visa mig svag, är ofta den personen som alla kommer till för att finna stöd och tröst, och jag älskar att vara den personen! Men det svåra är då att man blir sämre på att söka hjälp själv. Denna text satte verkligen ord på det jag själv inte kunnat, så tack! Tack Zandra och naturvetarna!

Räven 2014-03-19
Så sant beskrivet. Så obehagligt "head on"... Att acceptera allt detta FÖR SIG SJÄLV är en enorm tröskel - och ändå finns inget alternativ - inte om man ska klara ett "vanligt" liv.... Den stora bonusen är att kunna ge nån form av insikt till kollegorna när man kommer till baka - om man nu gör det... Den "psykosociala arbetsmiljön"... BINGO

Janet 2014-03-19
Tack Zandra för en alldeles utomordentlig artikel! Du beskriver så bra så jag överväger faktiskt att skicka den till min chef :). Stämmer ju på pricken! Åter igen tack :)!

Envis och duktig 2014-03-19
Bra beskrivning, jag känner igen allt. Inte lätt att prioritera sig själv. Långvarig värk och sömnproblem försatte mig i samma situation. Det tar många år att läka så pass att det fungerar någorlunda igen. Blunda inte för varningssignalerna, lägg i bromsen, säg nej i tid och varje dag. Ta pauser. Livet är för kort för att stressas bort eller värkas iväg. Var rädd om dig! 48 år när det rasade för mig. Efter 3-4 års alternativbehandlingar och egen träning började jag på mitt gamla jobb och gick upp på 50% Från 0 i flera steg. Nu 60 år och hoppas kunna klara de sista åren till pension.

Barbro Engvall 2014-03-19
Har gjort en del av resan! Rasade rent fysiskt 2002, och senare mentalt. Jag fick feber varje dag i ett och ett halvt år före raset. Arbetade ändå förståss, provade alla arbetstider Hel, halv, 3/4. Kroppen fortsatte varna med alla medel och jag lyssnade inte. Det slutade med dubbelsidig lunginflammation med vätska i lungorna och hjärtsvikt och har nu pacemaker och den lilla kraft kvar som jag förtjänar pga av min okunnighet. Min "utbrändhet" får jag nog ha resten av livet. Både fysiskt och mentalt är jag en annan människa än jag var. Skulle tro att min kraft är hälften av vad den varit och att jag är väldigt "lättstörd" i min balans. Jag känner igen mig i allt som här skrivits. Till och med positiva upplevelser tar på krafterna så jag måste sova mig i balans igen, i många timmar. Trots att jag älskade mitt arbete eller just därför blev det så här. Jag brukar kalla det "duktigflicka syndromet" för mina vänner.

Märta 2014-03-18
Stort Tack för artikeln. Jag säger också, så bra skrivit man tror att det är "jag" det handlar om. Jag hamnade i denna situation 1999, och tack vare sjukvården, chef, arb.kamrater, facket, försäkringskassan så har jag kommit tillbaka till jobb,50% och sjukpensionär 50%. Jag tillhör dom som fått bra hjälp, men det tog ca.6år. Att få gå på jobbet är väldigt värdefullt, lära sig att umgås igen t.ex.Jag ramlar nerför någon gång nu och då, men lärt mig klättra upp igen.Sömnen är svårast att hantera tycker jag.En total "korslutning" är svår att komma tillbaka från.

duktig flicka 2014-03-18
Jag inser att jag ska börja lyssna på mig själv. Nu. Innan jag är ända framme där. Tack.

Fredrik 2014-03-18
Gå in i väggen, ramla ner för stup, bli urholkad och tom. Min version: Jag har tappat fotfästet helt. Det började på dagis där jag blev mobbad, sedan hemma frystes jag ute alltmer (min familj skrattade åt mig när samtalsämnen tog slut), vidare till grundskolan där jag blev mobbad, gymnasiet där jag fortsattes att mobbas, sen blev det studier vid juristlinjen och krogjobb som dörrvakt (ingen slump). Jag var ansedd som en envis person med intelligens och integritet, stålmannen som aldrig ger upp och tålde mer än de flesta. Men jag sparkade människor ifrån mig om de kom för nära. Man kan säga att jag nu har inga vänner. (Behöver jag förresten berätta att jag tränade kopiöst mycket på gymmet och boxningsklubben sen jag var 14? Jag är nu 30 och har ont överallt.) Jag kom på mig själv att surfa in på hemsidor som tillhörde Dignitas och andra självmordskliniker. Innan dess så gjorde jag en vasektomi när jag var 26. Vägrade sätta ett barn till min hemska värld. Jag skar mig själv emellanåt för att slippa känna inåt. Besökte en psykolog och hon blev livrädd för mig, det syntes på henne. Besökte en annan psykolog och han föreslog att jag skulle frivilligt läggas in. Att jag kunde bli farlig. Vad jag vill säga med detta är att om du finns där, du som känner igen dig i min text jag skrivit efter whiskey-pimplande och porrsurfande - trösta dig med att du är inte ensam. Jag är av samma själ och tänker på dig. Önskar dig bättre.

eva 2014-03-18
<p>Detta är som jag hade skrivit det själv. Tyvärr sä mår jag inte bra trots att det gått över tvä år. Jag har även fått ätstörningar och kan fortfara de inte koncentrera mig. Det fortsatta försämrade fysiska tillståndet och avsaknaden av glädje samt att man åldrats minst tio år... Ewa</p>

Lisa 2014-03-18
Amen. Det är precis som du säger. Och det är helt omöjligt att förklara för många. Min arbetsplats är jättebra och varken mina kollegor eller min chef har några problem att förstå varför jag helt enkelt inte KAN jobba heltid. Jag var helt sjukskriven i tre år, fick sen börja på två timmar två ggr i veckan. Sen har det trappats upp sakta men säkert och det har gått bra. Ända tills jag tog mig vatten över huvudet och försökte gå upp på 75%. Det höll några månader och sen var jag nästan tillbaka där jag började... Som tur är verkar det åtminstone ha bevisat även för FK att jag faktiskt inte klarar mer än 50%, så det är ju alltid något... Kämpa på, det kommer en ljusning även om det kan vara svårt att tro. Ta det bara luuuuugnt. :)

Dennis 2014-03-18
Film och musik var mitt stora intresse här i livet. Utmattningsdepressionen blev förklaringen till varför jag inte längre lyssnade till musik och varför jag blev extremt rastlös efter bara fem minuter film. Det dröjde många år innan jag kunde diskutera en film jag sett, eftersom jag i princip aldrig mindes dem. Än idag är det en stor utmaning att läsa böcker. Jag verkar ha tappat den förmågan. Idag ser jag symptomen tydligt i min omgivning. Denna kvartalshysteri som präglar vår tillvaro, där vi alla ska öka 5-10% i effektivitet och förtjänst per kvartal, kväver de anställda med orimliga krav. Det kommer att slå tillbaka. Vi människor är lika bräckliga som systemet vi befinner oss i. Ständig tillväxt må vara bra på pappret, men så länge individen inte har en chans att växa i samma takt som kraven ökar på oss så kommer vi att duka under. Tillväxtkraven imploderar. Inom mig rasade ett liknande system samman. Idag har jag, stålmannen, utvecklat diabetes, psoriasis och kronisk magkatarr. Det är tre kroniska sjukdomar som alla yttrar sig när kroppen system bryter samman. När kroppen går sönder.

Maria Liljenberg 2014-03-18
Så väl du känner mig ;) Det värsta är att trots att jag gjort ungefär samma resa som du beskriver så har jag tydligen lärt mig så lite... har varit sjukskriven i fem veckor och har ytterligare fyra framför mig. Tusen, tusen tack för denna artikel och inte minst för fortsättningen. Jag har en fråga till dig som är dietist också; eftersom jag dras med både pcos och endometrios och följderna efter en behandling (+24 kg på tre månader) samt en graviditet plus depression så har jag börjat med LCHF för att bli av med några kilon samt för att min kropp mår väldigt bra av att slippa alla kolhydrater/sockerberoende. Vad säger du om det? Missar jag något viktigt ämne när jag utesluter alla kolisar? Mvh och tack än en gång! Maria

Aino Mellin Svanqvist 2014-03-18
Jag "rasade 7 källartrappor ner" Detta var före gå i väggen-tiden. De flesta förstod att det var svårt att försöka ta sig upp. All tid jag hade gick åt till att arbeta ½-tid och ta hand om våra 2 flickror. När de vuxit upp arbetade jag 1/3-tjänst och klarade inte ens det, utan var sjukskriven ½ den tiden. Fick rehabilitering minst 2 ggr med kroppskännedom (som jag aldrig fick att fungera). Fick sjukpension för 12 år sedan och har saknat vissa delar av arbetet dock inte mina arbetskamrater!

Kalle 2014-03-18
Bra Zandra!

Faller, jag faller... 2014-03-17
Vad ska man göra när det är jobbet som är fristaden? När alla stressmoment ligger i att bråka mad sjukvår och kommun för att barnen ska få rätt diagnos/hjälpmedel/skolgång. När man inte kan säga NEJ jag orkar inte. Varenda en av dina varningstecken har jag. Alla vet att jag snart -närsomhelst-faller, men ingen kan hjälpa mig. Ingen kan avlasta och jag kommer ingenstans. Jag får ingen hjälp! Jag står ensam och stångar huvudet i den vägg som heter MYNDIGHET. Vad gör man då?

Jessica 2014-03-17
Tänk att inget händer. ... det jag läser är jag år 2000.När jag inte längre orkade motstå sjukskrivningen sa doktorn: "japp du uppfyller alla krav på utbrändhets depression, utom att du har inte försökt ta livet av dig. Än." Inget tack, bara magsår och social fobi från jobbet. Ett högt pris för att vara duktig. Många långa envisa år har lärt mig att säga nej och stop. Ibland är det lätt men oftast så svårt. Har man trillat över kanten en gång och kommit upp igen lär man sig leva med stupet vid sin sida så småningom. Men det tar tid.

linda 2014-03-17
Jag sa upp mig från mitt jobb okt förra året för att jag inte orka med dom långa arbetsdagarna och stressen att man skulle alltid vara så snabb som möjligt. jag sa till mig själv att jag skulle söka upp läkare när jag hade slutat, men fortfarande inte gjort det (kanske på tiden), man vill inte inse att det är allvarligt, man skall ju inte bli utbränd när man är i 20års åldern tänker i alla fall jag. jag är lite piggare om dagarna men tröttheten och olusten på att göra saker sitter fortfarande kvar. även om jag har förlorat en del pengar på att jag sluta tycker jag att det är helt klart det bästa och rätta beslutet. det hade tagit för lång tid att besöka läkare först, då jag redan vaknat upp i hjärtattack flera gånger när jag körde lastbil. tycker det är bra att ni tar upp detta, det borde fler fackförbund göra och kanske borde påpeka för mitt förbund.

Eva-Karin Berglund 2014-03-17
Vi som varit där vet hur det känns. Det är ditt och våra liv du beskriver, och du beskriver det mycket bra! Jag var sjukskriven ett år - trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka, trodde aldrig att jag någonsin mer skulle bli glad, få lusten tillbaka. Nu har jag det, jag har fått lusten och orken tillbaka, men vägen har varit lång. Jag har nu arbetat på min tidigare arbetsplats i snart fyra år sedan jag "gick i väggen". Jag har arbetat heltid under denna tid. OCH jag har "bara" arbetat heltid! Precis som du säger är det enormt viktigt att vi bara gör vårt jobb, ingen betalar oss för att vi gör mer. Ingen betalar oss för att vi är duktiga flickor. Min kollega sa en gång: "Dina goda sidor - att alltid ställa upp, att alltid säga ja, att alltid vara snäll och tillmötesgående mot andra - alla de där goda sidorna gynnar bara andra, aldrig dig. Du måste tänka mer på dig själv för att kunna hjälpa andra. Jag tror att för allas bästa handlar det om att finna balansen. Jag har funnit min och jag tror att du och alla andra drabbade kan finna er. Men ge det tid, det kommer, men ge det tid.

Nettan 2014-03-17
Mkt av det du skriver är som om du skrev om mej men ja sa upp mej var borta nästan 10 år .Försökte byta bana med annat jobb men de va vården som va min grej så för ca 3 år sedan sökte jag en fast tjänst och fick den är över lyck lig att ngn vågade sattsa på mej efter allt . Jobbar nu 64 % och trivs mkt bra men ibland känner jag av stressen i kroppen när det blir mkt runt mej men jag har lärt mej varningsklockorna. Så nu funkar det bra . Lycka till alla men försök att tänka innan de går så långt. mvh Nettan

Katarina 2014-03-17
Så mitt i prick! Och ja, arbetslivets förlorare. Jag sa upp mig, frilansade i Sverige och Norge (en annan sorts stress men jag hade kontroll över MIN arbetstid). Nu när jag inte vill åka runt så är det problem att hitta jobb, max 70% kan jag jobba. Finns dock inget "medicinskt utlåtande" på de resterande 30% vilket gör det hela lite omständigt. Får ha lite olika jobb... Jag har satt ner min fot,vill bestämma själv, ställer krav, irriterar mig på avtalen "heltid till alla" , det vinner bara arbetsgivaren på tyvärr! För när det saknas personal kan tjänstledigheten dras in och du flyttas runt som en schackpjäs där det saknas personal (är ssk). Och att dessutom bara klara dagtid är ingen hit heller i yrket jag valt:( Men jag gillar mitt jobb även fast jag bara klarar dagtid och 28 timmar/vecka!:)

Yvonne A 2014-03-17
En av de bästa beskrivningar jag "läst" eftersom jag efter 10 år fortfarande inte kan läsa någon längre text. Tack äntligen någon som beskriver vad jag känner och har känt. Tack Zandra Hedlund och naturvetarna .

Jag 2014-03-17
EXAKT så som du skriver upplevde även jag det. Men haft svårt sätta ord för det. Man blir aldrig mer den man en gång var och ingen annan än de som själva drabbats kan förstå hur det är. Tack för du delar med dig

Före-detta-super-kvinna 2014-03-17
Tack för att du delar med dig av din erfarenhet! Du beskriver MIG/MITT LIV! Jag visste att någon var fel när jag åkte förbi dagiset utan att stanna för att hämta min pojke! Skrattade åt att jag glömde lägga mascara på ena ögat eller den gången som jag bara rakade ett ben bara! Skämtade åt att jag la min "nya" mobil som jag hade fått av maken i DISKMASKIN och satte igång den! De nätterna som jag sover 2 timmar eller mer är lyx!! Jag har fortfarande så ont i kroppen och är så uttömd av energi att jag inte orkar gå upp för att gå på toa!!! Det är sant INGEN TACKAR! Man blir en börda! Ingen rolig person! Suck..... suck..... Orkar ej skriva mer utan tackar igen Många styrkekram till dig ❤

Annika Bäckström 2014-03-16
Så underbart att läsa om än det beskriver ett helvete! Jag kan känna igen mig till 100%, varit med om precis detta. Föll över stupet ;) första gången 2001, började ovetandes denna vandring/springtur/maraton 1998 och "lyckades" med konststycket igen 2011...trodde liksom inte att det var möjligt. Jobbet var en stor faktor men även mitt privatliv som innehållit en galen blandning av händelser, allt har givetvis rullat på sida vid sida. Känner mig rätt okej på det mentala planet, men den kroppsliga värken har inte återhämtat sig än. Men som du beskriver, hur vet jag egentligen när jag är fullt frisk? Jag kan inte säga till en ny arbetsgivare att jag är 100% arbetsför, och hur intressant är jag då :/ ?? Slutade mitt jobb i höstas pga min höga sjukfrånvaro, jag valde detta själv för jag kände att det inte längre var värt att försöka då arbetsgivaren inte riktigt var av samma uppfattning. Hade då jobbat på denna arbetsplats i 23 år....det kändes sådär...men idag 5 månader senare så ångrar jag inte det beslutet! För första gången kan jag iaf ta hand om mig själv, och jag är fast besluten att försöka starta eget. Min enda chans att klara mig, att vara min egen! Men det är skrämmande hur vi idag, 2014, hanterar denna sjukdom! Skamligt och skrämmande är det!!! Men tack för att jag fick läsa detta, otroligt bra skrivet :)

lena klarasdotter 2014-03-16
Har själv varit i detta sedan 2002. Skolsköterska som älskade sitt jobb. Idag 2014 är jag sjukpensionär. För fem år sedan skrev jag en bok om vad som hänt i mitt liv fram till fallet. LIVET ÄR DEN VÄG DU REDAN GÅR, av Lena Klarasdotter. Finns på Bokia. Tack för den raka tydliga beskrivningen av händelseförloppet. Ha det så gott du kan!

Karin 2014-03-14
Det är precis som om du skrev historien om mig,,,,

Vidbränd 2014-03-14
Tyvärr fungerar inte vårt sociala skyddsnät när vi drabbas av något som är så "förlamande" som utbrändhet/utmattade. Ingen förstår (fast de säger att de gör det) för annars hade ingen begärt att man ska komma "tillbaka" inom ramen av ett halvår. Tyvärr, vi "utbrända/utmattade" går ej att sätta inom samma ramar. Vi utsätts dessutom för en sådan stress av försäkringskassans "förväntningar" att hålla oss inom normen för "normal" sjukskrivning att man bara mår sämre av det. Dessutom gäller det att bli utbränd vid rätt årstid... de program som finns för utbrända/utmattade som åtgärd ligger ibland säsongsvis.. tro det eller ej. Tänk om jag vetat.. tänk om jag hade den kunskap jag har idag.. Vem vet? då kanske jag aldrig hade blivit utmattad? Eller hade jag varit mottagen för den informationen/kunskapen? Ibland kanske livet ger en en läxa? Jag har iallafall rest mig och står nu "stark", fast det tagit tid. För det finns ALLTID hopp...

Anna-Lena Nordén 2014-03-14
<p>Hej Kicki, Vi beklagar att Naturvetarna brustit i att ge dig hjälp och stöd utifrån dina behov när du var sjuk. Tyvärr var vi inte ensamma om denna brist på kunskap om utbrändhet för 12-13 år sedan då detta hände. Idag arbetar Naturvetarna aktivt med arbetsmiljöfrågor och utbrändhet, bland annat genom att ha en ombudsman som ansvarar för dessa frågor. Vår roll som facklig representant är att vara ett par extra ögon och öron i rehabiliteringsprocessen, så att individen får det stöd som hon eller han behöver. Vänliga hälsningar Anna-Lena Nordén, ombudsman med ansvar för arbetsmiljöfrågor på Naturvetarna</p>

Kicki 2014-03-14
Det gläder mig enormt mycket att ni publicerar den här artikeln. För 12-13 år sedan var jag utbränd. Jag hade en helt omöjlig arbetssituation och mådde fruktansvärt dåligt. När sjuktransporten kom och hämtade mig vägde jag 42 kilo. Till mina 175 cm är det inte mycket. Jag förlorade en del kognitiva förmågor som jag inte fått tillbaka sedan dess, min mage har sedan dess alltid varit enormt känslig, min stresskänslighet kommer alltid att vara väldigt hög. Jag hade totalt klappat ihop. I denna röra ringde jag mitt dåvarande fackförbund. Jag vet att jag ringde flera gånger och även grät under dessa samtal för jag var så fruktansvärt slut i både kropp och hjärna. Jag bad om hjälp flera gånger. Varje gång jag ringde fick jag prata med en ny person och fick dra hela historien igen. Det var fruktansvärt ansträngande då. Den enda hjälp jag fick var att den jag pratade med sa att jag borde bli omplacerad, men eftersom ingen passande tjänst fanns rådde det arbetsbrist och det var ett legitimt skäl för uppsägning. Arbetsgivaren ville jag skulle skriva på papper så jag inte kunde komma i efterhand och kräva saker av dem. Det gjorde jag eftersom jag inte visste bättre och inte fick några svar från mitt fackförbund. Nu i efterhand har jag förstått att det är kutym att man får ett avgångsvederlag när man blir uppsagd, att man får stöd från sitt fackförbund i de förhandlingar som blir vid en uppsägning på ett helt annat sätt än jag fick. Pengarna hade jag kunnat använda till rehabilitering. Det personliga stödet hade jag kunnat använda till att bygga upp mig själv som människa igen. Att veta att någon tror på en och tar en på allvar är en fantastiskt vacker gåva. Jag avslutade mitt medlemskap väldigt fort efter min uppsägning och har sedan dess skytt fackförbund. Jag fick ingen hjälp när jag verkligen behövde det, när jag var som allra skörast och mest sårbar. Det gläder mig att Naturvetarna verkar ha förstått att utbrändhet är ett mycket farligt tillstånd. Ta hand om andra som ni inte tog hand om mig. Ja, det var hos Naturvetarna jag var ansluten.

fd superkvinna 2014-03-14
En sån bra beskrivning! Det enda jag har att anmärka på är varningstecknen. Om man upplever de som tas upp där har man nog egentligen redan passerat gränsen för vad man tål. Det finns andra tecken som går att upptäcka mycket tidigare. Låt oss vara rädda om oss själva och varandra!

Albert 2014-03-13
Jag känner igen mig i samtliga varningstecken. Men för mig handlade det om snarare om "boreout". Då jag på min förra arbetsplats blev totalt understimulerad ovch fick ständigt underkvalificerade arbetsuppgifter (om ens några). Nu trivs jag mycket bättre med "många bollar i luften" och större ansvar men visst har jag börjat tänka att man snart får säga, om inte stopp, så vänta. Som sporthatare och bibliofil, måste jag dock hålla med om att motion har en positiv effekt. Det behöver inte vara nått avancerat, promenader har hjälpt mig.

trött - så trött 2014-03-13
Det är ett elände - och varför kan man inte säga stopp?? Duktig flicka syndromet - är VIDA utbrett i landet. Nån sorts rädsla för att "få sparken" - om man inte ställer upp på vad-som-helst. SÅ tråkigt att känna sådär. Jag är pensionär och jag är också trött - sover bort dagarna. Inget är roligt - sömnen är splittrad - och mänskliga kontakter har blivit noll. Kan även en pensionär som tappat bort alla kontakter - "gå in i väggen"?? Jag känner igen mig i massor av vad som skrivs i den här artikeln.. Jag hoppas att personen som artikeln handlar om - kom ut STÄRKT - på andra sidan - och klarar resten av sitt liv - på ett sätt som inte innebär denna otroliga stress!

Mina sidor

Om inloggning
Glömt lösenordet?
Avbryt

Fyll i ditt medlemsnummer. Vi skickar ett nytt lösenord till den e-postadress vi har registrerad för dig.

Om inlogg på Mina sidor

Ledaren

På nytt jobb

Fråga en naturvetare