Månadens fråga: Är du rustad för ett jobbyte?

som säsongsanställd på länsstyrelsen anses jag inte värd att lägga kompetensutvecklingspengar på. att staten dessutom lagt in i sitt system att på alla sätt undvika att fastanställa oss säsongare gör att jag hela tiden hamnar längre och längre bakom mina fasta kolleger. oerhört frusrerande!!!

Jag jobbar i en liten organisation, och det har varit helt upp till chefen hur pass mycket kurser vi fått gå. Den första chefen hade det som "krav" på sin personal att vidareutveckla sig, vilket var mycket uppskattat. Den senaste mer efter behov. I ett fall använde min kollega en kurs som en del av löneförhandlingen. Att gå en dyr kurs är dyrt för små organisationer, så om du verkligen vill utvecklas (och därefter kunna få högre lön) är det kanske värt att få den dyra kursen istället för en löneökning det året. Det går ju att räkna på. Min kollega fick igenom det, och har nu både ökat sin lön och bättrat sin CV. Dessutom kan kompetensutveckling vara i form av att vara med på nya slags möten eller seminarier, få en coach/mentor, få nya ansvarsområden. Det behöver med andra ord inte kosta företaget mycket. Alla vägar är värda att utforska när marknaden ser ut som den gör.

I dessa skakiga tider verkar arbetsgivaren just spara in på kompetensutveckling. Jag tror inte det har varit nått sedan -09. Och har man just ambitionen att kommma vidare känns detta som en ond cirkel.

Svar till Maria PhD. Problemet är att vi inte vet hur många personer den inhyrda personalen är. Vi jobbar med att hitta dem, så hör av er till Naturvetarna ni som är berörda. Självklart hjälper vi de medlemmarna på samma sätt som andra. Om det behövs så kan det bli aktuellt med förhandling med bemanningsföretaget.

Jobbade nästan 10 år på ett litet företag, och där var väl kompetensutveckling mer eller mindre ett skällsord. Men jag kan på något plan förstå ledningens inställning. Är man ett litet företag med begränsade resurser och arbetsuppgifterna och målen är rätt väldefinierade så är det svårt att hitta ett hållbart motiv till att skicka iväg personalen på div utbildningar, i synnerhet om verksamheten är mycket speciell och kompetensutveckling med kvalitet skulle betyda en halv till en termin på högskola. Min uppfattning är att kompetensutveckling är en fråga som måste drivas på en facklig nivå för att få någon tyngd. Krasst sett så tror jag många arbetsgivare tänker något i stil med "Varför ska jag betala för den här personens utveckling för att han/hon ska bli mer attraktiv på arbetsmarknaden om jag måste sparka honom/henne. Han/hon funkar ju för det han/hon ska göra här och nu." Det är nog bara på större företag där man kan räkna med någon vettig kompetensutveckling och det finns ju inte så många kvar nu för naturvetare längre. Jag tror att fokus måste läggas mycket mer på utbildning när man väl blir arbetslös. Det är ett j-la slöseri med pengar att ha dessa jobbcoacher åtminstone när man kommer till arbetsförmedlingen som akademiker. Man borde omedelbart göra en inventering av personens utbildning och försöka ringa in om det finns något som saknas. Därefter ska man fort som attan sättas bakom skolbänken (det är bara 80-talister som lärt sig att det är ok att sitta på skolbänken). Kombinera a-kassa och studiebidrag så att folk kommer upp i en vettig inkomstnivå. Självklart så ska man vara aktiv på arbetsmarknaden, men det finns nog många som kan vittna om att man, när man väl blir arbetslös, måste räkna med runt ett års arbetslöshet, så man hinner garanterat plocka några högskolepoäng innan man får ett nytt jobb. Och som Sally brukar säga "Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke". Och vad bemanningsföretag anbelangar så är dessa ett otyg, men det är som Pandoras ask. Nu har man öppnat den och dessa företag är här för att stanna. Fackens uppgift blir nu att försöka parera effekterna av deras framfart. Att man kan gå med på att anställningslagen inte gäller personer med spetskompetens är mig ett mysterium. Akademikerförbunden borde i den här frågan verkligen fundera på vilka en medlemmar är. Jag är nu anställd av ett bemanningsföretag och har varit uthyrd till samma kund i drygt ett års tid. Men någon fast anställning hos bemanningsföretaget är det inte tal om just eftersom min spetskompetens gör att jag är svårplacerad på andra uppdrag. Hur tänker facken i den frågan? Uppenbarligen så anser både de och bemanningsföretagen att kompetens är något som ställer till med problem.

Jag kan inte göra annat än stämma in i Kims påstående här ovanför: Att diskutera kompetensutveckling är som är som att sätta plåster på något som håller på att förblöda ymnigt. Enligt tidningsrubrikerna är det 1200 som får gå från AstraZeneca. I denna siffra räknas endast den direktanställda personalen. Enligt vad jag förstår ser det ut där som i branschen i övrigt, en stor del av arbetskraften är inhyrd från bemanningsföretagen. Hur många är dessa? Vad gör facket för dem? Det framgår ingenstans i någon nyhetsrapportering. Den fast anställda personalen får antagligen hjälp och stöd, vilket de förstås är värda, men vad görs för bemanningspersonlen? Detta är verkligen ett B-lag, ingen behöver ta något ansvar. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om folk på AZ fär tllbaka sina tjänster som inhyrda från bemanningsföretag ett par månader senare. Skenmanöver?

Min arbetsgivare beviljar ibland kurser och konferenser o dyl åt de fastanställda, men jag har inte varit på någon då jag bara har ett vikariat. Men jag sköter min egen kompetensutveckling! Jag vidareutbildar mig på distans på universitetet, reser på forskarseminarium och betalar flera kurser ur egen ficka - pga brinnande intresse! Mvh Leg. Djursjukskötare

Visst är det vackert med kompetensutveckling. Det gagnar både individ och samhälle. Helt PK. Ytterst handlar det om vilken kompetens arbetsmarknaden efterfrågar. Men... Du kan ha hur mycket kompetens som helst, men finns det INGA JOBB inte ens om du utökar din kompetens inom ditt yrkesområde, tjaa då återstår att starta eget eller att bli arbetslös. Glöm inte bort att dagens anställningsbara, dvs de med s.k. rätt kompetens företrädesvis är under 40 och ju billigare att anställa desto bättre. Sedan har vi eländet med bemanningsföretagen som sprider sig som en löpeld på arbetsmarknaden. Bemanningsföretagen marknadsför sig med att de ger sina konsulter på kundföretagen kompetensutveckling. (Skitsnack, men låter bra. Utveckling av kompetens får du genom att jobba och de flesta om de får välja jobbar hellre som direktanställd än konsult på bemanningsföretag). Perfekt, för alla vill vi ju vara konsulter på bemanningsföretag, eller... Idag går de flesta jobb inom life science genom bemanningföretag och därmed skapar ett B-lag på arbetsmarknaden med otrygga/otydliga anställningsvillkor och lönedumpning. För det finns nästan inga andra jobb att söka. Strategin idag är att så långt som möjligt minska antalet direktanställningar till förmån för anställningar som konsult hos bemanningsföretag. För det är mer flexibelt (vinstgivande) för arbetsgivaren. Dagsläget för många inom life science är att de sannolikt behöver bredda sin kompetens så mycket att vi snarare kan kalla det omskolning. Arbetsmarknadssituationen inom life science är katastrofal och har så varit under många år. Många har tvingats söka sin försörjning inom andra områden. Kan detta kallas kompetensutveckling? Vi behöver en offentlig debatt i betydligt större utsräckning än vad som förekommer i dag om arbetsmarknadssituationen och dess villkor inom life science. Vad gör facken egentligen i ämnet? Det är för tyst! Att prata om kompetensutveckling här är som att försöka sätta ett litet plåster på något som håller på att förblöda ymnigt. En aspekt är att man snarast bör se över antalet utbildningsplatser inom life science på universitet/högskola och minska på dessa. Detta kommer naturligtvis att bemötas med stort motstånd eftersom universitet/högskola får betalt per examinerad student. Reinfelt verkar ha rätt med sin boktitel att vi är "Det sovande folket". Men jag misstänker att fler och fler börjar vakna när de inser att deras "kompetens" inte räcker när det finns för få jobb. PhD life sci, 45+ med familj, arbetslös

Som statligt anställd i uppbygnadsfasen för en mer moderniserad forskningsmiljö - med investeringar i både utrustning och personal - har behovet av kompetensutv varit stort på min arbetsplats. Arbetsgivaren har här varit lyhörd för behoven och investerat mycket i att vidga och höja befintlig och nyanställd personals kompetens.

Små företag = inte mycket till kompetensutveckling? Jag har hittills jobbat på små företag där ganska lite är systematiserat. Det har inte funnits någon policy för kompetensutveckling. Lite mer "learning by doing" plus några nödvändiga kurser när budgeten så tillät. Å andra sidan får man lära sig MASSOR genom att man måste täcka för varandra, vilket inte alls kan ske i samma utsträckning på större bolag. Givetvis är det så att man själv måste vilja bredda sitt ansvar: det går säkert att koncentrera sig på en uppgift även i ett litet företag, men det finns alltid utrymme för att lära sig andra kompetenser. Jag anställdes en gång som produktspecialist, men blev snabbt inblandad i både administration och marknadsföring, även sådant som rörde företagets taktiska plannering. En av de mer bisarra erfarenheterna var att som säljare intervjua en tilltänkt VD när företagets ägare fick förhinder. :-)

kompetensutveckling? I det närmaste obefintlig. /anställd på Länsstyrelse.